Home > Analys: ”Potentiell dominoeffekt från London & Aten skapar huvudbry i Bryssel.”

Analys: ”Potentiell dominoeffekt från London & Aten skapar huvudbry i Bryssel.”

EU i allmänhet och eurozonen i synnerhet håller på att lägga ett synnerligen intressant kapitel till handlingarna. Huvudpersonerna i dramat återfinns i maktens korridorer i Bryssel, London och Aten. Och under den närmaste tiden kommer dessa herrars utspel att ge oss en fingervisning om hur framtiden för det europeiska projektet ser ut.

Med ett starkt EU-kritiskt Storbritannien som går till valurnorna den 7:e Maj och ett Grekland som trots en ohållbar skuldsituation (räntebetalningar 6:e och 12:e Maj) gör hårdnackat förhandlingsmotstånd är manegen krattad för ett par intressanta veckor.

Och det är en känslig bakgrund som detta drama utspelas inför. Ett grekiskt utträde ur eurozonen, ”Grexit”, eller ett framtida brittiskt utträde ur EU, ”Brexit”, förändrar den europeiska spelplanen från grunden. Och det öppnar Pandoras ask på vid gavel.

Om ett land lämnar eurozonen eller EU, kommer flera länder att börja leka med tanken. Och en potentiell dominoeffekt är det sista Bryssel önskar sig…

Följ skribenten Tony Ugrina på Twitter:

Det går bra nu!

Centralbanker tävlar om vem som kan sänka räntan (och valutakursen!?) snabbast. Den rekordartade värdetillväxten på i stort sett samtliga tillgångar har varit anmärkningsvärd. Och politikerna verkar ha lyckats vända världsekonomin på rätt köl igen sedan finanskrisen 2008.

Allt är frid och fröjd, helt enkelt…

Och marknaden gör oförbehållsamt tummen upp. Starka europeiska börser och långsiktigt stabiliserande valutakurser och marknadsräntor talar sitt tydliga språk. Och kanske viktigast av allt; under en lång period har eurozonens obligationsmarknad uppvisat fortsatta sundhetstecken och inte visat någon tillstymmelse till en potentiell kris i Europa inom överskådlig framtid.

Men europeiska statsobligationer har börjat darra betänkligt under de senaste veckorna.

Och ibland måste man skrapa på ytan för att få hela bilden klar för sig.

Och man behöver inte skrapa särskilt länge förrän man blir varse tre faktorer som förmedlar en mer nyanserad bild. För det första: ECB stödköper obligationer som i stor utsträckning håller såväl de europeiska obligations- som aktiemarknaderna under armarna. För det andra: det såg i princip lika välartat ut innan krisen 2011-2012. För det tredje: skuldsättningen i Eurozonen har fortsatt att öka, och når 93 % av BNP 2015 trots politikernas försök att stävja den.

Det är denna tredje punkt som oroar mest.

Efter all politisk holmgång, alla åtstramningar, utredningar, förhandlingar, omstruktureringar, och nya regleringar kvarstår grundproblemet. Skuldberget har inte försvunnit. Det har i viss mån omfördelats, omförhandlats och ompaketerats till nackdel för de mer välskötta EU-ländernas medborgare. Men det underliggande problemet lever och frodas. Skuldberget är intakt.

Vad som är värre är att skuldberget hela tiden har fortsatt att växa.

Trots alla ansträngningar är det nu större än någonsin. De europeiska makthavarna har lyckats släcka de värsta småbränderna i periferin. Men den förrädiska krutdurken under huvudbrasan har i tysthet vuxit ytterligare i omfattning.

Och det är mot denna bakgrund som intrigen i det europeiska dramat börjar tätna.

I korridorerna i Aten, London och Bryssel går debatterna just nu heta och tonläget är ansträngt. Grekland och Storbritannien står just nu inför valet och kvalet. Båda länderna skall inom kort i viss mån ta ställning till Eurozonen. Båda länderna befinner sig i delikata politiska lägen, hoppressade mellan två obevekliga motpoler. Två läger med diametralt olika åsikter.

Upproriska och rebelliska inhemska krafter står mot externa storeuropeiska politiska ambitioner.

Det är mycket på spel nu.

Men det är två helt olika utgångslägen för greker och britter. Ett eventuellt grekiskt utträde skulle besudla det blankpolerade EU-projektets fasad, men om fadäsen kunde isoleras skulle det vara hanterbart. I realpolitiska termer innebär det att ett av Bryssels mest högljudda, strejkförtjusta och oresonliga problembarn kunde förpassas till handlingarna.

Ett brittiskt utträde ur EU däremot är något helt annat…

Oavsett valutgång i Storbritannien torde inställningen till EU förbli densamma. Om konservativa Tories vinner veckans brittiska parlamentsval har David Cameron utlovat en folkomröstning om huruvida Storbritannien skall lämna EU eller inte. En eventuell Labour-regering skulle sannolikt bli tvunget att gå samma väg.

Och just det faktum att väljarna vet att en folkomröstning avseende ”Brexit” väntar (sannolikt) redan under 2017 gör att EU-frågan hittills har levt en förhållandevis anonym tillvaro i det brittiska valupploppet.

Alla vet redan spelreglerna.

Det brittiska ställningstagandet gentemot EU är rättframt. En majoritet av brittiska folket kräver reformer för hela EU, men också en omförhandling av Storbritanniens medlemsvillkor. Man kräver betydligt mer självbestämmande till samtliga fyra brittiska riksdelar; Skottland, Wales, Nordirland och England.

Missnöjet är brett.

EU-vänliga krafter brukar framhäva att man inte kan ha kvar kakan som man redan börjat knapra på. De EU-kritiska å sin sida är inte sena att påpeka att Schweiz under många år haft just ett sådant avtal på plats.

Och visst finns det en uppriktig vilja att hörsamma britterna i Bryssel.

I takt med att omåttligt EU-kritiska UKIP radat upp fenomenala valframgångar i Storbritannien har förhandlingsviljan från Bryssel växt dramatiskt. Medan ett grekiskt utträde ur EU kan viftas bort av europeiska makthavare som ett olyckligt men bagatellartat olycksfall i arbetet, skulle ett brittiskt utträde utgöra en veritabel ”game changer”.

Det vore en misstroendeförklaring av rang.

Det är en prestigeförlust utan motstycke. Och det skulle öppna dörren för andra att tänka i samma banor eller vandra i samma fotspår. Pandoras ask skulle därmed gå från att stå på glänt till att bli helt vidöppen.

Ett mardrömsscenario för Bryssels Storeuropeiska vision.

Och EU:s makthavare är sannolikt mycket bekymrade över att ett eventuellt EU-utträde beslutas via fria demokratiska val.

Politikerna i Bryssel har nämligen dåliga erfarenheter av demokrati. Det finns ju alltid en risk att folket röstar ”fel”. Och den risken har visat sig vara större än man tidigare trott. Ett exempel på detta är Lissabonfördraget, som i princip utgör EU:s grundlag.

En grundbult som hela EU vilar på.

När fördraget röstades ned i folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike 2005 blev politikerna i Bryssel bestörta. Franska och holländska väljare var oroliga för att alltför mycket makt skulle förflyttas till Bryssel från respektive medlemsland.

Men politikerna i Bryssel lät sig inte bevekas.

En smärre justering i avtalet genomfördes, mest för syns skull (man tog bort EU-hymnen bland annat). Och sedan skrev samtliga EU-ländernas regeringschefer på avtalet i Lissabon 2007. På detta sätt kunde man kringgå de franska och holländska folkomröstningarna. Och andra länders medborgare (däribland Sverige) fick inte rösta om denna fråga över huvud taget. Risken för ett NEJ var för stor.

Men bekymren för Europas politiker tog trots detta inte slut där.

Lissabonfördraget stötte på motstånd hos det irländska folket. När man i Irland 2008 fick folkomrösta om detta röstade man nej. Det var tredje folkomröstningen på raken där medborgarna inte ville att makt skulle centraliseras till Bryssel.

Paniken i Bryssel visste inga gränser.

Vad skulle man göra nu? På sedvanligt Brysselmanéer bortsåg man från valresultatet och utlyste ett nyval under 2009. Det andra valet föregicks av en omåttligt påkostad, bred och intensiv marknadsföringskampanj för JA-sidan.

Och Europas makthavare fick denna gång det JA de så hett eftersträvade.

Men Europas makthavare har lärt sig sin läxa; försök undvika folkomröstningar så långt det är möjligt. Risken för att folket röstar ”fel”, dvs emot visionen om ett Stor-Europa är alltför stor. Och det är med tanke på den insikten som det brittiska folkets val avseende EU-utträde är så känslig.

Hur ser då situationen ut för Grekland?

Vill man vara vänlig skulle man kunna framhålla att Grekland genomfört en hel del överrenskomna åtstramningar för att försöka förbättra sin ekonomiska situation och blidka sina långivare. Vill man vara skeptisk kan man slå fast att grekerna gjort för lite, för sent, och att det mesta skett motvilligt, halvdant och under kaotiska former.

Grekland har helt enkelt varit tämligen oresonligt.

Det kan tyckas svårt att förstå om man sätter sig in i den ekonomiska bakgrunden. Grekland har redan fått två väl tilltagna internationella stödpaket. Det rör sig om väldigt mycket pengar. Enbart de två senaste ”bail-outs” som skett med ECB:s, EU:s och IMF:s goda minne har ett sammanlagt värde av 240 miljarder Euro. Därtill kommer en mängd andra ekonomiska tillskott, eftergifter och omförhandlingar av villkor som varit grekerna till gagn. En schysst deal för grekerna, menar de flesta oberoende ekonomiska bedömare.

Orimligt dåligt och orättvist, menar Grekland.

Men samtidigt som de besparingströtta grekerna in i det sista fortsätter att försöka omförhandla avtalen börjar eftertankens kranka blekhet att svepa över ett förhandlingstrött och missnöjt Bryssel. Det som tidigare framhållits som ”otänkbart, och inte ens ett alternativ” är numera mer än en viskning i Bryssels krisplågade mötesrum.

Den beska ekonomiska realiteten kräver handling.

Ett ofrånkomligt faktum är att det grekiska skuldberget hela tiden växer, i skrivande stund är landets skuld i förhållande till BNP 178 %. Och inom kort kommer inte längre Grekland att ha någon möjlighet honorera ingångna skuldavtal. Detta har nu skett så många gånger på raken att det i det närmaste är ett mönster. Ekonomin är i fritt fall, och arbetslösheten ligger på 25%. Och sanningen är att ingen längre litar på Grekland. Varken IMF, ECB, Bryssel eller marknaden tror att Grekland någonsin kommer att kunna/vilja betala tillbaka sin skuld.

Och ingen tror längre heller att Grekland för egen maskin kommer att klara av att betala räntan på skulden heller.

I ett sådant läge är det inte längre omöjligt att Grekland tillåts träda ur eurozonen, via en sinnrikt konstruerad bakdörr av något slag. Om Grekland skall få stanna kvar ett tag till krävs sannolikt att grekerna är mer samarbetsvilliga i förhandlingarna och mer lyhörda avseende de reformer som är nödvändiga.

Tålamodet är på upphällningen.

Merkel är en kompromissernas mästare, men den kaotiska grekiska förhandlingstaktiken har visat sig vara en svår nöt att knäcka. På hemmaplan gör EU-fientliga AfD stora framsteg. Grekernas högljudda och skarpa tonläge avseende krav på monetär kompensation för Tysklands övergrepp mot landet under andra världskriget har retat upp många tyskar. Och även i Merkels egna partiled är missnöjet intakt. Och frågar man det tyska folket, något som kvällstidningarna gärna gör ofta och mycket, är saken glasklar.

En klar majoritet av tyska folket är för en ”Grexit”!

Men trots att ett grekiskt euro-utträde inte längre ter sig som omöjligt, vill nog de europeiska makthavarna undvika det så långt det är möjligt. I Bryssel oroas man nämligen att det kan vara början på slutet på ett meningsfullt eurosamarbete. Om Grekland lämnar euron, slipper alla de mödor som är förknippade med kontinuerliga interndevalveringar, och istället låter sin ”nygamla” valuta flyta fritt skulle en hel del av landets problem lösas i ett svep.

Mycket talar för att ett Euroutträde i slutändan är oundvikligt för Grekland. Interndevalveringsspåret har nått vägs ände. Endast via en depreciering av den egna valutan kan landet återupprätta sin konkurrenskraft på ett långsiktigt hållbart sätt. Och kanske är inte Bryssel oroligt för att Grekland inte skulle klara sig bra efter ett eventuellt euroutträde. Snarare är man orolig för att Grekland skall klara sig alltför bra efter ett utträde.

Inte direkt den typen av ”marknadsföring” Bryssel vill skall nå reformtrötta och strejkpigga spanjorer eller portugiser.

Men klockan tickar.

Tidsfristen för ett grekiskt avtal är nära att gå ut. I runda slängar skall Grekland betala 1 miljard Euro till IMF 6:e (€200 miljoner) respektive 12:e Maj (€750 miljoner). Men pengarna i den barskrapade grekiska kassakistan är slut. Det krävs en snar överenskommelse om inte det i realiteten insolventa Grekland skall tvingas förklara sig just insolvent. Och detta är bara en delbetalning, grekerna skall inom kort skaffa fram totalt 7 miljarder Euro.

Till att börja med.

Och det är då viktigt att understryka att de nya pengar grekerna försöker säkra bara skall gå till att betala räntan på befintliga skulder. Skulder som inte amorteras över huvud taget, utan som snarare växer sig större för var dag som går. Skulder som i förlängningen finansieras av övriga Europas skattebetalare.

En ohållbar ekonomisk ekvation på sikt.

Grekland måste visa mer reformvilja och samarbetsvilja om resten av Europa skall förmås att fortsätta betala notan. Och britterna vill ha reformer inom EU för att stanna kvar i unionen. Och valutgången den 7:e Maj sätter tonen i de verbala utspelen gentemot EU.

Starka nationalistiska och högerpopulistiska vindar leder till retorisk pragmatism.

EU i allmänhet och eurozonen i synnerhet håller på att lägga ett synnerligen intressant kapitel till handlingarna. Huvudpersonerna i dramat återfinns i maktens korridorer i Bryssel, London och Aten. Och under den närmaste tiden kommer dessa herrars utspel att ge oss en fingervisning om hur framtiden för det europeiska projektet ser ut.

Med ett starkt EU-kritiskt Storbritannien som går till valurnorna den 7:e Maj och ett Grekland som trots en ohållbar skuldsituation (räntebetalningar 6:e och 12:e Maj) gör hårdnackat förhandlingsmotstånd är manegen krattad för ett par intressanta veckor.

Och det är en känslig bakgrund som detta drama utspelas inför. Ett grekiskt utträde ur eurozonen, ”Grexit”, eller ett framtida brittiskt utträde ur EU, ”Brexit”, förändrar den europeiska spelplanen från grunden. Och det öppnar Pandoras ask på vid gavel.

Om ett land lämnar eurozonen eller EU, kommer flera länder att börja leka med tanken. Och en potentiell dominoeffekt är det sista Bryssel önskar sig…

Följ skribenten Tony Ugrina på Twitter:

Taggar:
Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto