Home > Analytikerkåren väntar sig en oförändrad ränta på torsdag

Analytikerkåren väntar sig en oförändrad ränta på torsdag

Men i den mån detta verkligen blir direktionsmajoritetens beslut skulle den behöva skärpa och förtydliga sina argument för att den inte ska förlora debatten mot sina många kritiker.

Den namnkunniga ekonompanelen i Dagens Industris skuggdirektion visade ovanligt tydligt i måndagens tidning att de inte skulle ha någon som helst förståelse för ett beslut om oförändrad styrränta på torsdag.

Professor Harry Flam kallade till och med beslutet för en ”no-brainer”, något som möjligen visar vilken ”hög nivå” det blir på debatten när professorer är inblandade, men framför allt ger det en tydlig signal om hur han skulle bedöma Riksbankens kompetens om majoriteten fattar beslut om oförändrad ränta.

Samtidigt har såväl Socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Magdalena Andersson och nye LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson helt tagit till sig den interna kritik som vice Riksbankschefen Lars EO Svensson fört fram om att Riksbanken systematiskt missar inflationsmålet, och på så sätt bidrar till onödigt hög arbetslöshet.

Det har varit betydligt mindre vanligt att se namnkunniga ekonomer och andra offentliga personer offentligt försvara Riksbanksmajoritetens penningpolitiska hållning. Det kan delvis spegla medias prioriteringar, men troligen mer det faktum att det är få opinionsbildare som verkligen stöder Riksbankens hållning.

Ledamöterna i DI:s skuggdirektion uppvisade på inget sätt någon ödmjukhet inför komplexiteten i att fatta rätt räntebeslut. Stockholmsbörsens vd Jens Henriksson sade att han ”verkligen försökt hitta argument för att inte sänka (räntan) nu. Men det är väldigt svårt”.

Men vad sägs om det faktum att den ekonomiska aktiviteten i Sverige accelererade på ett sätt som inte ens de mest optimistiska bedömarna hade vågat räkna med under första halvåret, det kan vara svårt att tolka det på annat sätt än att resursutnyttjandet för närvarande är högre än prognostiserat.

Nu pekar å andra sidan i stort sett alla inkommande prognoser mot att den svenska ekonomin kommer att stagnera de kommande kvartalen, vilket skulle tala för stigande arbetslöshet, dämpad inflation och utrymme för räntesänkningar. Men för nio månader sedan såg konsensusprognoserna ut just på det viset inför första halvåret i år.

Det är ingen tvekan om att aktuella indikatorer, svag export, PMI-fall i kombination med oväntat stark kronkurs, talar för stagnationsprognoserna är mer riktiga nu än de visade sig vara förra hösten, men den aktuella historien kanske talar för att man inte ska vara så tvärsäker. Vad händer exempelvis om europeiska och amerikanska ledare lyckas enas om åtgärder som tydligt stärker förtroendet? Å andra sidan, vad händer om Grekland tvingas ur euroområdet – och om brandväggen visar sig vara otillräcklig för att skydda större problemländer – och USA:s politiska system visar sig vara oförmöget att förhindra ett ras utför det ”fiskala stupet”?

Det finns nog inga penningpolitiska beslut som kan kategoriseras som ”no-brainers”, det krävs såväl kompetens, erfarenhet och fingertoppskänsla för att fatta rätt räntebeslut. Men när kritiken mot den förda politiken blir allt starkare krävs också bättre och tydligare kommunikation från Riksbanksmajoriteten för att öka förståelsen för dess beslut.

Få bedömare skulle invända mot det faktum att skickligt agerande från Riksbanken har bidragit till att Sverige kunde manövreras genom och ur den finansiella krisen med relativt få skador. Men kritiken, under ledning av vice Riksbankschefen Lars EO Svensson, handlar nu om att Riksbanken systematiskt missar inflationsmålet – en för stram penningpolitik gör att inflationen blir för låg och arbetslösheten för hög.

Genom att ”luta sig mot vinden”, på marginalen bedriva en stramare penningpolitik än vad som motiverats av inflationsprognoserna med hänvisning till risker förknippade med hushållens stigande skulder, har Riksbankens räntebeslut bidragit till att inflationen en längre tid i genomsnitt legat lägre än målet 2 procent.

Lars EO Svensson hävdar att Bank of England har lyckats bättre med att uppnå inflationsmålet, men om Riksbankens ”luta sig mot vinden”-policy samtidigt har bidragit till att det finansiella systemet i Sverige klarade krisen bättre än det brittiska kanske den svenska hållningen ändå inte har varit sämre än den brittiska.

Den brittiska KPI-inflationen har också ihärdigt legat över 2-procentsmålet, tidvis så högt som 5,0 procent, i snart tre år utan att det har gett någon märkbart positiv effekt på arbetslösheten, så det finns nog anledning att också ifrågasätta Bank of Englands måluppfyllelse.

Michael Grahn, analytiker på Danske Bank, konstaterar att det ”var ett tag sedan” Riksbanken i praktiken övergav det strikta inflationsmålet. Riksbanken slutade att vara ”inflation-nutters” och började ”luta sig mot vinden”, men oavsett om man tycker att det är bra eller dåligt så blir penningpolitiken mindre förutsägbar.

”Det var ett tag sedan man övergav det här… det har gjort att vi har hamnat i en knepig situation. Den kritiken har (Riksbanken) också fått från institutioner som IMF som inte tycker att de är klara”, säger Michael Grahn.

”Jag tycker att vi har hamnat i en ganska olycklig situation när det är på det här sättet. Tidigare var det lättare att läsa (Riksbanken). Hade man en viss avvikelse mot inflationen så kunde man nog utläsa att ’nu är det nog dags att göra något’. Så är inte läget idag”, fortsätter han.

Danske Bank har analyserat svenska inflationsutfall sedan 2005 och kan konstatera att KPIF-inflationen i allt högre grad har legat under Riksbankens 2-procentsmål, vilket kan tas som intäkt för att Riksbanken i strikt mening bedrivit en för stram penningpolitik – åtminstone när det utvärderas i backspegeln. Det kan vara en medveten policy, på gott och ont, men om det verkligen är så skulle det vara välkommet om Stefan Ingves & Co kunde kommunicera det lite tydligare.

”Det man skulle vilja är att de rensade bordet och sade: det här inflationsmålet – det har sina avigsidor. För det visar sig över tiden att den räntenivå som skulle stabilisera inflationen kring målet, den leder till negativa konsekvenser för kreditutvecklingen”, säger Michael Grahn.

Det kan vara så att Riksbanken anser att en stabilisering av kredittillväxten och hushållens skuldkvot kräver en högre ränta än vad som krävs för att stabilisera inflationen på 2 procent. Enligt Michael Grahn förefaller dock inte Riksbanken särskilt benägen att flagga för att de tar in andra parametrar som underlag för räntebesluten, men ”det vore ärligare”.

Men tiden kanske börjar bli mogen för en debatt om hur lyckad inflationsmålspolitiken verkligen har varit, om den i grunden har varit felaktig eller om den kanske bara infördes vid ett olyckligt tillfälle när snabbväxande BRICS-länder pressade ner importpriser i västvärlden och fick centralbanker att befara deflation även i tiden med god ekonomisk tillväxt.

Västliga centralbankers försök att pressa upp inhemsk inflation som kompensation för fallande priser på importvaror bidrog till att skapa en kreditdriven tillväxt som i sin tur bidrog till kreditdrivna rallyn på tillgångsmarknader. Och kanske fick de länder som bäst lyckades pressa upp inflationen i linje med målet betala priset genom spruckna bostadsbubblor och svårhanterliga bankkriser.

Givet att en av arkitekterna bakom inflationsmålspolitiken, Lars EO Svensson, sitter i Riksbanksdirektionen lär det knappast bli aktuellt att byta ankare för den svenska penningpolitiken inom överskådlig framtid. Men i avvaktan på ett eventuellt paradigmskifte på längre sikt kan det vara välkommet om direktionsmajoriteten kunde tydligare redovisa sina överväganden – om den nu inte faller till föga och byter fot till Lars EO Svensson mer strikta, och mer lättolkade, hållning till inflationsmålspolitiken.

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto