Home > Del 5: Analytikerrollen

Del 5: Analytikerrollen

Analytikern balanserar mellan olika intressen

I artikelserien om olika yrkesroller på den finansiella marknaden har turen nu kommit till analytikern. Han eller hon har en viktig och central funktion på aktiemarknaden. Analytikern förväntas ha en god inblick i de noterade företag den bevakar och ska kunna lämna en tydlig rekommendation för om kunderna ska köpa, sälja eller behålla en viss aktie. Av dem som hör begreppet analytiker tänker de flesta troligen på en finansanalytiker enligt ovanstående beskrivning.

Men det finns flera andra yrkesroller för en analytiker, såsom teknisk analytiker, riskanalytiker och kvantitativ/statistisk analytiker. Alla dessa yrken är både kvalificerade och viktiga, men i denna artikel väljer vi att framför allt belysa finansanalytikerns yrkesroll, eftersom den ofta innebär en balansgång såväl som utsatthet. Vi beskriver hur yrket uppkom och några förgrundsgestalter, vad en finansanalytiker gör, balansgången mellan arbetsgivarens och kundens bästa, den utsatta position som arbetet många gånger kan innebära och flockbeteendet som ofta präglar branschen.

Uppkomst och förgrundsgestalter

Vi börjar med att kortfattat beskriva Benjamin Graham, den person som undervisade den sedermera berömde Warren Buffett i ekonomi på Columbiauniversitetet i USA och som anses som en av de allra viktigaste förgrundsgestalterna inom finansanalysen. Det är mer än 50 år sedan Graham (1894–1976) var aktiv på marknaden, men Buffett refererar fortfarande till hans arbete. De böcker Graham skrev, ”Security Analysis” (1934) och ”The Intelligent Investor” (1949) säljs fortfarande i nya upplagor.

Grahams sätt att analysera aktier kom att präglas av hans uppväxt. Pappans tidiga död och medföljande ekonomiska svårigheter, tillsammans med att familjen förlorade allt sitt sparkapital i börsnedgången 1907 och hans egen turbulenta start på finansmarknaden, skapade ett stort motstånd till risk. Det investmentbolag Benjamin Graham byggde upp redan vid 30 års ålder hamnade i stora svårigheter i samband med börskraschen 1929, och företaget lyckades överleva tack vare lån från vänner och stora personliga uppoffringar. En grundpelare i Grahams synsätt blev därefter att det är viktigare att bevara kapitalet än att tjäna pengar. I ”Security Analysis” introducerade han begreppet underliggande värde, och att analysera fram bolag där man kan köpa aktier till ett pris som tydligt understiger detta värde är själva kärnan i begreppet värdeinvestering, som ofta tillskrivs Benjamin Graham.

Som vi beskriver ovan har yrket funnits i USA ända sedan tidigt 1900-tal, men i Sverige blev det etablerat först i början av 1980-talet då den stora börsuppgången – efter 1970-talets dystra börsår – tog sin början. Fondkommissionärsfirman Alfred Berg lade då grunden för fundamental aktieanalys i Sverige med främst aktielegenden László Szombatfalvy som arkitekt och Patrik Brummer som adept, och med sin starka analys i ryggen var Alfred Berg under större delen av 1990-talet ett av de klart ledande mäklarhusen i Norden.

Szombatfalvy kom till Sverige från Ungern i samband med revolten 1956 och började sin karriär med att skriva analyser för Affärsvärlden för att därefter bli ansvarig för portföljförvaltningen hos börsnoterade Almedahls. Den så kallade Alfred Berg-modellen, som Szombatfalvy utvecklade, utgår ifrån ett kassaflödestänkande baserat på utdelningskapacitet. Modellen påminner mycket om den kända McKinsey-modellen, som senare blivit något av en internationell standard.

László Szombatfalvys förmåga att göra aktieanalyser visas tydligt av att han lyckats bygga upp en betydande egen förmögenhet genom att bland annat dra sig ur börsen före IT-kraschen och därefter placera i fastighetsbolag. Både Benjamin Grahams och László Szombatfalvys analysmetoder är i högsta grad fortfarande aktuella på marknaden.

”Framtidens bästa profet är dåtiden.”
Lord Byron

Vad gör en finansanalytiker?

En finansanalytiker är oftast civilekonom, och arbetsplatsen är vanligtvis bank, fondbolag, värdepappersbolag eller kapitalförvaltningsföretag. Försäkringsbolag, investmentbolag eller riskkapitalbolag är också typiska arbetsgivare, tillsammans med den finansiella fackpressen. Innan vi går vidare måste vi dock göra en tydlig distinktion av rollen som finansanalytiker. Många finansanalytiker jobbar med företagsfinansiering (”corporate finance”), det vill säga med börsintroduktioner, emissioner, företags-överlåtelser och riskkapital, alltså vanligtvis med onoterade företag. Denna yrkesroll beskriver vi i en senare artikel, men i den här artikeln belyser vi de finansanalytiker som analyserar de noterade bolagen.

Under 1980-talet var mäklar-kåren i fokus. Att börja som analytiker under denna period var ofta ett sätt för unga ekonomer att få in en fot i branschen, men målet för dem var att bli börsmäklare och försöka uppnå stjärnstatus – som till exempel Mats Qviberg i Carnegie. En analytiker på den tiden var ofta generalist, bevakade flera bolag utan hänsyn till branschtillhörighet och utgjorde ett stöd till mäklarna.

Den expanderande aktiemarknaden har under 1990-talet dock tydligt förstärkt och renodlat analytikerns roll. De flesta analytiker är nu specialister på en specifik bransch, till exempel fastigheter eller läkemedel, samtidigt som direktkontakter med firmans kunder är ett väsentligt inslag i arbetsdagen. Dessutom har globaliseringen de senaste åren medfört en stor förändring: Det räcker inte längre med bevakning av bolagets nordiska konkurrenter, utan analytikerna måste också känna till de internationella motspelarna. En analytiker som bevakar fyra till åtta bolag plus ett par internationella konkurrenter har ett stort antal delårsrapporter, kapitalmarknadsdagar och företagsbesök varje år att hålla reda på. Därtill kommer kanske över hundra kundmöten per år och att analytikern förväntas publicera ett antal genomarbetade analyser och rekommendationer.

Förut, innan Internet var så välutvecklat som det är nu, kunde analytikern tillföra information genom historisk beskrivning och analys, men i dagens informationssamhälle, med denna sorts fakta lätt tillgänglig, efterfrågar kunderna snarare begåvade analyser av framtida skeenden. Det gäller då för analytikern att vara skicklig på att prognostisera och beskriva vad som sannolikt kommer att hända.

Frågor som då kan bli aktuella är: Vilka prioriteringar har en ny VD, och hur kommer han eller hon att förändra bolagets inriktning? Vilka nya marknader kommer bolaget att expandera på, och hur påverkar detta försäljningen och vinstmarginalerna? Vilken inverkan får en möjlig större investering på balansräkningen, och hur påverkas resultatet?

Börsens aktörer älskar en analytiker som sticker ut hakan och som kommer med genomtänkta och djärva åsikter. Tyvärr händer det dock sällan, för den stjärnstatus en analytiker kan uppnå står i skarp kontrast till den vånda, lägre rang och försämrade karriärmöjligheter som en alltför utmanande och felaktig slutsats kan medföra.

”Det bästa sättet att förutsäga framtiden är att uppfinna den.”
Allan Kay

Balansgång och utsatthet

Det välkända faktumet att alla kunder kan agera på en köprekommendation men att endast de som äger aktien kan reagera på en säljrekommendation gör att intressekonflikter ibland uppkommer mellan arbetsgivarens och kundens bästa. De allra flesta analytiker strävar självklart efter att göra ett kvalificerat arbete, men det är mänskligt att folk värnar om sina egna intressen. Ska man utfärda en negativ rekommendation för ett bolags aktie upplevs det som extra viktigt att man har väl underbyggda argument som stöd för sin sak. En negativ analys innebär alltid en risk för att relationen med ledningen för det analyserade bolaget försämras, och bonussystemen är dessutom ofta utformade så att de gynnar de analytiker som åstadkommer analyser som får kunderna att köpa aktier. Det är därför ingen större överraskning att det finns en vetenskapligt bevisad tendens till att analyser ofta är alltför optimistiska till sin karaktär.

Många investmentbanker har mycket höga krav på sina anställdas förmåga och lönsamhet, och analytikerna befinner sig ofta i tidspress – de har svårt att hinna ”gräva” så djupt i bolagen som de skulle vilja. I stället för att räkna, bygga modeller, träffa företag och skriva rapporter har den mycket tidskrävande rollen som säljare successivt blivit ett allt större inslag i analytikerns vardag – över hundra säljmöten per år är absolut ingen ovanlighet.

Arbetsgivaren vill dessutom gärna att analytikern ska följa så många bolag som möjligt utan att ge avkall på träffsäkerheten. Vederbörande förväntas heller inte lägga ned lika mycket tid på att analysera ett litet bolag som ett större – fastän kravet på korrekta slutsatser är detsamma. Kunder vill ofta att en analys ska vara färdig inom en viss tid, vilket kan göra det svårt för analytikern att arbeta igenom materialet så grundligt som den skulle vilja. I branschen finns klart skiftande åsikter om hur många bolag en analytiker kan följa och samtidigt göra ett bra arbete. Vi kan inte ge ett korrekt svar, men tio bolag är definitivt maximum.

Analytikern har en krävande arbetssituation, med ett stort antal intressen som ska balanseras mot varandra: arbetsgivarens, kundernas och företagsledningarnas önskemål; tidspress, produktivitet och träffsäkerhet samt inte minst balansen mellan sin egen professionalism, integritet och karriärmöjligheter. Med alla dessa krav kan man lätt förstå att det kan uppstå ett flockbeteende bland finansanalytiker.

Flockbeteende

Som i alla yrken är finansanalytiker måna om sina karriärer, och deras förmåga bedöms efter analysernas träffsäkerhet och hur de lyckas i jämförelse med övriga analytiker i branschen (referensgruppen) som följer samma bolag. Det analytikern presterar ligger till grund för hans eller hennes möjligheter till avancemang, lön och bonus. Om han/hon skriver en analys som väsentligt avviker ifrån referensgruppens analyser sticker analytikern definitivt ut hakan och utsätter sig för betydande risk – men har möjligheten att få stjärnstatus.

Väljer han/hon i stället att moderera sin rekommendation och lägga sig närmare mittfåran minskar självklart risken för att misslyckas. Finansanalytiker bedöms oftast inte efter hur rätt han/hon har jämfört med det analyserade företagets och aktiekursens faktiska utveckling utan hur de lyckas jämfört med konkurrenterna. Den som har fel men mer rätt än övriga skapar ändå en bra plattform för en framtida god karriär.

Inför varje delårsrapport ett större bolag publicerar presenteras en så kallad konsensusprognos, som bland annat visar analytikernas uppskattning av bolagets vinst, orderingång och marginal. Ett genomsnitt av de olika analytikernas siffror räknas fram och anges sedan som marknadens förväntningar på rapporten.

I Sverige genomförs varje år flera externa och interna rangordningar av finansanalytiker. Affärsvärldens rangordning anses som en av de viktigaste, eftersom den bygger på svar från flera av de tyngsta kapitalplacerarna i landet. För en analytiker är det betydelsefullt att hamna högt i en sådan rangordning, enär marknadsvärdet ökar vid en bra placering eftersom den firma som anses ha de bästa analytikerna lockar kunder och därmed affärer.

Det finns dock ett tydligt problem för en analytiker som vill nå en ansedd position: han eller hon måste våga avvika ifrån konsensusprognosen, vilket innebär en tydlig karriärmässig risk. I stället kan analytikern välja att lägga sig nära mittfåran, det vill säga konsensus, och slippa ta risken att misslyckas.

De erkända amerikanska forskarna inom finansiell psykologi, Daniel Kahneman och Amos Tversky, visar genom sin så kallade prospektteori att de obehagskänslor som följer med en förlust är betydligt starkare än de positiva känslor som följer med en vinst av motsvarande storlek.

Det är förståeligt att många analytiker tycker att det är pressande och krävande att sticka ut hakan och riskera att känna sig oduglig och kanske även bli ”idiotförklarad”. Därför är det inte konstigt att många väljer det säkra före det osäkra och hellre väljer att ha fel med massan än att stå ensam och ha fel. Att inte ligga för långt ifrån konsensus är därför ett lockande alternativ för de flesta analytiker, trots att de egentligen vill bli ansedda som en av de bästa.

Att vara analytiker är ett stimulerande men krävande yrke, som innebär en ständig balansgång mellan olika intressen och en utsatt position, eftersom analytikern är den person som förväntas ha både en djup kunskap om det företag han/hon analyserar och korrekt kunna prognostisera den framtida utvecklingen. Att bli ansedd som en av de bästa är möjligt bara om analytikern också är villig att ta risken att bli den ”sista utposten”, det vill säga den person som chefer, kunder och kollegor kan skylla på när utvecklingen inte blev den förväntade.

För en placerare är det väl värt att lyssna på de synpunkter och rekommendationer som analytiker har på olika bolag. Se bara till att du också har en egen uppfattning, och fatta dina egna beslut! Analytiker är inte mer än människor, de heller …

Skriven av: C-G Gyllenram och Tony Ugrina