Home > Månadsrapport: ”2013 kan bli ett bra börsår”

Månadsrapport: ”2013 kan bli ett bra börsår”

ECB:s program innebär inte att krisen är över. Visserligen har räntorna för Sydeuropeiska statsobligationer halverats, men recessionen i Europa biter sig envist kvar utan tecken på att ge vika. För 2013 spås fortsatt negativ eller i bästa fall svag tillväxt, arbetslöshetstalen stiger fortfarande och kommer av allt att döma passera 12 procent kring årsskiftet. Hur länge det är möjligt att hålla ihop samhället med allt vad recessionen innebär i form av sociala konsekvenser vet ingen i dag, men någonstans finns rimligen en smärtgräns.

I slutet av juni skickades ett intressant memorandum ut från EU, som trots att innehållet är kontroversiellt inte rönt den uppmärksamhet som det förtjänar. Författare är Europeiska Rådets ordförande, Herman Van Rompuy. För den som inte vet (lugn, inte många EU-medborgare vet särskilt mycket om EU) är Europeiska Rådet den institution inom EU som fastställer EU:s allmänna politiska riktlinjer och prioriteringar. Det är inte lagstiftande, men har stort inflytande över de lagar som stiftas, och de beslut som tas.

Memot inleds med en allmänt hållen vision om hur den monetära unionen ska bidra till hållbar tillväxt, arbetstillfällen och naturligtvis stabilitet. Stabilitet och hållbarhet är för övrigt några av 2000-talets mest använda politiska floskler och det är närmast omöjligt att finna ett politiskt dokument som inte innehåller just de orden, gärna efter varandra, hur många gånger som helst.

Memot beskriver bildandet av den monetära unionen som en grundpelare i bygget av välstånd och stabilitet i Europa. Det konstateras att man nu möter en fundamental utmaning på vägen mot detta mål, men inte låter sig nedslås av detta. Nyckeln till framgång är mer av samma vara, dvs. ännu mera centralisering av makt till Bryssel.

De nationella parlamenten är i många fall goda institutioner för beslut av enklare karaktär, men när det kommer till viktigare frågor, som exempelvis ekonomisk politik, är det enligt EU-rådet väsentligt att sådana fattas på överstatlig nivå. Man undrar vilka typer av beslut som är tillräckligt obetydliga för att delegeras till de nationella parlamenten. Hur som helst beskriver Van Rompuy sin vision för en stabil och blomstrande monetär union vilande på fyra grundpelare:

En gemensam banktillsyningsmyndighet

Ett gemensamt ekonomiskt ramverk som ska garantera finansiell stabilitet, i synnerhet inom euroområdet, och minimera skattebetalarnas kostnader för eventuella bankfallissemang. Detta är den gemensamma banktillsynsmyndigheten som är tänkt att övervaka de cirka 6 000 bankerna i euroland. Förslaget låter vid en ytlig betraktelse som en bra idé, vem vill inte undvika nya bankkrascher och nya räddningsinsatser på skattebetalarnas bekostnad? Men rent praktiskt är projektet så gigantiskt att till och med finansministerMånadsrappo Wolfgang Schäuble uttryckt tvivel kring realismen i förslaget. Han är för övrigt inte ensam, både Sveriges finansminister Anders Borg och den brittiske premiärministern David Cameron har uttryckt tvivel kring förslaget, låt vara utifrån lite olika bevekelsegrunder, men ändå.

Samtliga EU-länder har redan nationella institutioner som övervakar bankerna och de finansiella marknaderna. I de flesta fall fungerar dessa alldeles utmärkt och det finns inga skäl att tro att de problem och risker som uppmärksammats i samband med den senaste finanskrisen skulle förebyggas genom utbyggnad av ytterligare byråkrati.

Inom ramen för banktillsynsmyndigheten förslås även inrättandet av en gemensam insättargaranti. Det är i och för sig ingen dålig idé, men det finns redan ett sådant arrangemang inom EU och frågan är vad man åstadkommer genom att skapa ytterligare ramverk och institutioner. I dag är insättarskyddet inom EU begränsat till €100 000. EU-rådet påstår att syftet med förslaget är att stärka trovärdigheten för det befintliga systemet och insatta medel som garanteras av detta, men det finns ingenting som skapar bättre trovärdighet än riktiga pengar på bordet. Vill man öka medborgarnas förtroende för att sätta in pengar på banken, vore en höjning av det garanterade beloppet en bättre åtgärd än skapandet av en ny myndighet.

Slutligen vill man skapa en gemensam avvecklingsmekanism för att kunna stänga ned krisande banker. Finansiering ska ske genom beskattning av bankerna. Kommentarer är egentligen överflödiga. Man kan tycka vad man vill om bankerna och ansvaret för dessa, men det är i de flesta fall (innan finanskrisen), fråga om privata aktiebolag som bör fungera enligt de regler som borde gälla i ett marknadsekonomiskt system. Det bör vara aktieägarna som ansvarar för skötseln av en bank eller finansiell institution. Inte skattebetalarna. Genom att utöka insättarskyddet till en substantiell nivå, till exempel €500 000 eller till och med €1 000 000 skulle man skapa ett fullgott skydd åtminstone för privata insättare. Med en tillräcklig insättargaranti finns det inget som hindrar att en insolvent bank går i konkurs. I vissheten om att ingen räddar en konkursmässig bank kommer bankens ägare, långivare och andra intressenter alldeles på egen hand, helt utan inblandning från det politiska systemet, agera för att minimera risken för äventyrligheter.

Samtidigt som detta skrevs kom beskedet från Bryssel att euro-länderna enats kring att skapa en ny tillsynsmyndighet för de 200 största bankerna inom euroområdet. Övervakningsmyndigheten ska vara baserad i Frankfurt och styras av ECB. ECB tar över ansvaret för tillsynen av bankerna den 1 mars 2014. De mindre nationella bankerna ska även i fortsättningen övervakas av den nationella tillsynsmyndigheten. ECB ska övervaka banker med tillgångar på minst €30 mdr eller vars tillgångar utgör 20 procent eller mer av sitt hemlands BNP, alternativt om den lokala tillsynsmyndigheten eller ECB begär detta. De länder som står utanför EMU, som Sverige och Storbritannien, behöver inte delta.

Financial Times kolumnist Wolfgang Münchau är skeptisk till överenskommelsen. Münchau påpekar att Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, varit tydlig med att Tyskland inte är berett att betala för andra länders banker. Likaså att Merkel motsatt sig kollektivisering av skulder och alla former av transfereringar inom eurosystemet. Konsekvensen av detta blir enligt Münchau att Tyskland vare sig kommer att ingå i en fiskal union eller krishanteringsmekanism för bankerna. Eftersom krishanteringen ska finansieras genom avgifter från bankerna blir systemet otillräckligt, och utan ett fullfinansierat system för krishantering fungerar inte idén med bankunionen.

Vidare påpekar Münchau att endast ett begränsat antal banker påverkas. Genom att sätta en nivå för vilka banker som ska övervakas av ECB har man skapat ett incitament att lyfta av tillgångar från balansräkningen eller dela upp banker i mindre enheter. Uppdelningen i små och stora banker saknar också ekonomisk logik. Historiskt sett är det inte är i de stora bankerna som problemen uppstått utan bland de mindre, snabbväxande bankerna.

En annan konsekvens av uppdelningen i små och stora banker löper längs nationsgränserna. De flesta franska banker kommer att befinna sig innanför bankunionen medan många tyska kommer att stå utanför. Det är därför knappast sannolikt att Berlin skulle ta ekonomiskt ansvar för krishanteringssystemet.

Münchau tror att ECB kommer att hantera krisbanker likadant som EU hanterar länder i kris. Man kommer att byta existerande skulder mot nya lån och nya villkor, men på samma vis som EU aldrig kommer att tillåta ett euroland att fallera, kommer aldrig ECB att stänga en bank.

Det finns också en annan parallell med ECB:s OTM-program. Syftet med OTM-programmet var att stödja marknaden för statsobligationer. Ännu har det inte utnyttjats och kanske kommer så heller aldrig att ske, eftersom inget land vill underkasta sig EU:s krav på inflytande över den ekonomiska politiken. På så vis är OTM-programmet och bankunionen lika. Det finns inga riktiga pengar på bordet men man har skapat en ogrundad känsla av säkerhet.

Ett gemensamt budgetramverk

EU-rådet anser att den redan beslutade ”Stabilitets- och Tillväxtpakten” jämte avtalet om ”Stabilitet, Samordning och Styrning” från i mars 2012, utgör ett ”kvalitativt steg mot en fiskal union”. Här ska medlemsländernas statsbudgetar och finanser granskas av EU. Förslaget formulerar nyttan med begränsningar av budgetnivåer och att storleken på medlemsländernas statsskuld ska beslutas gemensamt. Budgetfinansiering genom att ge ut statsobligationer ska underställas en ”gemensam” beslutsprocess och godkännas.

Ett gemensamt ramverk för ekonomisk politik

Se ovan. EU vill ha möjlighet att styra medlemsländernas ekonomiska politik, till exempel regionala stödåtgärder, branschstöd eller annat som de nationella parlamenten i dag beslutar om, utan inblandning från Bryssel. Goda föresatser saknas inte, bland annat talas om ”uthållig” ekonomisk tillväxt, globalisering och jobb, men naturligtvis helt utan varje ansats till konkretisering.

Demokratisk legitimitet och ansvar

”Att säkerställa den nödvändiga demokratiska legitimiteten och ansvaret för beslutsfattande inom EMU, baserat på samordnat verkställande av gemensamma policies och solidaritet”. Formuleringen är fritt översatt och man får läsa meningen flera gånger om man ska förstå vad det betyder. Demokratisk legitimitet och ansvar låter ju rimligt, men en cynisk tolkning vore, att eftersom beslut fattas gemensamt suddas allt individuellt ansvar ut. Det blir svårt att sätta fingret på vem som i slutänden är ansvarig. För en EU-medborgare känns inte en ”institution” vare sig särskilt ansvarsfull eller möjlig att utkräva någon form av ansvar av.

Van Rompuy betonar att det hela inte är tänkt som en färdig ritning till hur han tänkt sig utvecklingen av den monetära unionen, men framhåller att han förväntar sig enighet och uppslutning kring sina tankar och idéer. Ur EU-rådets perspektiv finns det en viss logik med resonemanget. En gemensam banktillsynsmyndighet är en förutsättning för att skapa en politisk union, precis som en etablerad politisk union är en förutsättning för att kunna ge ut gemensamma statsobligationer.

Men allt prat om gemensamma institutioner och gemensamma regelverk för allt mellan himmel och jord leder bara medborgarna allt längre från normal mänsklig gemenskap och allt längre bort från vanligt civilt inflytande. Genom att acceptera EU:s floskler om gemenskap och nyttan med detta avhänder sig medborgarna inflytandet över utvecklingen och överlämnar beslut som de själva borde vara med och fatta till ansiktslösa tjänstemän i EU-byråkratin.

EU lider av ett ansenligt underskott på demokrati och förtroende. I det senaste valet till EU-parlamentet var valdeltagandet låga 43 procent, alltså lägre än i ett amerikanskt presidentval. I USA, brukar valdeltagandet ligga på mellan 60 och 65 procent vilket betraktas som lågt. EU har aldrig lyckats entusiasmera medborgarna för de frågeställningar man driver i Bryssel. Det är inte så konstigt med tanke på att det oftast handlar om detaljregleringar i stort och smått, vars nödvändighet medborgarna inte har någon djupare förståelse för. EU:s önskan att förbjuda svenskt snus är ett närliggande exempel på sådan klåfingrighet.

EU–projektet som sådant, bortsett från den monetära unionen, handlade från början om fred och frihet. Fred i Europa och frihet för medborgare och företag att interagera över gränserna till ömsesidig nytta. Det EU vi ser idag är något helt annat. Fri rörlighet av arbetskraft, kapital, varor och tjänster har kommit i skymundan. Det EU som medborgarna en gång röstade för har i stället för ett frihetsprojekt utvecklats till en gigantisk byråkrati.

Ändå önskar en majoritet av medborgarna i Europa ingen upplösning av EU. Att bryta upp valutaunionen är en sak, i det långa loppet antagligen det minst dåliga alternativet, men att bryta upp Europasamarbetet vore en katastrof. De flesta inser att fördelarna med medlemskapet i EU överväger nackdelarna. Vid en upplösning av unionen skulle man återgå till tullar, gränskontroller och nationella valutor.

Förtroende är ingenting man får, det är något man förtjänar. Så här långt är det få EU–politiker som gjort sig förtjänta av väljarnas förtroende. Det är en förklaring till det låga intresset och det låga valdeltagandet. Om EU ska ha en framtid är det nödvändigt att man återvänder till och vårdar grundprinciperna med projektet. Alltså mer frihet och mindre byråkrati. Först då kan man förtjäna nödvändigt förtroende och realisera den potential som EU alltjämt rymmer.

Centralbanker och styrräntor

ECB behöll styrräntan oförändrad på 0,75 procent vid direktionens möte den 6 december. ECB bedömer att inflationen i euroområdet är i linje med ECB:s målsättning under men nära 2 procent. Man konstaterade att inflationen i euroområdet för tillfället är något förhöjd beroende på höga energipriser, men att den kommer att falla tillbaka under början av 2013. Beroende på den svaga konjunkturutvecklingen i Europa förväntas inflationen understiga målet på 2 procent. ECB ger ingen vägledning om hur den negativa utvecklingen ska brytas, utan anger i allmänna ordalag att återhämtningen sker senare under 2013 när den ”ackommoderande” penningpolitiken tillåts verka ut.

Bank of England lämnade den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter det senaste mötet i the Monetary Policy Committee den 6 december. Programmet för köp av statsobligationer som uppgår till totalt £325 mdr efter att det utökats med £50 mdr i februari fortsätter. Den brittiska ekonomin, som fortfarande vägrar att ta fart, har balanserats just av programmet för köp av statsobligationer. Det verkar rimligt att tro att ett nytt stödprogram lanseras efter årsskiftet. Det blir nog bland det sista som Bank of Englands chef, Sir Mervyn King, gör eftersom han lämnar sin position i juni. Sir Mervyn efterträds av Mark Carney, nuvarande chef för den kanadensiska centralbanken.

FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 12 december. Den stora nyheten från mötet är att FED beslutat att koppla styrräntan till nivån på arbetslösheten. FED meddelar att man kommer att hålla räntan nära noll till dess att arbetslösheten i USA faller under 6,5 procent. Det är första gången en stor centralbank direkt länkar styrräntan till utvecklingen i ekonomin. FED uttrycker också att den låga räntan bibehålls så länge inflationen inte överstiger 2,5 procent. FED:s chef, Ben Bernanke sade senare på presskonferensen att den nya policyn ska bidra till att göra den monetära politiken mer transparent och förutsägbar och stödja hushållens och företagens förtroende för ekonomin. Han underströk också att en arbetslöshet på 6,5 procent inte ska tolkas som ett långsiktigt mål utan att detta ligger väsentligt lägre.

FED ökade också de kvantitativa stödåtgärderna med $45 mdr till $85 mdr för tredje månaden i rad och kommer att fortsätta göra detta till dess man ser en substantiell förbättring på arbetsmarknaden.

Bernanke uttalade också oro för kongressens oförmåga att så här långt finna en lösning på budgetproblemet och menade att den amerikanska ekonomin redan vidkänns ”kostnader” för detta. FED bedömer att ekonomin i år växer med mellan 1,7 och 1,8 procent och med mellan 2,3 och 3 procent nästa år. FED:s prognos för arbetslösheten var något mer positiv jämfört med tidigare och för tillfället uppskattas den amerikanska arbetslösheten ligga på mellan 7,8 och 7,9 procent. Inflationen uppskattas till mellan 1,6 och 1,9 procent, väl under målet på 2,5 procent.

Målet med den nya policyn är att övertyga marknaden om att räntorna kommer att vara låga till dess ekonomin har stärkts. Men genom att koppla styrräntan till arbetslösheten har man också skapat en risk. Om FED missbedömt situationen och inflationen skulle ta fart innan arbetslösheten fallit under 6,5 procent tvingas man välja mellan att låta inflationen stiga eller att agera mot inflationen vilket i så fall kommer i konflikt med arbetslöshetsmålet. FED lämnade inget tydligt svar på den frågan utan konstaterade att man kommer att överväga annan information, andra mått för tillståndet på arbetsmarknaden, inflationsindikatorer och inflationsförväntningarna.

Riksbanken sänkte styrräntan med 0,25 procent till 1,00 procent vid det senaste mötet den 18 december. Riksbanken motiverar beslutet med inbromsningen i den svenska ekonomin som beror på den svaga utvecklingen i euroområdet. Riksbanken hänvisar vidare till att svenska hushåll och företag nu ser mer dystert på framtiden och att konsumtionen och investeringarna utvecklas svagt, samt att läget på arbetsmarknaden försämrats. Riksbanken bedömer att inflationstrycket är lågt och förutser att styrräntan kommer att förbli låg under det närmaste året.

Styrräntor september 2012
Styrräntor september 2012

Tillväxt och konjunktur

Konjunkturutsikterna inför 2013 är blandade, och det är kanske just det som gör det så svårt att ta ut kompassriktningen på aktiemarknaden. Det ena prognosinstitutet efter det andra har under fjärde kvartalet justerat ned tillväxtutsikterna jämfört med föregående prognos. Nu senast OECD som i sin novemberprognos justerar ned tillväxtprognoserna inom OECD-området jämfört med maj-prognosen. I oktober gjorde IMF en liknande revidering, dock med en lägre nedjustering. Talen i sig spelar mindre roll, för vår del är riktningen det intressanta, speciellt om de olika bedömarna är någorlunda överens.

OECD prognos november 2012
OECD prognos november 2012

För OECD-området som helhet tros ekonomin växa med 1,4 procent under nästa år för att öka takten till 2,3 procent under 2014. USA bedöms få den bästa utvecklingen av OECD-länderna med en tillväxt i BNP på 2 procent under 2013 för att sedan öka till 2,8 procent 2014. Det finns flera tecken på att återhämtningen i USA är på rätt väg även om många önskar att tempot var högre. Bland dessa märks ökad aktivitet på arbetsmarknaden, fortsatt minskning av skuldsättningen, stigande huspriser, och ökat förtroende bland konsumenterna.

Däremot föll ISM, det amerikanska inköpschefsindexet, i november till 49,5 efter att har stigit under september–oktober. I vilken utsträckning det har något samband med Washingtons oförmåga att ta sig samman och finna en lösning på budgetproblematiken får vara osagt, men det förefaller som om amerikanska företag ännu inte är tillräckligt övertygade om riktningen i ekonomin för att börja investera.

Just det fiskala stupet, dvs. de automatiska skattehöjningar och finanspolitiska åtstramningar som följer av att man i kongressen inte lyckas enas om budgeten, tycks dämpa det amerikanska näringslivets vilja att satsa framåt. Att den amerikanska finanspolitiken är någorlunda förutsägbar är en komponent i företagens beslutsprocess. Att man nu, som flera bedömare tror, riskerar hamna i en utdragen politisk process, är negativt för viljan att investera långsiktigt. Washington har redan tappat mycket förtroende inom det amerikanska näringslivet och den nuvarande situationen gör knappast saken bättre. Därför är det centralt för hela världsekonomin att den amerikanska kongressen kommer till en lösning. Det skulle sannolikt betyda mer för tillväxtförutsättningarna än alla stödprogrammen tillsammans.

En annan ljusglimt i världsekonomin är Kina. Kina har påverkats starkt av både krisen i Europa och av svagheten i den amerikanska ekonomin. Därtill har den kinesiska regeringen medvetet försökt strama åt ekonomin av rädsla för överhettning, inflation och eventuella obalanser på bank- och fastighetsmarknaderna. Detta har lett till att tillväxttakten i Kina dämpats från tvåsiffriga tal ned till dagens förväntningar. OECD:s bedömning är att ekonomin växer med 8,5 procent 2013 och med 8,9 procent 2014.

Efter att ha saktat in sju kvartal i rad syns tecken på att Kina vänder. I november ökade industriproduktionen på årsbasis med 10 procent och försäljningen i detaljhandeln med 15 procent.  Konsumentpriserna steg med 2 procent i november, även det ett positivt tecken, medan privata investeringar föll något.

En annan positiv indikator i Kina är fastighets- och bostadsmarknaden. Försäljningen av nya bostäder steg från januari till november med 9 procent, en ökning med 3,5 procent månaden innan. Just Kinas fastighetsmarknad har bland bedömare på finansmarknaden länge varit föremål för uppfattningen att den befinner sig i en bubbla och att det i Kina finns miljoner tomma osålda lägenheter. Enligt den brittiska banken Standard Chartered är detta inte korrekt. Standard Chartered anser att Kinas fastighetsmarknad är den viktigaste sektorn i världsekonomin. Den har varit den starkaste drivkraften i ekonomin under de senaste tio åren men också den viktigaste anledningen till Kinas enorma efterfrågan på den globala råvarumarknaden.

Att Kina har eller har haft ett bostadsrally är det ingen tvekan om. Men anledningen till detta har en förklaring i att hundratals miljoner människor flyttat in till städerna under de senaste decennierna. Bostadsbyggandet utgör 10 procent av Kinas BNP och nedgången i nybyggnationen förklarar en hel del av den inbromsningen i Kinas ekonomi under de senaste två åren.

I oktober steg priserna på bostäder i hälften av de 70 städer som den statliga kinesiska statistikbyrån redovisar. Priserna föll i 17 städer medan de var oförändrade i de återstående 18, bland dessa Shanghai.

Ett annat tecken på att den kinesiska ekonomin har vänt är uppgången i inköpschefsindex, som steg från 50,2 i oktober till 50,6 i november. Uppgången kan tyckas marginell men är ändå en indikation på att utvecklingen även i Kina går åt rätt håll. En tydligt positiv utveckling av Kinas ekonomi skulle betyda mycket även för utvecklingen i Europa.

Europas ekonomi befinner sig i recession. Den ekonomiska aktiviteten i Europa har kontrakterat i över ett år. Inköpschefsindex för eurolands tillverkningsindustrier steg marginellt i november från 45,4 till 46,2 men befinner sig fortfarande under 50, den gräns som signalerar ekonomisk expansion förutsatt att talet är större än 50.

OECD:s novemberprognos för euroland innebar som väntat ytterligare en nedrevidering, från 0,2 till -0,1 procent. OECD ansluter sig alltså till IMF:s prognos från oktober men något mer pessimistisk. IMF:s prognos säger att euroland växer 0,2 procent under 2013. Enligt OECD får Europa ytterligare ett år med negativ tillväxt efter en prognosticerad tillväxt på -0,4 procent 2012.

Frågan är när den negativa utvecklingen vänder. Vissa signaler tyder på att man närmar sig vad man kan hoppas är botten. Tack vare ECB:s kraftfulla signal om att man kommer att försvara euron till varje pris har räntorna på spanska och italienska statsobligationer halverats. De strukturella reformerna eller sparpaketen har också bidragit till att stärka ländernas förtroende på marknaden. Men priset är högt. Arbetslöshetstalen i Grekland och Spanien, de värst drabbade, är uppe på 25–26 procent och visar inga tecken på att backa.

Man kan även konstatera att bytesbalanserna mellan länderna i euroland har förbättrats under året. Många bedömare, inte minst EU, anser att det tyder på att den beska medicinen fungerar som botemedel mot krisen. Men det finns en risk för att man förväxlar orsak och verkan. Att bytesbalansen för till exempel Spanien förbättras är en följdriktig effekt av den åtstramning av ekonomin som genomförs. Spanjorernas förmåga att köpa utländska varor har minskat, och därför minskar importen. Bytesbalansens förbättring beror inte på att den spanska ekonomin har tillfrisknat, utan på att den är så svag att den inte längre orkar exportera kapital.

Tillväxten under nästa år och 2014 kommer främst från USA och Asien. Världsekonomin som helhet kommer enligt OECD:s prognos att växa med 1,4 procent 2013, för att därefter åter öka farten till 2,3 procent 2014. Kina och Indien fortsätter att expandera snabbt, i USA fortsätter återhämtningen medan Europa kommer att ha ännu ett par svaga år framför sig.

Penningmarknaden (14 december)

Under fjärde kvartalet har den långa räntan i Sverige legat mer eller mindre stilla kring 1,50 procent. I mitten av oktober steg den svenska 10-åringen upp emot 1,65, men har sedan fallit tillbaka igen till 1,49 procent (1,54). Det låga inflationstrycket, försämrade konjunkturutsikter och förväntningar om att Riksbanken ska sänka räntan har samverkat i att hålla nere räntan. I USA har den långa räntan stigit något till 1,71 procent (1,88) medan den fallit i Tyskland med 11 punkter till 1,22 procent (1,78). I Storbritannien har den långa räntan stigit mest, med 34 punkter, och noteras nu till 1,87 procent (1,98). I Storbritannien är inflationen något högre än i övriga Europa och USA, och Bank of England har signalerat att bekämpning av inflationen inte har högsta prioritet.

De korta räntorna har också fortsatt att falla. Räntornas fall beror på den fallande konjunkturen och låg efterfrågan på krediter. Inflationsförväntningarna har med undantag för Storbritannien fortsatt att dämpas under hösten på båda sidorna om Atlanten.

Den korta svenska räntan är nu nere på 1 procent (1,25). Euribor, den europeiska 3-månadersräntan är nere i 0,18 procent (1,33). I Storbritannien är 3-månadersräntan oförändrad på 0,52 procent (1,08). I USA har den korta räntan nu fallit till 0,04 procent (0,02).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor (14 december)

Den svenska kronan har under oktober–december försvagats med 15 öre mot både pundet och euron. Mot dollarn har kronan försvagats med 30 öre. Utvecklingen på lite längre sikt beror dels på hur och om Riksbanken sänker styrräntan ytterligare samt på utvecklingen i den svenska ekonomin.

Ett brittiskt pund kostar nu 10,76 kr/GBP (10,68 vid årsskiftet). En euro 8,74 kr/euro (8,95) och en amerikansk dollar 6,67 kr/USD, (6,92).

Dollarn har under hösten försvagats något mot euron efter att som lägst ha noterats till 1,21. Dollarn noteras senast till 1,31 (1,30).

Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Dollar / Euro
Dollar / Euro

Aktiemarknaden (14 december)

Utvecklade ekonomier

Börsen tycks nu röra sig sidledes. Efter sommarens uppgång från cirka 1350 (S&P 500) rörde index uppåt och toppade på 1466 den 14 september, en uppgång på 9,4 procent från juli. En stor del av uppgången förklaras av centralbankernas stimulansåtgärder, inte minst ECB:s OTM-program. Från mitten av september föll aktiemarknaden 6,9 procent fram till den 15 november, då S&P 500 noterades till 1353. Därifrån har marknaden åter repat mod och har stigit 5,8 procent till 1413 den 14 december.

Sammantaget ser 2012 ut att bli ett bra börsår. Eurostoxx är den marknad av de vi följer som stigit mest. På helårsbasis är Eurostoxx 50 plus 13,6 procent, OMX 30 är upp med 11,2 procent, S&P 500 upp med 12,4 procent, FTSE 500 plus 6,3 procent.

Utvecklade marknader
Utvecklade marknader

Asiatiska marknader

Utvecklingen på de asiatiska marknaderna har inte följt mönstret på den amerikanska och de europeiska börserna. Den positiva trenden från sommaren fortsatte fram till början av november. Därefter tog de asiatiska marknaderna en paus på en vecka, men utvecklingen i framför allt Kina är stark under andra halvåret. Aktiemarknaden i Hong Kong, Hang Seng och Hang Seng China Enterprise, har under andra halvåret stigit 16 respektive 18 procent.

Bäst i år är fortfarande Hong Kong, som stigit drygt 22 procent på årsbasis. Kina är plus 14 procent och medan Japan är upp drygt 15 procent. Taiwan är på årsbasis upp 9 procent, varav 8 kommit under perioden november–december.

Asiatiska marknader
Asiatiska marknader

Marknadsvolatilitet

Volatiliteten har fallit tillbaka något sedan november, då den var uppe i 19. Volatiliteten är nu 17 jämfört med det 10-åriga medelvärdet 22. Nivån på volatiliteten är under genomsnittet och signalerar att marknaden för tillfället är stabil. Detta kan som bekant ändras snabbt. Under året har marknadsvolatiliteten som högst varit 26,7 (1/6).

Marknadsvolatilitet
Marknadsvolatilitet

Investeringsimplikationer

Hur ska man placera pengar nästa år? Rent fundamentalt ser aktiemarknaden tveksam ut med beaktande av den anemiska utvecklingen i världsekonomin. Men den amerikanska ekonomin har en unik förmåga att anpassa sig och komma igen. Så kommer även att ske nu. Till exempel har det amerikanska banksystemet i stort sett övervunnit fastighetskrisen och bankerna rekapitaliserats. Efterfrågan på krediter är fortfarande låg, men till skillnad från de europeiska bankerna, har de amerikanska inga problem att tillgodose efterfrågan på krediter när den väl kommer.

Ett annat exempel är energiboomen i USA. Enligt OECD-ländernas energirådgivare IEA, kommer USA inom fem år att vara världens största oljeproducent. Det innebär bland annat att man kommer att vara nettoexportör av olja och gas och att beroendet av olja från Saudiarabien, som i dag är världens största oljeproducent, upphör. En konsekvens av det blir att USA frigör militära resurser från Mellanöstern området som kan användas i Stilla Havsområdet i stället.

Förutom USA finns goda möjligheter till en god ekonomisk utveckling i Kina men också i Indien. Tillsammans med USA kommer detta att vara tillräckligt för att driva världsekonomin framåt under 2013. År 2014 kan bli ännu starkare förutsatt att återhämtningen i USA håller i sig och att Europa lyckas vända den negativa trenden.

Finns det några risker mot denna försiktigt optimistiska världsbild?  Om USA misslyckas med att finna en lösning på sina budgetproblem finns risk för att landet återigen hamnar i recession. Förmodligen en kortvarig sådan men antagligen tillräckligt för att skapa oro på aktiemarknaden.

Risken för att krisen i Europa förvärras är inte försumbar. ECB kommer inte att kunna lösa problemen i euroland ensamt, det kommer att krävas politiska framsteg också. Det kan heller inte uteslutas att Grekland lämnar eurosamarbetet och att det utlöser en ny kris. Spanien är fortfarande långt ifrån en vändning i sin ekonomi, och i Italien väntar nyval.

Bland geopolitiska risker märks främst oroshärdarna i Mellanöstern, Syrien, Palestina, oroligheterna i Egypten samt konflikten mellan Israel och Iran. Utöver detta finns en begränsad risk för att Kinas ambitioner i Sydkinesiska havet leder till oro i Asien.

Trots allt känns det som om 2013 kan bli ett bra börsår. Dels ser de allmänna förutsättningarna hyfsade ut, dessutom har vi haft en svag utveckling på aktiemarknaden i tolv år – ett svagt argument men ändå. Många bolag ger bra utdelningar på 4 procent eller bättre och sist men inte minst, alternativet till aktier är obligationer. Obligationer är dyra och möjligheten till ytterligare räntefall begränsad. Om man tror att nedsidan på börsen ändå är ganska begränsad, kan man betrakta många aktier som en obligation som betalar en kupong på 4­ procent eller mer. Kanske inte så är värst upphetsande, men det slår i alla fall räntan på bankboken.

Till sist önskas alla som läst dessa rader en God jul och ett Gott Nytt År.

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto