Home > Europa tveksamt till EU-förpackningen

Europa tveksamt till EU-förpackningen

När nödlånet efter några veckors förnekelse blev en realitet framhävde den spanske premiärministern Mariano Rajoy att detta nödlån till Spanien visat vilken framgång Euro-samarbetet varit. Även Europakommissionens ordförande José Manuel Barroso och Europeiska rådets ordförande Herman van Rompuy bedyrade in i det sista att det absolut inte var aktuellt med nödlån till Spanien.

Marknaden litar inte längre på någon av dessa herrar eftersom majoriteten av deras uttalanden under de senaste åren inte visat sig vara vare sig trovärdiga eller riktiga. Och ironiskt nog visar räntemarknaden och diverse instrument som återspeglar risken för de skuldtyngda länderna att effekten ofta blir den motsatta än vad man önskat. När europeiska topp-politiker unisont hävdar att ett land inte kommer att kräva ett nödlån tolkar de finansiella aktörerna det sonika som att ett räddningspaket är nära förestående och agerar därefter i marknaden. Det utgör i realiteten det ultimata underbetyget för de europeiska topp-politikernas trovärdighet.

100 miljarder Euro är mycket pengar. Men det överraskande är inte att dessa pengar skall ställas till förfogande till förmån för det spanska banksystemet. Europeiska politiker är beredda att gå mycket långt för att rädda drömmen om ett Stor-Europa. Det intressanta är istället att matematiken bakom förfarandet i vanlig ordning inte går ihop. Som ultimata garanter bakom detta nödlån står nämligen en lång rad av länder som själva befinner sig i ekonomiska trångmål.

Italien skall svara för 20 % av nödlånet till Spanien. Bortsett från det faktum att Italien har en statsskuld närmare 120 % av BNP, vilket är högre än Spanien (cirka 80 % av BNP mot slutet av innevarande år) och själva är en stark kandidat till nästa land att duka under, finns ytterligare en aspekt att beakta. Italien skall låna ut dessa pengar till Spanien till en ränta motsvarande 3 %. Samtidigt lånar italienska staten pengar av en orolig marknad för mellan 5 och 7 %. Det är en beklaglig ekonomisk ekvation som inte går ihop.

Till detta kommer det grekiska valet- och kvalet. Många ser det som en fråga till det grekiska folket angående det europiska sparpaketets vara eller inte var, och i förlängningen för eller emot att ingå i Euro-zonen. Vi bedömer dock inte att så är fallet. Greklands vara eller inte vara inom ramen för en europeisk valutaunion är inte längre en fråga som beslutas i Aten. Det är en fråga som i långt större utsträckning beslutas på världens finansmarknader och i de tyska regeringskorridorerna. Angela Merkel har långt mer att säga till om angående grekernas framtid inom Euro-zonen än vad ledaren för segrande ”Ny Demokrati”, Antonis Samaras, ämnar göra inom ramen för en framtida koalitionsregering eller samlingsregering.

För de europeiska ledarna blev valresultatet i Grekland en pyrrhus-seger. Visserligen fick man den minst katastrofala vinnaren av två möjliga, men landets ekonomi är de facto i en sådan prekär situation att ett utträde ur Euro-zonen med tillhörande devalvering borde utgöra den enda hållbara vägen. Detta kommer sannolikt att ta tid, eftersom de europeiska topp-politiker som styr skutan är mindre intresserade av vad som är mest rationellt att göra och mer intresserade av att bibehålla status quo, och Euro-zonen intakt med därmed tillhörande politiska ambitioner.

Och när nu Grekland förhoppningsvis kan läggas åt samlingarna, åtminstone tills det är dags för nästa ”nödlån” från resten av Europa, kan Spanien återinträda i händelsernas centrum. Även de 100 miljarder Euro som öronmärkts för Spanien utgör i realiteten en pyrrhus-seger. Spanien är i realiteten bankrutt. Det skulle krävas dryga 450 miljarder Euro för att komma till rätta med den spanska krisen. Dessa pengar finns att hitta, men då krävs att Tyskland ger sitt bifall.

Som så ofta när sanningen tenderar att gå vilse bland diverse partsinlagor och lobbyverksamhet kan vi med fördel titta på siffrorna bakom EU-projektet. Siffrorna är mestadels härledda från statistik av internationella valutafonden, IMF, och får därmed anses vara mycket tillförlitliga.

Det europeiska banksystemet är i runda slängar 3 gånger så stort som EU:s totala BNP och flera franska (!) banker har en hävstång motsvarande 100 mot 1. Enligt rapporter från IMF är hävstången för den totala europeiska banksektorn 26 gånger på aggregerad nivå. Samtidigt har ECB tyvärr stärkt sin ställning som världens i särklass största och mest riskabla ”junk-bond”-hedgefond. Hävstången för ECB utgör horribla 36 mot 1 och ECB:s skräckinjagande balansomslutning motsvarar numera en tredjedel av EU:s totala BNP. Dessutom är centralbankens balansräkning är full av exotiska instrument som ordinära marknadsaktörer inte vill ta i med tång och det hål som ”drachmageddon” (grekisk bankrutt) skulle efterlämna i balansräkningen är mer än vad ECB skulle mäkta med på egen hand.

I teorin är även ECB bankrutt. De klara inte en smäll på i dryga slängar 450 miljarder Euro. I praktiken kan ECB få understöd av EU:s stater (där det bara är ett fåral stater med Tyskland i spetsen som kan komma till viss undsättning) och i slutändan också slå på tryckpressarna och inflatera sig ur krisen. Det är alltså detta Europa-projekt som talare efter talare kallar för ”en enorm framgång” bland EU-politikerna i Bryssel.

Krisen har kallats för en skuldkris, men kan lika gärna kallas för en tillväxtkris. Pragmatiska som vi är väljer vi att kalla det för en politisk kris. Grundproblemet är trots allt politiskt; man har försökt upprätta en homogen ekonomisk entitet av 17 från varandra fristående nationer med separata ekonomisk-politiska agendor. Experimentet fungerade förvånansvärt länge, innan obalanserna mellan norra och södra Europas produktivitet gjorde sig alltför påminda och södra Europa plötsligt upptäckte att det gamla beprövade devalveringsvapnet inte längre fanns att tillgå.

Men det finns ytterligare en anledning att kalla det för en politisk kris. Vid skapandet av ett stor-europa och införandet av euron uttalade sig flera tunga EU-politiker synnerligen pragmatiskt. Flera av dem väntade sig en framtida kris. Bedömningen var, redan då, att en sådan kris skulle tvinga fram en centralisering av makten. En sådan utveckling skulle ”utgöra en smakstart för att påbörja ett nytt kapitel i de europeiska federalisternas ambitioner: en påtaglig överföring av nationell suveränitet till överstatliga institutioner” enligt ett uttalande daterat 1998. Mot bakgrund av detta, och et flertal liknande uttalanden, är denna kris de facto något av en möjlighet för de europeiska federalisterna.

Stödfonderna, ECB:s gigantiska åtaganden gentemot de skulddrabbade länderna, och en allt flitigare debatt om upprättandet av euroobligationer, upprättandet av en bankunion och krav på en allt mer ”tillmötesgående” räntepolitik från ECB. Alla dessa har som gemensam nämnare att de i det fördolda redan håller på att ställa saker och ting på sin spets. Europa är redan en stor enhet. Vare sig den enskilde medborgaren vill det eller ej.

De gemensamma ekonomiska åtagandena är av sådan dignitet att det sannolikt är för sent att backa ur. De politiska ledarna har fört oss förbi vår ”tipping point” och den pågående europeiska skuldkrisen kan möjligtvis klara av att uppnå det som diverse folkomröstningar aldrig skulle förmå att åstadkomma; skapandet av ett Europa där nationella intressen får stå tillbaka för ett överstatligt europeiskt styre med total och oåterkallelig rätt att slå fast exakt hur gurkan eller bananen skall vara böjd (till EU-byråkraternas försvar kan vi meddela att just denna regel med tillhörande gedigna regelverk efter en hård politisk kamp numera är slopad. Gurkor och bananer kan därmed vara precis hur böjda och krokiga som helst). Ännu så länge är inget beslutat och den kamp som tidigare pågick bakom kulisserna har blivit allt mer uppmärksammad av allmänheten.

Det är en ojämn kamp. Mer eller mindre alla mot en. I ena ringhörnan återfinns majoriteten av de Europeiska krisländernas ledare, med EU-byråkrater och EU:s topp-politiker som trogna bundsförvanter. Där återfinns också USA som gärna skulle se att Europa stimulerar och att ECB låter tryckpressarna gå för högvarv. I andra ringhörnan återfinns en alltmer utlämnad Angela Merkel. Den förstnämnda ringhörnan är utblottad. Den sistnämnda ringhörnan har mycket gott ställt. Och i vanlig ordning handlar polemiken om fördelningspolitisk hänsyn. Grekland med bundsförvanter tycker att norra Europa i allmänhet, och det rika Tyskland i synnerhet, gott kan komma till undsättning.

Tyskland å sin sida är obenägna att hålla med. De har under de senaste decennierna nått sin ekonomiska ställning genom hårt arbete, höga skatter, återhållsamma lönehöjningar och besparingar. Grekland & Co har hamnat i sin kris genom att göra samma sak som Tyskland- fast tvärtom. Grekerna har inte producerat lika effektivt, har haft lindriga skatter (som ofta inte ens drivits in), har haft galopperande löneökningar i decennier (framför allt inom offentlig sektor) och har inte sparat utan snarare byggt på sitt skuldberg i ett rasande tempo.

Det som är än mer oroväckande är att problemen hopar sig alltmer i de länder som för närvarande befinner sig i periferin av debatten. Det är främst Portugal, Irland, Grekland, Spanien och Italien som har problem. Men det finns gott om länder som befinner sig i ett ”bubblar-stadium” däribland Belgien, Österrike och Frankrike. Inte ens ekonomiska tungviktarna Tyskland går helt säkra om de åtar sig mer av skuldberget. Några snabba eller enkla lösningar finns inte längre och det europeiska politiker-kollektivets vana att sila mygg och svälja kameler är alltjämt intakt.

De kräver överstatlighet, befogenheter att ta ut skatt och en mer centraliserad makt. Men ökade befogenheter och mer makt kräver också större ansvar. Frågorna däromkring är många? Hur väl har EU:s politiker hittills hållit de avtal och förordningar som de själva varit med att instifta? Kommer dessa politiker att förmå sig att fatta de rationella och opartiska beslut som nu krävs när deras skötebarn är i farozonen? Och framför allt; hur väl överensstämmer egentligen politikernas målbild med de önskemål som Europas folk har? Är den demokratiska processen fortfarande intakt?

Vi kan konstatera att det europeiska politikerkollektivets ursprungliga vision och påtagligt slapphänta hantering bär ett stort ansvar till krisens omfattning och spridning. Ingen övergripande strategi har existerat. Istället har krisen hanterats genom att allt eftersom försöka sy ihop kortsiktiga lösningar för de oroshärdar som uppkommit. Det har resulterat i ett lapptäcke av ohållbara ekonomiska utfästelser och skuldåtaganden. Framtiden får utvisa om vi rör oss mot större överstatlighet och federalism eller om det återigen blir drachmas, pesetas, escudos och lire som gäller vid framtida medelhavssemestrar.

Alltjämt är självförtroendet hos EU-politikerna på topp. Euro-zonen kallas för en framgångssaga. De hävdar att de kan lösa krisen. Om de bara får mer makt. Men Europas folk tvekar.

De verkar inte längre lika säkra på att innehållsdeklarationen på EU-förpackningen överensstämmer med innehållet…

Anmäl dig till vårt exklusiva nyhetsbrev idag!

Skräddarsydda e-postmeddelanden

Ingen SPAM någonsin!

Alt mynt nyheter

Avprenumerera närsomhelst

Efter registrering kan du även få enstaka specialerbjudanden från oss via e-post. Vi kommer aldrig sälja eller lämna ut dina uppgifter till tredjeparter. Se vår sekretesspolicy här.