Home > Månadsrapport Februari: A Splendid Time

Månadsrapport Februari: A Splendid Time

I det nya räddningspaket till Grekland på €130 mdr, som preliminärt godkändes av de europeiska finansministrarna den 21 februari, ingår nya sparbeting från EU. Bland kraven ingår nya besparingar i offentliga utgifter på €3,3 mdr, reduktion av minimilönerna med 22 procent, neddragning av 15 000 offentliga arbetstillfällen och en garanti från det grekiska parlamentet att politikerna ska respektera villkoren även efter valet som äger rum i april. Detta är extrema krav på en suverän stat. Det krävs ingen fantasi att föreställa sig det mediala tonläget om motsvarande krav skulle påtvingas Sverige.

In i det sista har EU ökat trycket mot den grekiska regeringen. Förutom ovan nämnda ekonomiska åtstramningar framfördes förslag om att tillsätta en sorts kommissarie som skulle övervaka att grekerna uppfyller sina sparåtaganden, och vid behov ha mandat att överpröva den grekiska regeringens budget. Förslaget avvisades sedermera. I stället har man beslutat att låta en del av stödpengarna, tillräckligt för att alltid räcka till 9–12 månaders skuldbetalningar, stå på ett spärrkonto. I händelse av att detta villkor inte är uppfyllt vill man att pengar ska kunna tas direkt ur Greklands statsbudget. Dessutom föreslog den tyske finansministern Wolfgang Schäuble att grekerna ska ställa in parlamentsvalen i april och tillsätta en teknokratministär enligt italiensk modell.

Som grädde på moset krävde EU förra veckan i ett 90-sidigt memorandum att Grekland ska genomföra 38 specificerade ändringar i skatte-, utgifts- och lönefrågor. Dessa nya krav är enligt uppgift ett villkor för utbetalning av nya lån och grekerna har till den sista februari på sig att acceptera. Grekerna har reagerat med ilska och ifrågasatt om kraven inte bara är ett sätt att tvinga Grekland att ställa in betalningarna, gå i statskonkurs och lämna euron.

Grekland är inne på det femte året av recession, dvs. två på varandra följande kvartal av negativ ekonomisk tillväxt, och sannolikheten för en snar vändning är lika med noll. Under 2011 föll den grekiska ekonomin med 6 procent och prognosen för i år är en minskning med 4 procent. Även den sociala situationen i landet har försämrats. Bara under det senaste året har antalet hemlösa i Aten ökat med 20 000 personer. Soppkök är nu ett vanligt inslag i gatubilden och snabbmatsrestaurangerna ökar snabbt i antal. Vakansgraden för butiker i Atens centrala delar är 20 procent och byggandet minskade under 2011 med nästan 40 procent jämfört med året innan.

Arbetslösheten är 20 procent och bland ungdomar under 25 år är varannan arbetslös. Under de tre senaste åren har sysselsättningen i den privata sektorn minskat med 500 000 arbetstillfällen, främst i Aten och Thessaloniki. Mer än 30 000 småföretag har försvunnit tillsammans med tusentals egna företagare. Detta är en del av verkligheten inom europeiska unionen och man kan fråga sig hur länge det kan fortgå utan oönskade politiska konsekvenser.

Det är i och för sig lätt att förstå EU:s önskan att skapa en garanti för att grekerna ska genomföra sina åtaganden. Grekland har ju inte lyckats uppfylla sina sparåtaganden från tidigare överenskommelser – långt därifrån. Därför blir det allt svårare för exempelvis Tyskland att på hemmaplan legitimera ekonomiskt bidrag till södra Europa betalat av tyska skattebetalare.

Ändå är det svårt att se någon väg runt problemet. Avsaknaden av transfereringsmekanism är ett av grundfelen inom valutaunionen. En gemensam valuta förutsätter att minst tre grundläggande funktioner är på plats. Förutom transfereringsmöjligheter krävs en centralbank som vid behov kan agera långivare till staten, samt en gemensam finanspolitik, alltså en fiskal union.  Vi har ifrågasatt realismen i en fiskal union, bland annat av demokratiska skäl, men frågan är om det finns något annat rimligt alternativ – om man vill behålla euron.

Att Greklands ekonomi under rådande förutsättningar, med sparplaner, långvarig recession och svag tillväxt även i omvärlden, skulle kunna återhämta sig är utopiskt. Greklands statsskuld uppgår till cirka €350 mdr fördelat på privata långivare €200 mdr och EU/ECB/IMF lån på €150 mdr. Greklands BNP uppgår till omkring €230 mdr, dvs. en statsskuld på 150 procent av BNP. I stödpaketet ingår att de privata långivarna ska acceptera en nedskrivning på 53,5 procent. Med hjälp av det och diverse sparplaner antas att Grekland senast år 2020 ska nå en skuldsättning på 120,5 procent av BNP.  (Att man valt just 120 procent som mål beror på att om man valt en lägre nivå skulle man indirekt medge att Italiens statsskuld som uppgår till 120 procent inte är hållbar).

Man förundras över EU-byråkraternas decimalprecision. EU:s nya plan för Grekland är nämligen känslig för just decimaler. I räddningsplanen antas att Grekland, vars ekonomi är inne på femte året i recession, ska återvända till positiv tillväxt nästa år och från 2014 ska ekonomin växa med 2,3 procent. Givet detta ljusa scenario kommer Grekland att behöva finansiera €170 mdr fram till 2014. Men om landet får en negativ BNP-tillväxt med 1 procent nästa år följt av en mer beskedlig tillväxt på 1,3 procent 2014, stiger finansieringsbehovet till €245 mdr.

Grekland kommer inte att klara att hantera en statsskuld på 120 procent av BNP, än mindre ta sig dit utan ytterligare skuldnedskrivningar. Det inser EU-politikerna också, men det politiska motståndet mot att skicka pengar till Grekland och kanske i förlängningen även till andra länder växer. Därför kommer EU att hantera problemen allteftersom de dyker upp. Med hjälp av det nya krispaketet, kommer landet förmodligen att klara sig ett tag. Sedan upptäcker man att sparåtgärderna inte följer plan och därefter kommer nästa kris, nya nödlån osv.

Finns det då någon genomförbar och hållbar lösning på problemen kring den gemensamma valutan?

Det finns många aspekter på frågan och vad man betraktar som hållbart. Högt upp på listan kommer den demokratiska dimensionen. Beslutet om att införa en gemensam valuta togs i samband med att Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993. Processen i de enskilda länderna varierade. Frankrike, Danmark och Irland genomförde folkomröstningar. I Frankrike vann ja-sidan knappt med 51 procent av rösterna medan Danmark röstade nej, vilket sedan ledde fram till Danmarks undantag från inträde i den gemensamma valutan. På Irland vann ja-sidan med övertygande 69 procent. I andra länder, som Tyskland, ratificerades fördraget av en författningsdomstol.

Hade euron införts om väljarna förstått konsekvenserna av den gemensamma valutan? Med facit i hand är det troligt att väljarna röstat nej. Det var antagligen också få politiker egentligen förstod vad man gav sig in på. Även om intentionerna var goda fattades beslutet om att införa euron över huvudet på väljarna. De egentliga beslutsfattarna var teknokraterna i Bryssel.

Att lösa problemen via nödlån, sparprogram och budgetregler tror inte denne skribent på. Grekland är kanariefågeln i gruvan som signalerar att systemet inte fungerar. Att ett litet land i södra Europa, som bara motsvarar några procent av eurozonens ekonomi, kan orsaka så stora problem visar på större och mer grundläggande problem. Att skriva ned Greklands skulder är naturligtvis nödvändigt men endast en kortsiktig åtgärd. Skillnaderna i konkurrenskraft och mellan EU-länderna är stora och även om Grekland skulle klara sig kommer andra länder förr eller senare få liknande problem och då med större konsekvenser.

Om man önskar att valutaunionen ska bestå måste man skapa stabila förutsättningar. Det som kan tillgodose detta är fullskalig politisk och ekonomisk integration, alltså någon form av fiskal union. Genom bildande av en gemensam centralmakt inom EU kan man övervaka enskilda länders statsfinanser och vid behov transferera budgetmedel till de länder eller regioner man önskar. Man kan besluta om ett gemensamt skattesystem, likrikta reglerna på arbetsmarknaden och annat man finner önskvärt för att systemet ska fungera. Europa blir en teknokratisk diktatur. Emellertid innebär detta att parlamenten i enskilda länder ger upp sin suveränitet. Det förutsätter i sin tur långtgående ingrepp i respektive lands konstitution, vilket rimligen kräver folkomröstning eller att väljarna får ta ställning till frågan i allmänna val. Det blir svårt för EU-byråkraterna att införa en fiskal union på demokratisk väg.

En mer demokratiskt tilltalande lösning vore att upplösa valutasamarbetet. Det finns ingenting som säger att de goda grundidéerna med EU, fri rörlighet av arbete, kapital och varor inte kan bestå utan euron. Men ett demokratiskt Europa kan knappast bestå med euron. Det bästa EU kan göra vore därför att börja skissa på hur en upplösning av valutaunionen skulle kunna gå till. Priset för att behålla euron är att betala med demokratin. I Tyskland kallas euron för teuron. Att ge upp demokratin i Europa för att behålla den gemensamma valutan vore just – dyrt!

Centralbanker och styrräntor

Den svenska styrräntan sänktes från 1,75 procent till 1,5 procent vid Riksbankens sammanträde den 16 februari. Riksbanken motiverar sänkningen med att de ekonomiska utsikterna i Sverige försämrats till följd av utvecklingen i omvärlden. Samtidigt konstaterar man att världsekonomin i sin helhet växer i relativt god takt samt att utvecklingen i den amerikanska ekonomin är bättre än väntat. Utvecklingen i euroområdet innebär en dämpad efterfrågan på svensk export och därmed förväntas hushållen öka sitt sparande samtidigt som företagen skjuter investeringarna framåt. Riksbanken bedömer därför att tillväxten i svensk ekonomi blir låg under de närmaste åren och då man numera betraktar inflationen som ett mindre bekymmer, förutspår man att dagens ränteläge kommer att bestå in i 2013. Riksbanken kan förvisso ha som mål att inte sänka ytterligare, men är ganska utelämnad åt vad de stora centralbankerna, främst ECB, gör. Skulle ECB sänka ytterligare under året är det högst troligt att Riksbanken måste följa efter.

ECB lämnade som väntat räntan oförändrad på 1,0 procent vid sitt sammanträde den 9 februari. I likhet med tidigare uppehöll sig ECB:s chef Mario Draghi vid inflationen som alltjämt överstiger målet för euroland på 2 procent och väntas göra så även under kommande månader. ECB bedömer att den reala BNP-tillväxten under fjärde kvartalet var svag, men att preliminär statistik från de senaste två månaderna visar tecken på stabilisering av ekonomin om än på låg nivå. ECB prognostiserar att ekonomin återhämtar sig långsamt under 2012 samt att en fortsatt låg styrränta bidrar till stöd och stabilisering av ekonomin. ECB framhåller risker i termer av dämpad global tillväxt, fortsatt anspänning på de europeiska marknaderna för statsobligationer och dess inverkan på kreditförhållanden samt den pågående processen med skuldneddragning i såväl privat som offentlig sektor.

ECB utökade lånen till det europeiska banksystemet med ytterligare €530 mdr den 29 februari. ECB:s version av kvantitativa lättnader, som inleddes i december 2011, sker genom lån till bankerna istället för till enskilda stater. ECB är via EU lagstiftning förhindrat att låna direkt till länder. Bankerna får låna pengar till låg ränta (1 procent), och förväntas använda en del av pengarna till att köpa europeiska statsobligationer och därigenom bidra till att stabilisera kreditförhållandena i euroland. De europeiska bankerna lånade €489 mdr under december 2011.

Bank of England lämnade efter mötet i the Monetary Policy Committee den 9 februari sin styrränta oförändrad på 0,5 procent. BoE målar en ganska dyster bild av förutsättningarna för den brittiska ekonomin. Visserligen har flera mätningar av ledande indikatorer visat positiva tecken i termer av stigande tillgångspriser, men expansionstakten på flera av Storbritanniens viktigaste exportmarknader har saktat in och oron för skuldsättningen och konkurrenskraften i dessa länder kvarstår. BoE bedömer att fallande inflation och en försiktig återhämtning i hushållens realinkomster, tillsammans med fortsatta stimulansåtgärder, kommer att leda till en viss förstärkning av tillväxten under slutet av året. Samtidigt motverkas dessa positiva faktorer av strama kreditförhållanden och fiskal åtstramning.

Inflationen toppade i september på 5,2 procent men föll till 4,2 procent i december. BoE bedömer att inflationen kommer att falla brant under kommande månader då effekten av momshöjningen som genomfördes i januari 2011 faller ur jämförelsetalen. Ytterligare skäl till varför inflationen kommer att fortsätta falla är den avtagande effekten från stigande import- och energipriser samt att arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande fortsätter att begränsa inflationen.

BoE utökar stödprogrammet på £275 mdr med £50 mdr till £325 mdr. BoE anser mot bakgrund av de allmänt svaga ekonomiska utsikterna, att risken för att inflationen faller under målet 2 procent är betydande utan ytterligare stödåtgärder.

Även den amerikanska centralbanken FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 25 januari. FED lämnar nu en prognos över styrräntan fram till 2014. FED bedömer att det låga ränteläget kommer att bestå, åtminstone fram till senare delen av 2014. Även om ekonomin expanderat något, och en viss förbättring på arbetsmarknaden kan skönjas, är det långt kvar till dess sysselsättningsnivån är i balans med FED:s mål för jämvikt. FED anger intervallet 5,2–6 procent som jämviktsnivå.

FED upprepar sin bedömning att arbetslösheten i USA endast gradvis kommer att röra sig i riktning mot en nivå som är förenlig med FED:s mandat om inflation och sysselsättning. Vidare konstaterar man att de amerikanska hushållen fortsätter att öka konsumtionen, men att takten på investeringar i den kommersiella ekonomin fortfarande är låg och den amerikanska bostadsmarknaden alltjämt är nedtryckt. Beträffande inflationen konstateras att denna fallit de senaste månaderna och att de långsiktiga inflationsförväntningarna är stabila, vilket betyder att inflation inte är något bekymmer under överskådlig tid.

Styrräntor
Styrräntor

Tillväxt och konjunktur

I sin senaste konjunkturprognos bedömer IMF att världskonjunkturen tappar fart men undviker att kollapsa. De flesta utvecklade ekonomier undviker att falla tillbaka i recession, medan utvecklingsekonomiernas tillväxttakt saktar in från en hög nivå. IMF reserverar sig för att Europas utveckling förutsätter framgångsrik hantering av eurokrisen. I Europa blir utvecklingen delad med ett norra Europa som kommer att ha en svag men ändå positiv tillväxt och ett södra Europa där man sannolikt går in i recession under några kvartal. Spanien antas få negativ tillväxt -1,7 procent och Italien förväntas backa -2,2 procent.

USA väntas få en väsentligt mer positiv utveckling. Under de senaste månaderna har merparten av amerikansk ekonomisk statistik överraskat positivt. Den amerikanska ekonomin skapar nu nya jobb även om investeringstakten i företagssektorn inte kommit i gång ännu. Tillväxten under 2012 förväntas enligt IMF bli 1,8 procent för 2012–13, men flera andra bedömare tror att den amerikanska ekonomin expanderar uppemot 3 procent under 2012. Man ska dock minnas att huspriserna fortfarande inte vänt och att de amerikanska konsumenterna fortfarande inte är klara med nedbantningen av sina skulder. Detta kan ha en åtstramande effekt på konsumtionen som är en betydande del av USA:s ekonomi.

Utifrån tidigare erfarenheter brukar USA ligga före Europa i konjunkturcykeln. Eftersläpningen är normalt sex till nio månader, men med hänsyn till den ekonomiska krisen och de politiska spänningarna är det troligt att återhämtningen i Europa fördröjs mer än vanligt.

Utvecklingsekonomierna i Asien bedöms få en fortsatt stark tillväxt. IMF räknar med en genomsnittlig tillväxttakt på mer än 7 procent. Kina tros växa med 8,2 procent, Indien med 7 procent och ASEAN ( Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Thailand och Vietnam) med 5,2 procent. I Brasilien och Ryssland väntas tillväxttakten under 2012 ligga kring 3 procent. Utvecklingsländernas andel av världsekonomin växer stadigt, men är ännu inte tillräckligt stor för att kompensera den svagare tillväxten i Europa.

Enligt en studie från University of Californa i San Diego, har samtliga elva recessioner i USA efter andra världskriget haft ett samband med ett ökat oljepris. Sedan i höstas har oljepriset stigit brant, från 102 till 125 dollar per fat, den hösta nivån sedan inbördeskriget i Libyen. En orsak till detta är spänningarna i persiska viken till följd av Irans kärnvapenprogram. EU har beslutat bojkotta import av iransk olja från den 1 juli och Iran har svarat med att hota blockera Hormuzsundet.

Om Iran skulle verkställa en blockad kommer USA och Storbritannien tvingas agera för att öppna farleden igen. Sannolikheten för en iransk blockad är låg. Hotet om blockad fungerar bäst som skrämskott. Om hotet verkställs förbyts de fördelar hotet ger mot de uppenbara nackdelar en väpnad konflikt för med sig. En konflikt, om än osannolik, skulle utan vidare kunna skicka upp oljepriset över nivåerna i början av juli 2008. Då nådde oljepriset över 140 dollar per fat, med väl kända effekter för världsekonomin. Det finns anledning att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern noga.

Olja och ledande indikatorer
Olja och ledande indikatorer

Penningmarknaden (29 februari)

Den svenska 3-månadersräntan (Stibor) toppade i december på 2,76 procent. Sedan dess har den fallit 40 pkt till 2,35 procent (2,64 31/12-2011). Fallet är delvis påverkat av Riksbankens sänkning i februari, men den fallande räntenivån slår inte igenom fullt ut på boräntorna och den stimulans som räntesänkningarna normalt ger har i stort sett uteblivit. Bankerna håller uppe sina marginaler och finansierar sin upplåning på längre löptider. De korta bolånen tillhandahålls genom ränteswappar, vilket i praktiken betyder att korta bolån inte längre existerar, och det förklarar de minimala ränteskillnaderna för bolån med olika löptider.

Den 10-åriga svenska statsobligationen har däremot stigit under årets första månader. Sedan årsskiftet då tioåringen låg kring 1,60 procent har räntan stigit med 30 pkt och noteras nu till 1,90 procent.

Euribor 3-månader har däremot fallit sedan sommaren 2011 och noteras nu till 0,98 procent, knappt samma nivå som för ett år sedan. I Storbritannien har 3-månadersräntan under året stigit från 1,05 procent till 1,1 procent. I USA ligger 3- månaders treasuries på 0,08 procent (0,02).

De långa räntorna har sedan årsskiftet rört sig uppåt. Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 2,06 procent men har under februari noterats över 2,20 procent (1,98). Även den tyska 10-åringen har handlats upp något och handlas nu på 1,81 procent (1,78). Så även den amerikanska 10-åriga statsobligationen som nu noteras till 1,98 procent (1,88).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor (29 februari)

Den svenska kronan har stärkts under årets inledande två månader. Kronan har stärkts mot alla de tre valutor vi följer utvecklingen för. Gentemot det brittiska pundet har kronan stärkts till 10,44 (10,683).  Samma sak med dollarn och euron. En dollar kostar nu 6,56 (6,92), och visavi euron har kronan stärks cirka 20 öre till 8,83 (8,95).

Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD

Dollarn ligger och kretsar kring 1,30 mot euron och noterades den 29 februari till 1,34 dollar per euro (1,303).

Dollar / Euro
Dollar / Euro

Aktiemarknaden (29 februari)

Utvecklade ekonomier

Den uppgång på aktiemarknaderna som inleddes under slutet av förra året har fortsatt under inledningen av 2012. Det finns flera bakomliggande orsaker till den positiva utvecklingen. För det första föll marknaden kraftigt under sensommaren i samband med den amerikanska budgetkrisen och oron i Europa. Därför var börsen översåld och detta är en förklaring till varför marknaden nu befinner sig i en rekyl. För det andra; de allmänt förbättrade utsikterna i den amerikanska ekonomin med relativt goda tillväxtutsikter och en stabilisering på arbetsmarknaden. Det tredje skälet är att ECB sedan i december börjat låna ut pengar till bankerna i sällan skådad omfattning, och att marknaden har goda skäl att tro detta fortsätter.

För den svenska aktiemarknaden startade januari bra med en uppgång på 5 procent. För övriga utvecklade marknader var utvecklingen något svagare med uppgångar på 2–4 procent. OMX 30 var den sista februari upp med (11,5 procent), S&P 500 (8,6 procent), FTSE (5,4 procent) och Eurostoxx 50 (8,4 procent).

Aktiemarknaden Europa & USA
Aktiemarknaden Europa & USA

Asiatiska marknader

Även de asiatiska marknaderna har återhämtat sig efter ett tungt 2011 då börserna föll med omkring 20 procent. Men under årets två första månader har de asiatiska marknaderna rört sig uppåt i intervallet 15–20 procent. Förutom det allmänt goda börsklimatet i resten av världen påverkas de kinesiska börserna positivt av minskad oro för att den kinesiska ekonomin ska kraschlanda. Kina bedöms visserligen få lägre tillväxt under 2012 jämfört med åren innan, cirka 8 procent, men inflationen har börjat sjunka och en del tyder på att fastighetspriserna börjar stabiliseras.

De asiatiska marknaderna har följt med de utvecklade marknadernas positiva utveckling. Bäst har Hong Kong (Hang Seng) gått med en uppgång på 19 procent, följt av Kina som stigit 17,6 procent. Japan och Taiwan har rört sig något saktare med uppgångar på 15 respektive 14,8 procent.

Sedan hösten 2011 har volatiliteten på börserna sjunkit. Från att ha varit över 45 procent är volatiliteten nu nere på 18 procent. Detta är ett tecken på stabilisering och bådar gott för fortsatt positiv börsutveckling.

Aktiemarknaden Asien
Aktiemarknaden Asien

Marknadsvolatilitet

Sedan hösten 2011 har volatiliteten på börserna sjunkit. Från att ha varit över 45 procent är volatiliteten nu nere på 18 procent. Detta är ett tecken på stabilisering och bådar gott för fortsatt positiv börsutveckling.

Marknadsvolatilitet
Marknadsvolatilitet

Investeringsimplikationer

Aktiemarknaden befinner sig nu på liknande nivåer som under 2008. Media har uttryckt sig entusiastisk över detta men bortser ifrån att aktiemarknaden redan innan Lehman-kraschen befann sig i en fallande trend. Den uppgång på börserna som inleddes efter it-kraschen 2000 pågick från hösten 2002 fram till sommaren 2007. Det följdes av finanskrisen som varade mellan juli 2007 fram till november 2009. Därifrån återhämtade sig marknaden igen fram till maj 2011 då olika skuldkriser ännu en gång drev ned börserna fram till slutet av året. Därifrån har aktiemarknaderna åter vänt upp.

Det är värt att notera att trots att vi är inne i en tredje uppgångsfas under loppet av tio år, är ingen av de fyra marknader vi följer tillbaka på vare sig den toppnivå som nåddes i mars 2000 eller den nivå som nåddes 2007. S&P 500 står visserligen högre nu än i augusti 2011 men har i likhet med övriga marknader en bit kvar innan man når toppen 2007.

Med undantag av S&P 500 (2007 och 2012), har inget index nått sin närmast föregående toppnivå. Aktiemarknaden befinner sig som framgår av diagrammet nedan i en lång negativ trend. Historiskt sett har negativa trender pågått i 10–15 år, vilket innebär att det mesta av nedgångsfasen borde vara avklarat. Det återstår alltså att se dels hur varaktig den nuvarande uppgången är, dels om det är inledningen på en längre stigande trend.

Aktiemarknaden 2000 - 2012
Aktiemarknaden 2000 - 2012

För en uppgång talar det ljusnande läget i USA, centralbankernas fortsatt lätta penningpolitik och att bolagen är i bättre (finansiellt) skick än de var 2007. Mot en längre stigande trend talar att vi inte sett det sista av eurokrisen. Efter det senaste stödpaketet till Grekland tar eurokrisen troligen en paus på några månader. Krisen kommer sedan tillbaka, men börsen kan mycket väl fortsätta upp fram till dess. Slutsatsen blir därför att öka aktier men vara extremt vaksam och beredd att sälja!

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto