Home > Månadsrapport Maj: A Splendid Time

Månadsrapport Maj: A Splendid Time

Europa och demokratin

Winston Churchill yttrade som oppositionsledare under en debatt i det brittiska underhuset 1947 följande: ”Många former av styresskick har prövats, och kommer att prövas i denna värld av sorg och elände. Ingen låtsas att demokratin är perfekt eller allvis. Förvisso har det sagts att demokrati är den sämsta formen av styresskick förutom alla andra som prövats från tid till annan, men det finns en utbredd känsla i vårt land att folket ska styra, fortlöpande styra, och att folkviljan, uttryckt genom alla konstitutionella medel, ska forma, vägleda och kontrollera politikernas handlande vilka är deras tjänare och inte deras herrar”.

Churchill yttrade också att ”Det bästa argumentet mot demokrati är ett fem-minuters samtal med en genomsnittlig väljare”.

Churchill var många gånger motsägelsefull i sina åsikter och kommentarer. Delvis har det att göra med tiden och hans olika roller som politiker. Churchill bytte parti flera gånger under sin karriär. Han började sin politiska bana som representant för det konservativa partiet, men var också medlem av det liberala partiet under tiden 1904–1922. Därefter återvände han till de konservativa och tjänade som finansminister från 1924, fram tills de konservativa förlorade valet 1929. Resten är, som man brukar säga,  historia.

Utfallet av valen i Frankrike och framför allt Grekland väcker frågor just kring den demokratiska processen i allmänhet och speciellt i dess förhållande till EU. I båda fallen kan man konstatera att väljarna ifrågasätter EU:s inflytande i förhållande till nationellt självbestämmande. I Frankrike gick François Hollande till val på att ifrågasätta EU:s stabilitetspakt och den åtstramningspolitik som förordas från Bryssel. Detta har väckt förhoppningar, inte minst från Italien och Spanien som gärna skulle göra sällskap med Hollande i att påverka den rådande åtstramningspolitiken. Det är dock inte särskilt troligt att Hollande kan infria väljarnas förväntningar.

På valnatten sa Hollande att han skulle leda slaget mot åtstramningarna i Europa. Samma dag röstade väljarna i Grekland för partier vars ledare lovat att återkalla eller åtminstone omförhandla villkoren i de stödpaket Grekland fått. Alexis Tsipras, ledare för det vänsterradikala Syriza-partiet, som fick knappt 17 procent av rösterna och därmed blev näst största parti uttalade, att Greklands nästa regering bör avfärda villkoren i krispaketet från EU, stoppa betalningarna på statsskulden och nationalisera bankerna.

Greklands situation är efter valet katastrofal. Båda de partier som tidigare medverkat till uppgörelser med EU, Pasok och Ny demokrati, tappade stort i valet. 70 procent av väljarna röstade på partier som är emot sparåtgärderna. Den tidigare regeringen har accepterat ytterligare åtstramningar som villkor för nya lån, men en del av dessa åtgärder är inte beslutade, än mindre genomförda. IMF har klargjort att man inte kommer att skicka nya pengar till Grekland innan åtgärderna konkretiserats. Eftersom valresultatet inte möjliggör regeringsbildning, kommer nyval att hållas den 17 juni. Till dess kan parlamentet bara expediera löpande frågor, vilket innebär att det inte kommer några pengar från IMF innan juli. Risken för en grekisk betalningsinställelse redan i sommar är betydande.

Detta sätter omedelbart Hollande i ett dilemma. Ska han som han antytt stödja grekerna och andra sydeuropeiska länder i uppror mot EU, eller ska han fortsätta Frankrikes samförstånd med den tyska regeringen och Internationella Valutafonden som hävdar att inga villkor i stödpaket kan förhandlas om? Svaret är av stor betydelse för Europa och EU:s framtid. Ett franskt närmande till Sydeuropa skulle innebära ett historiskt skifte i den europeiska maktstrukturen. Konsensus så här långt har varit att Frankrike och Tyskland tillsammans ”kör” Europa. Frankrike skulle genom ett närmande till Sydeuropa inte bara störa relationen till Tyskland och EU. Man riskerar även en försvagad självbild genom att associeras med de svagare sydeuropeiska ekonomierna. En förflyttning söderut skulle även betyda att finansmarknaden skulle betrakta överenskommelser om fiskal stabilitet som förverkade och orsaka förnyad oro på marknaden.

Det troligaste är att Hollande omedelbart backar från en del av sina löften och retorik och påbörjar någon form av kompromiss tillsammans med Angela Merkel och Tyskland. Hollande lär få dämpa sin önskan om större förändringar i stabilitetspakten. Tyskland kommer att acceptera en vagt formulerad text om tillväxtreformer, men knappast tillmötesgå Hollandes krav på euroobligationer. Alltså talar mycket för ”business as usual” i relationen mellan Frankrike och Tyskland.

Spanien nästa?

Blir Spanien nästa land som tvingas begära stöd från EU? Tyvärr tyder en hel del på detta. Senaste indikationen är krisen i det spanska banksystemet som regeringen i Madrid nu famlande försöker hantera. I korthet handlar det om att de spanska bankerna på grund av fastighetskrisen har orealiserade kreditförluster utöver vad som kan absorberas av befintligt kapital. Enligt den amerikanske ekonomen Nouriel Roubini kan det spanska banksystemet komma att behöva mellan €100–250 mdr i kapitaltillskott för att klara EU:s kapitaltäckningskrav på 9 procent.

Senast i raden av spanska problembanker är Bankia, landets tredje största bank mätt efter tillgångar. Bankia, som är resultatet av en tidigare sammanslagning av sju sparbanker, börsnoterades så sent som förra sommaren. Spanien har redan beslutat om en kapitalinjektion på €7 mdr, men enligt en analys från Nomura kan det under ett stressat scenario krävas det dubbla för att hålla Bankia vid liv. Bankia har tillsammans med sitt moderbolag BFA bygg- och fastighetsrelaterade krediter på € 51,5 mdr, den största exponeringen i landet inklusive Santander, landets största bank, som har motsvarande €32 mdr i fastighetskrediter. Spanien kommer nu att tvingas ta itu med sin banksektor vars problem alltför länge sopats under mattan. Totalt uppskattas den spanska banksektorn ha problemlån relaterade till fastighets- och byggsektorn på €180 mdr, samtidigt som fastighetsmarknaden i Spanien befinner sig i fritt fall.

Från den spanska regeringens sida är det en delikat balansgång som väntar. Banksektorn måste hanteras samtidigt som man knappast kan tillåta sig åtaganden från statens sida som ytterligare underminerar statsfinanserna. Parallellen till Irland är slående. Irlands generella garanti till förmån för de irländska bankerna slutade med att man blev tvungen att söka nödlån hos EU. Detta vill den spanska premiärministern Mariano Raroy till varje pris undvika. Frågan är om det är möjligt. Spaniens lånekostnader ökar stadigt och har nått 6 procent för ett tioårigt statslån.

Parallellt med detta befinner sig landets ekonomi mer eller mindre i kaos. Värst är arbetslösheten som nu uppgår till 24,1 procent för genomsnittet medan arbetslösheten bland ungdomar i gruppen 15–25 är 51 procent. Det är lika illa i flera andra länder. Ungdomsarbetslösheten är över 50 procent i Grekland, 36 procent i Portugal och Italien och 30 procent i Irland. Frankrike är i ett något bättre läge med ”bara” 20 procent arbetslöshet bland ungdomar. Även om de statistiska beräkningsmetoderna är tveksamma, bland annat ingår heltidsstuderande bland de arbetslösa i underlaget, är utvecklingen skrämmande.

Spanien genomför nu ett gigantiskt åtstramningspaket. Budgetunderskottet som 2011 blev 8,9 procent i stället för prognostiserade 6 procent, skulle enligt överenskommelse med EU minskas till 4,4 procent under 2012. Detta var i princip en omöjlig uppgift, varför den nya spanska regeringen omförhandlade sitt budgetmål med EU. Spanien ville ha en minskning till 5,8 procent och man enades om en kompromiss på 5,3 procent. Även detta lär vara omöjligt att nå under rådande förhållanden i Spanien. Spanien består av 17 autonoma regioner. Regeringen i Madrid kan utöva ett visst men i praktiken otillräckligt inflytande, vilket innebär att om en region inte håller sin budget i balans har centralmakten i Madrid helt enkelt inget annat alternativ än att plocka upp notan. Därtill befinner sig den spanska ekonomin i mer eller mindre fritt fall.

Den amerikanske före detta finansministern Lawrence Summers, hänvisade i en debattartikel i Financial Times till uppgifter från IMF. IMF:s studier visar att i en ekonomi där efterfrågan är begränsad och där den riskfria räntan är nära noll, har åtgärder ämnade minska ett budgetunderskott med 1 procent, en kontrakterande effekt på tillväxt i BNP med 1,5 procent. Det innebär att en utgiftsminskning eller skattehöjning på 1 procent reducerar tillväxten i ekonomin med 1,5 procent. Detta betyder i sin tur att åtstramningsåtgärder på nationell nivå blir kontraproduktiva för ett lands solvens. Fiskal åtstramning minskar statens inkomster och därmed förmågan att betala sina skulder. Skulle resonemanget stämma innebär den planerade åtstramningen av den spanska ekonomin på 2,7 procent (från 8,9 procent till 5,3 procent), ett fall i tillväxten på 5 procent! Ingen behöver tvivla på att den ekvationen inte går ihop.

Spanien i jämförelse med EU
Spanien i jämförelse med EU

Hur har då Spanien hamnat i denna prekära situation? Inte genom att man som grekerna fuskat med siffrorna eller fört en vidlyftig ekonomisk politik. Faktum är att Spanien fram till 2007 hade sin statsbudget i balans. För åren 2005–2007 har Spanien faktiskt ett överskott på mellan 1–2 procent. Först 2008 i samband med finanskrisen visas underskott. Samma sak gäller statsskulden. År 2007 var den Spanska statsskulden 36 procent, ungefär samma nivå som Sverige. Så vad är det som gått snett?

Svaret återfinns naturligtvis i euron. Spanien har sedan euron infördes ett konstant underskott i bytesbalansen, dvs. i sina ekonomiska transaktioner med omvärlden. Under normala omständigheter finansieras underskotten så långt det går i det inhemska banksystemet. I en flytande valutaregim korrigeras underskotten genom en depreciering av valutan. Den svagare valutan minskar importen och ökar exporten varefter man så småningom kommer i balans. I Spaniens fall finansierades underskotten genom att utländska banker försörjde de spanska bankerna med kapital helt enligt tanken med EU:s fria kapitalrörelser. Alltså ökade skuldsättningen. Spanska politiker och den spanska centralbanken kunde inte göra mycket för att förhindra detta. Det hade inneburit restriktioner mot kapitalets fria rörlighet inom EU och varit i strid med EU:s lagstiftning.

Så vad händer med Spanien och de andra problemländerna i EU? Grekland går till nyval i juni. Utfallet av det kommer antagligen att likna valet i maj, kanske med en förstärkning av ytterlighetspartiernas mandat. Det blir lika svårt att bilda regering efter nyvalet som nu. Ställt inför en parlamentarisk omöjlig situation blir landet utan fungerande styre och alla beslut om nya besparingskrav kommer att vara omöjliga att genomföra. Förr eller senare tar pengarna slut och Grekland tvingas ställa in betalningarna och i samband med detta lämnar man EU-samarbetet och euron.

Spanien kommer att ta längre tid. Mariano Raroys administration är fullt regeringsduglig och kan genomföra ytterligare sparåtgärder i utbyte mot lån från EU/IMF, i händelse av att Spanien inte längre kan finansiera sig på den öppna marknaden, vilket denne skribent är övertygad om inte dröjer särskilt länge, i synnerhet inte om de spanska bankerna ska finansieras i den storleksordning som indikeras ovan.

En rationell lösning vore att EU refinansierar de spanska bankerna genom ESM. Dessvärre kommer Tyskland att motsätta sig en sådan lösning, då man menar att i så fall försvinner piskan och ersätts med morot. Därtill kommer transfereringsargumentet, att skicka pengar från Tyskland till Spanien. Spanien kommer att motsätta sig samma lösning med motiveringen att de spanska bankerna blir utlandsägda.

Cirkeln sluts

Finanskrisen har nu fullbordat cirkeln och är tillbaka där man började 2007–2008. Det europeiska banksystemet är insolvent, tillsammans med ett antal stater. Det enda som kan lösa denna knut är massiva transfereringar av pengar samtidigt som man försöker skapa tillväxt i ekonomin. De sydeuropeiska ekonomierna måste återfå balans i sina betalningar. Ett sätt att skapa detta vore att minska importefterfrågan genom en försvagning av valutan. Då detta inte är möjligt inom ramen för eurosamarbetet kan den dörren betraktas som stängd. Då som nu återstår bara interndevalveringar, det som prövas nu eller att lämna euron.

Så vad har detta att göra med Churchill? Jo, ytterst gäller frågan hur man fattar politiska beslut, vem som fattar besluten och med vilket mandat. Churchill riktade uppmärksamhet mot ett av demokratins dilemman. Han antyder i det första citatet att demokratin är ett dåligt system för beslutsfattande men att det inte finns något bättre. Han pekade samtidigt på risken att statens makt blir alltför stor och att politikerna fattar beslut över huvudet på väljarna, kanske i egenintresse. Det andra citatet innebär ett motsatsförhållande till det första. Är det meningsfullt att väljarna tillåts fatta beslut, dvs. rösta, i frågor de rimligen inte har förutsättningar att bedöma? Churchill ansåg nog att det inte finns någon framkomlig väg runt folkstyret trots alla negativa konsekvenser.

I fallet EU och euron ställs frågorna på sin spets. När man införde euron genomfördes folkomröstningar i några länder, men generellt fattades beslutet direkt i respektive parlament. Med facit i hand hade det varit bättre att ha folkomröstningar, då sannolikheten för genomförandet av europrojektet minskat. I Sverige röstade väljarna nej, vilket de flesta rimligen är tacksamma för i dag. Den politiska processen i euroland har kommit i gång. Väljarna känner sig med viss rätt förda bakom ljuset av sina politiker. Under de senaste två åren har inte mindre än 12 av eurolands 17 regeringar eller koalitioner röstats bort eller fallit. Vad vi ser nu är hur den demokratiska processen maler sönder europrojektet med stora följder för hela EU-samarbetet. Euroland kommer att se väsentligt annorlunda ut inom bara några år.

Centralbanker och styrräntor

ECB lämnade räntan oförändrad på 1,0 procent vid sitt senaste möte den 3 maj. ECB lämnade räntan oförändrad trots en något högre inflationstakt 2,6 procent än önskat. ECB anser att inflationen delvis orsakats av höga råvarupriser och att den kommer att falla tillbaka under senare delen av året, dock knappast under 2 procent.

Bank of England lämnade den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter mötet i the Monetary Policy Committee den 10 maj. Programmet för köp av statsobligationer, som uppgår till totalt £325 mdr efter att det utökats med £50 mdr i februari, fortsätter. Inga uppgifter om eventuell utökning av programmet lämnades.

FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 25 april. FED konstaterade att den amerikanska ekonomin expanderar i moderat takt och att förhållandena på arbetsmarknaden förbättrats.

Den svenska styrräntan lämnades som väntat oförändrad på 1,5 procent vid Riksbankens sammanträde den 18 april. Även reporäntebanan lämnades oförändrad, innebärande att den svenska styrräntan väntas nå 3,0 procent första kvartalet 2015. Som vanligt reserverade sig ledamöterna Lars E O Svensson och Karolina Ekholm mot beslutet och ansåg att räntan borde sänkas till 1 procent, då detta bättre motsvarar inflationsutvecklingen. Båda ledamöterna förordade en lägre räntebana. Svensson 0,75 procent från tredje kvartalet 2012 som sedan stiger till 2 procent i slutet av prognosperioden, medan Ekholm förordade en räntebana på 1 procent från tredje kvartalet 2012 som sedan stiger till 2,25 procent. Eftersom inflationen alltjämt är (för) låg, 1,3 procent i april, låter Svenssons och Ekholms argument för en lägre styrränta rimliga, inte minst mot bakgrund av de fortfarande höga arbetslöshetstalen.

I mycket som uttrycks från centralbankerna gäller nu vänta och se. För de stora centralbankerna är frågan vad ytterligare stimulansåtgärder egentligen betyder för ekonomin. Så här långt har knappast åtgärderna inneburit mer än att man dämpat konjunkturfallet och stöttat det finansiella systemet. Däremot har inte tillväxten tagit fart, arbetsmarknaden inte förbättrats nämnvärt och efterfrågan på krediter inte ökat i önskad utsträckning. Någon gång förväntas ju också stimulanspengarna dras tillbaka och att ju mer pengar man trycker, desto svårare blir vägen tillbaka.

Tillväxt och konjunktur

Konjunkturen utvecklas inte lika bra som vi hoppades i vintras. Tillväxten i Europa är svag och även om USA utvecklas bättre är det långt kvar tills man kan påstå att ekonomin återhämtat sig. Jobbtillväxten var under första kvartalet ganska stark i USA, med ett genomsnitt på 212 000 nya jobb per månad, men jobbtillväxten i april var den svagaste sedan september. Enligt preliminära siffror tillkom endast 119 000 nya arbetstillfällen inom den privata sektorn jämfört med förväntade 183 000. Den amerikanska arbetslösheten föll från 8,2 till 8,1 procent.

Å andra sidan steg amerikanskt inköpschefsindex i april från 53,4 till 54,8 den högsta noteringen sedan juni 2011. Detta kan te sig motsägelsefullt, men de flesta företag har under finanskrisen tvingats rationalisera och det är nog helt enkelt så att det krävs färre anställda i företagen i dag jämfört med innan 2007.

I Europa fortsätter utvecklingen ungefär som tidigare. Tillväxten är svag, arbetslösheten på 10,9 procent är på den högsta nivån sedan euron infördes 1999. I euroland är nu 17,4 miljoner människor arbetslösa. Dessutom märks nu sparåtgärderna tydligt i Sydeuropa. I Italien var inköpschefsindex nere på 43,8 i april och motsvarande siffra för Spanien var 43,8. Ett värde under 50 indikerar en krympande ekonomi och tvärtom.

A-lös
A-lös

Dessutom är budgetunderskotten fortfarande höga och i flera fall en bra bit över stabilitetspaktens mål om 3 procent. Detta begränsar möjligheterna att stimulera ekonomin. Budgetmålen och oron för att kreditmarknaden ska försvåra finansieringsbehoven gör det svårt för en regering att vidta åtgärder som vägbyggen för att skapa nya offentliga arbetstillfällen. Det gäller även politiker som François Hollande som gick till val på att minska på sparåtgärderna i Frankrike. För Frankrikes vidkommande betyder gapet mellan underskottet på max 3 procent och det för 2013 prognostiserade på 4,2 procent att man måste spara €24 mdr. Hollande har ju lovat att återställa pensionsåldern för vissa grupper från 62 till 60 år, att skapa 60 000 nya lärarjobb, anställa 5 000 nya poliser och utveckla 150 000 framtidsjobb för ungdomar. Åtgärderna uppskattas kosta €20 mdr.

Exemplet med Frankrike illustrerar hur svårt det är att balansera behovet av stimulansåtgärder och nödvändigheten i att begränsa statliga utgifter. De flesta inser problemet, men finns det några åtgärder man kan vidta som inte kostar pengar?

BNP-förändring
BNP-förändring

Tyska Bundesbank har faktiskt ett förslag som i varje fall inte behöver finansieras över statsbudgeten. Bundesbank har föreslagit det tyska parlamentet att man kan låta den tyska inflationen stiga över EU-genomsnittet! Samtidigt uttalade den tyske finansminister Wolfgang Schäuble att han kunde tänka sig att låta lönerna i Tyskland stiga, vilket skulle öka den tyska konsumtionen och förhoppningsvis därmed bidra till att lyfta de andra EU-ländernas tillväxt. För Tyskland är förslagen ganska stora avvikelser från den smala väg som man annars följer, men det visar också att man börjar inse att man måste skapa tillväxt och balans mellan euroländernas ekonomier.

Om Kina går mot en hård landning eller inte har diskuterats flitigt de senaste månaderna. Officiell kinesisk statistik lämnar mycket i övrigt att önska, varför många bedömare betraktar uppgifter från Kina med viss skepsis. Under ett samtal på den amerikanska ambassaden uttryckte Li Keqiang att landets officiella BNP-siffror var ”handgjorda” och därför opålitliga. Li Keqiang, som väntas efterträda Wen Jiabao som Kinas premiärminister nästa år sade att han i stället fokuserade på tre typer av data när han bedömde tillståndet i ekonomin – elkonsumtion, fraktvolymer på järnvägen och utbetalning av banklån.

Om Li Keqiangs bedömning är korrekt kan Kina ha större problem än vad den officiella statistiken indikerar. Kinas tillväxtmål för 2012 är officiellt 8 procent, vilket i sig är en minskning i förhållande till förra året. Officiellt har man också redovisat en tillväxt för första kvartalet på 8,1 procent jämfört med samma period året innan. Elkonsumtionen i mars steg dock bara med 0,7 procent, jämfört med 7,2 procent året innan. Ökningstakten för järnvägsfrakter har halverats och bankerna lånar ut mindre pengar än förväntat.

En del av minskningen är naturlig. Kina har haft en investeringsdriven ekonomi och behovet av till exempel infrastrukturinvesteringar ebbar ut. Kreditexpansionen har minskat beroende på att de kinesiska makthavarna medvetet agerat för att dämpa en eventuell fastighetsbubbla. Men faktum kvarstår. Kina bromsar in. Frågan är om Kinas ledare kan kontrollera processen och vad det innebär för resten av världen.

Penningmarknaden (18 maj)

De som trodde att räntorna inte kunde falla mer får nog tänka om, igen. Precis som förra året faller räntorna i takt med att oron i euroland ökar. Den korta svenska räntan är nu nere på 2,13 procent (2,64). Den svenska 10-åringen steg från 1,63 procent vid årsskiftet till 2,0 procent i början av april. Därefter har 10-åringen fallit tillbaka till 1,43 procent.

Euribor 3-månader har under 2012 fallit till följd av ECB:s låneprogram. Från att ha noterats till 1,36 procent vid årsskiftet är den europeiska 3-månadersräntan nu nere i 0,68 procent.  I Storbritannien har 3-månadersräntan fallit till 0,83 procent. I USA ligger den korta räntan, 3-månaders treasuries, stilla på 0,08 procent (0,02).

Långa räntor har mer eller mindre halverats jämfört med ett år tillbaka. Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 1,78 procent (1,98). Den tyska 10-åringen handlas nu på 1,34 procent (1,78), och den 10-åriga amerikanska statsobligationen noteras nu till 1,70 procent (1,88). För bara några månader sedan ansågs långa räntor under 2 procent som anmärkningsvärt. Nu undrar nog många när räntan går under 1 procent. Det är långt ifrån omöjligt. I Schweiz ligger den 10-åriga statsräntan på 0,61 procent och i Japan handlas motsvarande statsobligation till 0,86 procent.

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor (18 maj)

Den svenska kronan är en liten valuta och har som vanligt fallit mot de större valutorna i den turbulens som eurokrisen fört med sig. Störst är förändringen mot pundet som stärkts 7 procent mot kronan till 11,39 kr (10,68). Euron har stärkts 2 procent och är nu över 9 kronor igen, 9,14 (8,95) och dollarn har stärkts 4 procent och noteras nu till 7,21 (6,92). Dollarn har också ganska väntat stärkts mot euron och noteras senast till 1,27 (1,30).

Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Dollar / Euro
Dollar / Euro

Aktiemarknaden (18 maj)

Utvecklade ekonomier

Sedan mitten av april har det inledningsvis goda humöret på aktiemarknaderna blåst bort i eurostormen. På flertalet marknader är hela årets uppgång borta. Av de utvecklade marknader vi följer är endast S&P 500 på plus. Aktiemarknaden drivs nu mer eller mindre helt av makrosignaler. Även om det kommer positiv bolagsinformation, positiva signaler från olika ledande indikatorer, överskuggas dessa så fort det kommer negativ information från Europa. De europeiska aktiemarknaderna drevs starkt av ECB:s kvantitativa lättnader i början av året, men efter att sockerruset klingat av efter den sista karamellen i slutet av februari har sentimentet undan för undan försämrats. Även frågetecken kring utvecklingen i Kina bidrar till en ökad osäkerhet.

OMX 30 är på årsbasis nu ned 3,2 procent, S&P 500 är upp 3,0 procent.  Eurostoxx 50 har backat 7,4 procent och FTSE 100 har nu tappat 5,5 procent sedan årsskiftet.

11-12-31

Index YTD

2011

MTD

OMX 30

987,9

956,0

-3,2%

-9,8%

S&P 500

1257,6

1295,2

3,0%

-7,3%

FTSE 100

5572,3

5267,6

-5,5%

-8,2%

Eurostoxx 50

2316,6

2144,7

-7,4%

-7,0%

Utvecklade ekonomier
Utvecklade ekonomier

Asiatiska marknader

De asiatiska marknaderna påverkas negativt från minst två håll. I närmiljön har osäkerheten för hur Kina lyckas hantera sin landning av ekonomin störst inverkan, men eurokrisen smittar också. Som vi kan se har maj så här långt varit katastrofal för aktieplaceringar i Asien, med nedgångar på 10 procent eller mer. Taiwans nedgång på 4,7 procent i maj måste tyvärr betraktas som ett positivt undantag. Utvecklingen kommer även i fortsättningen bero på hur Kina och Europa utvecklas. Som framgår nedan är Kina på årsbasis ned 3,6 procent, medan Hong Kong, Japan och Taiwan alltjämt redovisar positiv avkastning från årets inledning. Dock är risken hög för att de blygsamma uppgångarna utraderas om inte marknadssentimentet förbättras.

2011-12-31

Index YTD

YTD

MTD

Hang Seng China

9936

9577

-3,6%

-13,6%

Hang Seng

18434

18952

2,8%

-10,2%

Nikkei

8455

8611

1,8%

-9,6%

Taiwan

7072

7151

1,1%

-4,7%

Asiatiska marknader
Asiatiska marknader

Marknadsvolatilitet

Efter att ha varit nere under 14 har volatiliteten stadigt klättrat uppåt sedan slutet av mars. Marknadsvolatiliteten är nu uppe på 25, vilket är över de senaste 11 årens genomsnitt på 22.

Marknadsvolatilitet
Marknadsvolatilitet

Investeringsimplikationer

Förra marknadskommentaren avslutades med det gamla brittiska börsordspråket “Sell in May and go away, stay away until St Leger Day”. Frånsett timingen visade det sig vara ett ganska gott råd. Hur länge man ska hålla sig ifrån aktiemarknaden återstår att se. Men då det inte finns någon lösning i sikte för euroland och det fortfarande är oklart om Kina kan hantera inbromsningen i sin ekonomi, känns det som om svaret bör vara att åtminstone vänta tills dimmorna över Europa skingrats. Att Grekland på ena eller andra sättet kommer att göra statskonkurs har rimligen redan prisats in.

Men sedan återstår frågan hur EU hanterar Spanien. Som flera kommentatorer konstaterar i finanspressen finns ingen plan för hur man ska hantera en akut kris i det spanska banksystemet. Den spanska regeringen har uttryckt att man tänker backa upp sina banker, men hur trovärdigt är det? Skulle stormen nå Spanien och dess banker finns bara ECB och IMF kvar, och vill och kan de garantera Spaniens banker?

I det rådande låga ränteläget är statsobligationer dyra. Förvisso kan räntan falla ytterligare men den eventuella uppsidan är trots allt begränsad. Därför bör den försiktige aktieplaceraren avvakta och köpa företagskrediter i avvaktan på hur eurokrisen utvecklas under sommaren. Kreditrisk i förhållande till aktiemarknadsrisk väger sannolikt för lång tid över till fördel för krediter.

Anmäl dig till vårt exklusiva nyhetsbrev idag!

Skräddarsydda e-postmeddelanden

Ingen SPAM någonsin!

Alt mynt nyheter

Avprenumerera närsomhelst

Efter att du registrerat dig kan du också få tillfälliga specialerbjudanden från oss via e-post. Vi kommer aldrig att sälja eller distribuera dina uppgifter till tredje part. Se vår sekretesspolicy här.