Home > Månadsrapport: ”Börsen följer konjunkturen uppåt i höst!?”

Månadsrapport: ”Börsen följer konjunkturen uppåt i höst!?”

Förra månaden diskuterades varför vissa länder lyckas skapa välstånd medan andra länder misslyckas. Ett sätt att förklara skillnaderna var att beskriva vissa kriterier som ska vara uppfyllda för att länder ska kunna få en positiv utveckling. Bland dessa nämndes inkluderande institutioner, incitament till förändring, ekonomiskt risktagande och kreativ förstörelse samt demokrati.

De länder som inte lyckas lika bra karaktäriseras naturligt nog av begreppens motsatser som, politisk och ekonomisk ofrihet samt exkluderande och extraherande institutioner. Kan då inte länder få en positiv ekonomisk utveckling utan att uppfylla dessa förutsättningar?

Så sent som under 1980-talet trodde många ansedda ekonomer att det endast var en fråga om tid innan Sovjetunionen skulle överträffa USA i bruttonationalprodukt per capita. Bland dessa fanns Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Samuelson, författare till standardverket Economics, som de flesta handelshögskolestudenter världen över kommit i kontakt med. I 1961 års upplaga förutspådde Samuelson att den sovjetiska ekonomin skulle passera den amerikanska, möjligen redan 1984, men troligen 1997. I den reviderade upplagan från 1980 var årtalen justerade till 2002 respektive 2012. Hur var det möjligt att en av världens mest ansedda nationalekonomer kunde komma till en så felaktig slutsats?

I oktober1917 startade den ryska revolutionen som störtade den provisoriska regering som bildats i samband med den ryska tsarens avgång i mars samma år. Därpå följde ett inbördeskrig mellan de röda (bolsjevikerna) och de vita som slutade först 1923. Ledare för den bolsjevikiska revolutionen var Vladimir Lenin som blev landets förste ledare efter att Solvjetunionen bildats 1922. Lenin avled redan 1924 och hans efterträdare Josef Stalin kom att styra landet fram till sin död 1953. Under Stalins ledning industrialiserades ekonomin och den sovjetiska modellen kom av många i västvärlden att uppfattas som ett alternativ till det kapitalistiska systemet.

En amerikansk journalist, Joseph Steffens, som tillsammans med amerikanska diplomater reste till den nya sovjetstaten under 1920-talet beskrev i sina memoarer landet så här: ”Sovjetregeringen var en revolutionär regim med en evolutionistisk plan. Deras plan var inte att göra slut på skillnaden mellan fattig och rik, korruption, krig och orättvisor genom direkta åtgärder, utan att ta bort orsakerna till problemen. De har skapat en diktatur, understödd av en liten utbildad minoritet, som ska omvandla de ekonomiska krafterna så att ekonomisk demokrati kommer i första rummet och politisk demokrati i det sista”. Steffens kommenterade sina intryck vid hemkomsten från sin resa; ”jag har sett framtiden, och den fungerar”.

Framtiden i Sovjetunionen fungerade faktiskt, åtminstone ekonomiskt. Mellan 1928 och 1960 hade landet en genomsnittstillväxt i BNP på 6 procent per år. Därför var det kanske inte så konstigt att många i västvärlden imponerades över det sovjetiska systemet och dess framgångar.

Anledningen till att det sovjetiska systemet fungerade var inte så mycket modellens förträfflighet som att landet genomförde en omstrukturering av sin ekonomi. Fram tills första världskriget hade Rysslands ekonomi i stor utsträckning fungerat i ett feodalt system baserat på jordbruk. I och med revolutionen påbörjades en industrialisering av landet. För Stalin var ekonomisk tillväxt enkelt. Man bestämde sig helt enkelt för att styra produktionsresurserna från jordbruket till industrin och tvinga fram en omstrukturering.

Jordägarna tvingades bort, äganderätten avskaffades och lantbruksbefolkningen tvingades arbeta i de statliga, kollektiva jordbruken under kommunistpartiets ledning. Genom systemet kunde Stalin extrahera produktionen från jordbruket och föda massorna i industrin. Resultaten blev katastrofala. Eftersom lantbruksarbetarna saknade incitament föll produktionen snabbt och dramatiskt. Och eftersom man inte tilläts behålla särskilt mycket av det som producerades i jordbruket för egen del, uppstod snabbt brist på mat och befolkningen svalt. Upp till sex miljoner människor på landsbygden dog av svält.

Man kan tro att modellen skulle leda till stagnation och ekonomisk katastrof, men trots regimens brutalitet steg tillväxten i Sovjet. Normalt brukar ekonomier där människorna fritt tillåts fatta egna beslut på fria marknader leda till ett effektivt resursutnyttjande. När staten eller en liten elit kontrollerar fördelningen skapas varken incitament eller en effektiv allokering av produktionsresurserna. Men genom att omfördela produktionsresurserna arbete och kapital från jordbrukssektorn till industrisektorn, ökade tillväxten i stort sett med automatik. Anledningen till framgången var att den industriella sektorn i förhållande till jordbruket hade en markant högre produktivitet.

Den framgång som den sovjetiska diktaturen hade är ett exempel på att det är möjligt att under en begränsad tid kommendera fram ekonomisk tillväxt. Omkring 1970 hade tillväxten så gott som avstannat, och knappt 20 år senare upphörde Sovjetstaten att existera. När väl resurserna omallokerats från jordbrukssektorn till industrin växte inte längre ekonomin av sig själv. Ett av skälen till att den sovjetiska ekonomin lyckades växa såpass länge var de stora satsningarna på militären och rymdforskningen.

Det finns minst två skäl till varför extraherande institutioner aldrig kan skapa en uthållig tillväxt. Dels avsaknaden av ekonomiska incitament, dels motståndet från den styrande eliten, som motsätter sig all kreativ förstörelse av ett ekonomiskt system konstruerat för att skapa fördelar för just denna grupp.

Ovanstående historia är hämtad ur boken ”Why Nations Fail” och med det lämnar vi Stalins Sovjet och vänder blicken mot ett av dagens stora tillväxtländer Kina.

Kina har under de senaste decennierna haft en exempellös ekonomisk tillväxt, och bland nationalekonomer och andra bedömare har det sagts att det bara är en fråga om tid innan landet passerar USA i fråga om storlek på ekonomin och inflytande över världsekonomin. Men det finns anledning att stanna upp och fundera lite över hur troligt detta är. Kina har kommit en lång bit på väg mot modernisering och skapande av de förutsättningar som krävs för att ekonomin ska ha möjlighet att växa uthålligt. Men inte hela vägen.

Kommunistpartiet har styrt landet sedan 1949, då man under Maos ledning besegrade Nationalisterna ledda av Chang Kai-shek. Folkrepubliken Kina utropades den 1 oktober samma år och därefter skapade partiet nya institutioner som var extremt extraherande. Marknadsekonomin övergavs helt. Alla produktionsresurser övertogs av partiet, jordbruken kollektiviserades och jordägarna avrättades eller fängslades. Industrin förstatligades, pengar och löner avskaffades och ersattes med arbetspoäng. Mao iscensatte ett program för att utveckla industrin med hjälp av 5-årsplaner, inspirerad av Sovjet.

Ett exempel på Maos industriella ambitioner var ´”det stora språnget” som skulle fördubbla den kinesiska stålproduktionen och inom femton år överträffa den brittiska stålindustrin i fråga om produktionsvolym. Detta var naturligtvis inte möjligt. Kineserna tvingades arbeta i stålindustrin, plogar och verktyg smältes ned istället för att användas till att producera mat och det stål som faktiskt producerades var undermåligt i kvalitet. Produktionsminskningen inom jordbruket ledde till svält. Ingen vet exakt, men uppskattningar ger vid hand att mellan 20 och 40 miljoner kineser dog av svält under det stora språnget.

En av ledarna inom kommunistpartiet såg vad som hände och förstod att Maos politik inte var vägen framåt. Deng Xioping som var en framgångsrik general under revolutionen myntade redan 1961 begreppet ”det spelar ingen roll om katten är svart eller vit – bara den fångar möss är det en bra katt”. Det skulle dröja till efter Maos död 1976 innan Deng kom till makten. Efter att ha fallit i onåd under kulturrevolutionen på 1960-talet fängslades Deng och blev inte rehabiliterad förrän 1977.

Efter en maktkamp inom partiet dröjde det sedan fram till början av 1980-talet innan Deng lyckats konsolidera sin makt inom partiet. När väl Deng kontrollerade staten inledde han en genomgripande förändring av de kinesiska institutionerna och en förändring av det kinesiska samhället. Han började med att liberalisera jordbruket, bland annat genom avskaffande av priskontroller. Inom industrin fick de statligt ägda företagen större frihet och fjorton städer öppnades för kapitalistiskt inflytande med möjligheter för utländska företag att investera. Även privat ägande tilläts.

Sedan mitten av 1980-talet har Kina haft en imponerande tillväxt i BNP. Under 2000-talet har tillväxttalen varit tvåsiffriga. Mängder av arbetstillfällen i väst har flyttats till Kina. Men de jobb som exporteras från väst till Kina har i många fall varit sådana med relativt lågt kompetensinnehåll. Den viktigaste konkurrensfördelen har varit de låga kinesiska lönerna.

Detta håller på att förändras, då kinesiska löner stigit kraftigt under senare år, och många västerländska företag flyttar nu sin produktion till andra låglöneländer, eller tillbaka till Västeuropa eller USA. I många fall är lönedelen i produktionen nu så låg att transportkostnaderna från Asien till Europa eller USA eliminerar vinsten med att tillverka något i Asien. Ett annat kännetecken för den kinesiska industrin är att den till stor del är baserad på utnyttjande av befintlig teknologi, till skillnad från innovation och kreativ förstörelse. Det finns heller inte många exempel på kinesiska företag som är globala och som dominerar sin sektor, som till exempel Coca Cola i läskedryckssektorn eller som Boeing gör i sin nisch inom transportindustrin.

Den kinesiska tillväxten har mattats av efter finanskrisen. Det som för några år sedan var en tillväxttakt på 10 procent är nu en årlig tillväxt på 7–8 procent, om man ska tro den officiella kinesiska statistiken. Men en del tvivlar på att detta är korrekt, och menar i stället att tillväxten i Kina i själva verket ligger på 3–4 procent. Landet har visserligen delvis utvecklat inkluderande ekonomiska institutioner men makten är fortfarande koncentrerad till kommunistpartiet. En kinesisk entreprenör är alltjämt beroende av goda kontakter inom det lokala partiet och få beslut som rör det nationella planet fattas utan att Beijing fått säga sitt.

Som diskuterades förra månaden förutsätter varaktig ekonomisk tillväxt att man tillåter demokratiska inkluderande institutioner, som skapar incitament att förändra eller i varje fall inte hindrar den kreativa förstörelsen. Om Kina ska fortsätta utvecklingen mot att bli en ekonomisk stormakt, möjligen den största ekonomin i världen, måste utvecklingen i landet gå mot ekonomisk och politisk demokratisering. I annat fall finns en risk att landet i likhet med Sovjetunionen stagnerar. Det vi ser hända i Kina i dag kan mycket väl vara början på den processen.

Centralbanker och styrräntor

ECB lämnade styrräntan oförändrad på 0,5 procent vid direktionens möte den 5 september. Även i augusti föll inflationen i euroområdet och noteras nu till 1,3 procent, efter att ha noterats till 1,6 procent i juni och juli. ECB bedömer att inflationsförväntningarna i Europa även fortsättningsvis kommer att vara låga och att inflationen kommer att förbli väl inom ramen för 2-procentmålet. Därför anser ECB att räntan ska behållas låg ”så länge det är nödvändigt”.

ECB förtydligar därmed sin bedömning av att den europeiska ekonomin för överskådlig tid kommer att vara så svag att det inte finns något utrymme för räntehöjningar. Tillväxten kommer att bli svagt positiv i år, och för nästa år bedömer ECB att tillväxten inom Euroområdet kommer att bli omkring 1 procent. Nästa policymöte äger rum den 2 oktober.

Bank of England lämnade den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter det senaste mötet i the Monetary Policy Committee den 5 september.

Programmet för köp av statsobligationer, som uppgår till totalt £375 mdr fortsätter, och kassaflödet genererat via förfallna obligationer kommer att återinvesteras. Nästa möte i MPC äger rum den 10 oktober.

FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 31 juli. Nästa möte i Federal Open Market Committee äger rum den 17–18 september.

Tiotusenkronorsfrågan för det mötet blir om FED, i enlighet med vad man kommunicerat under våren, kan börja nedmonteringen av den stimulerande penningpolitiken. Återhämtningen i den amerikanska ekonomin fortsätter visserligen, men den senaste arbetsmarknadsstatistiken från förra veckan ger FED anledning att överväga att vänta med att trycka på bromsen. Marknaden förväntade sig att antalet arbetstillfällen skulle fortsätta att öka i augusti. Men i stället visade det sig att antalet nya jobb, 169 000, var lägre än den väntade siffran, 180 000. Dessutom reviderades siffrorna för juni och juli ned med 74 000 färre arbetstillfällen än tidigare rapporterat.

Därtill kommer att andelen amerikaner som står till arbetsmarknadens bara är 63 procent, den lägsta siffran sedan 1978. Alltså är den sjunkande arbetslösheten delvis en effekt av lågt deltagande på arbetsmarknaden. Detta komplicerar FED:s beslut om kursändring i penningpolitiken. Ändå tror nog de flesta bedömare att FED på något sätt inleder minskningen av stimulansåtgärder vid mötet i september. FED har investerat mycket i att förbereda marknaden på att dra ned stimulansåtgärderna. Att backa nu skulle äventyra en del av FED:s trovärdighet och det är knappast troligt att man vill ta den risken nu.

Riksbanken behöll styrräntan oförändrad på 1 procent vid det senaste mötet den 5 september. Riksbanken bedömer att återhämtningen i omvärlden förbättrar utsikterna för svensk ekonomi. Riksbanken är ganska optimistisk i sin bedömning av konjunkturutvecklingen i omvärlden, men detta bör ses mot bakgrund av oviljan att sänka styrräntan. Lite längre ned i presskommunikén beskrivs också risken för att en lägre ränta skulle kunna påverka hushållens upplåning. Lite som risken för att skattesänkningar kan öka inflationen.

Direktionen röstade för att behålla styrräntan oförändrad på 1 procent med rösterna 4­­­–2. Två ledamöter, Karolina Ekholm och Martin Flodén, reserverade sig mot både räntebeslutet och den så kallade räntebanan.  Nästa penningpolitiska möte hålls den 23 oktober.

Styrräntor
Styrräntor

Tillväxt och konjunktur

OECD:s senaste bedömning av världskonjunkturen skiljer sig inte nämnvärt från IMF:s juliprognos. Det som IMF inte fångade i sin rapport var främst att euroområdet tycks ha bottnat. OECD:s rapport bekräftar att recessionen i Europa tycks vara över sett för gruppen som helhet. De större norra EU-ekonomierna växer nu om än sakta. Starkast är uppgången i Storbritannien där ekonomin tros växa med 1,5 procent i år. Tysklands ekonomi växer med 0,7 procent och Frankrikes med 0,3 procent. I Sydeuropa är det ännu en bit kvar innan recessionen är över. Den italienska ekonomin fortsätter att krympa, och för 2013 uppskattas nedgången bli hela 1,8 procent. För Spanien och de andra ekonomierna i Europa finns inga nya prognoser.

OECD prognos september 2013
OECD prognos september 2013

För den amerikanska ekonomin ser 2013 ut att bli ett mellanår, tyngt av åtstramningarna i de offentliga utgifterna som inleddes i mars. Det finns inget som tyder på att den återhållsamma finanspolitiken skulle lätta under överskådlig tid, men då den underliggande trenden i USA är ganska stark, bland annat beroende på stigande huspriser och förbättrat konsumentförtroende, tros tillväxten nå en bit över 2 procent 2014.

Utvecklingsekonomierna påverkas av den förväntade avtrappningen av stimulansprogrammen i USA. Under sommaren har utvecklingsekonomiernas valutor försvagats en hel del gentemot dollarn, främst för de länder som har svag bytesbalans, och några har drabbats av stora utflöden av valuta då investerarna sökt sig mot dollar och den relativt sett bättre avkastningen för amerikanska statsobligationer. Detta verkar dämpande på utvecklingsekonomiernas tillväxtutsikter.

För världsekonomin som helhet balanseras den relativa försvagningen bland utvecklingsekonomierna av den allmänna förbättringen bland de utvecklade ekonomierna, främst USA och Nordeuropa men också Japan. En förutsättning för detta är att centralbankerna fortsätter att stimulera ekonomin genom att även framgent försöka hålla räntorna låga. Så långt det nu är möjligt.

Penningmarknaden (11 september)

De korta räntorna ligger kvar på ungefär samma nivåer som vid årsskiftet. De långa räntorna fortsätter den uppgång som inleddes i maj. Den korta svenska räntan är nu 1,22 procent (1,29). Euribor, den europeiska 3-månadersräntan, 0,22 procent (0,19). I Storbritannien är 3-månadersräntan 0,52 procent (0,52). I USA har den korta räntan, 3-månaders treasuries, har fallit något till 0,02 procent (0,05).

De långa räntorna fortsätter att stiga. Sedan den 20 maj har de långa räntorna stigit närmare 100 punkter. Störst är uppgången i USA, följt av den svenska 10-åringen. Även de 10-åriga brittiska och tyska räntorna har stigit.

Detta trots att centralbankirerna varit aktiva i att försöka dämpa uppgången för de långa räntorna. De kvantitativa lättnader som FED, ECB och Bank of England tillämpat, har ju som en målsättning att få ned just de långa räntorna. Men sedan FED börjat tala om att lättnaderna kan komma att avvecklas med start i höst, har marknaden gått händelserna i förväg och tryckt upp de långa räntorna. Förutom kommande åtstramningar från centralbankernas sida, drivs räntorna också upp genom en förväntan om en starkare konjunktur.

Den långa svenska räntan noterades den 11 september till 2,73 procent (1,54). Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 2,83 procent (1,82). Den tyska 10-åringen handlas på 2 procent (1,18) och den 10-åriga amerikanska statsobligationen noteras nu till 2,92 procent (1,75).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor (11 september)

Den svenska kronan har försvagat något under början av september. I förhållande till dollarn rör sig kronan något över 6,50, det brittiska pundet ligger stabilt över 10 kr och mot euron rör sig kronan kring 8,70. Ett brittiskt pund kostar nu 10,30 kr/GBP (10,49 vid årsskiftet). En euro 8,68 kr/euro (8,62) och en amerikansk dollar 6,55 kr/USD, (6,52).

Dollarn är oförändrad mot euron och noteras till 1,33 (1,32).

Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Dollar/Euro
Dollar/Euro

Aktiemarknaden (11 september)

Utvecklade ekonomier

Efter att S&P 500 bottnat på 1573 (24 juni) efter den nedgång som inleddes i mitten av maj, steg index till 1709 (2 augusti) för att därefter falla tillbaka till 1630 (27 augusti). Den svenska aktiemarknaden har gjort en liknande rörelse; 1255 (22 maj), 1112 (24 juni) 1252 (5 augusti) 1218 (28 augusti). Därefter har S&P 500 återhämtat sig till nivån 1670 och OMX 30 tagit sig tillbaka till omkring 1250. Aktiemarknaden har alltså rört sig sidledes sedan maj och det ser inte ut att finnas någon tydlig riktning framåt. Återhämtningen i USA är troligen för svag för att ge börsen kraft för fortsatt uppgång. Men om återhämtningen i Europa visar sig varaktig kan det tillsammans med en fortsatt positiv utveckling i USA vara det som ger aktiemarknaden förnyad styrka.

På helårsbasis är OMX 30 upp med 15 procent, S&P 500 upp med 18,4 procent, FTSE 500 upp 11,7 procent medan Eurostoxx 50 är upp 8,6 procent.

Utvecklade marknader
Utvecklade marknader

Asiatiska marknader

En utveckling liknande den på den amerikanska och de europeiska aktiemarknaderna kan man se i Asien; kraftiga börsfall från maj fram till slutet av juni, följt av återhämtning. De asiatiska marknaderna har dock ännu inte återhämtat hela fallet. Å andra sidan tappade börsen i Kina och Hong Kong inte momentum i början av augusti, utan fortsatte den uppgång som inleddes i slutet av juni. Under september har de asiatiska marknaderna fortsatt starkt. Hang Seng China är upp hela 8,3 procent följt av Nikkei som är upp 7,7 procent och Hong Kong upp 5,5 procent. De japanska och taiwanesiska marknaderna följde dock mönstret i USA och Europa, med en nedgång i början av augusti.

Asiatiska marknader
Asiatiska marknader

Investeringsimplikationer

Aktiemarknaden befinner sig ungefär på samma nivå som i maj.  Vart marknaden tar vägen under hösten är det förstås ingen som vet. OECD och IMF gör nu bedömningen att tillväxten skiftar momentum från utvecklingsmarknaderna till USA och Europa. I absoluta tal växer förstås utvecklingsekonomierna mer än USA och Västeuropa, men de saktar in. Brasilien och Ryssland växer nu med bara någon procentenhet mer än USA. Kina och Indien växer mer men i lägre takt än tidigare. I Europa finns tecken på att konjunkturen bottnat. I Spanien ökar inte arbetslösheten längre och landet väntas efter nio kvartal i recession, under tredje kvartalet i år, få en svag tillväxt i ekonomin. Om Spanien är signifikativt för Europa kan det betyda början på en positiv utveckling på de europeiska marknaderna. Eurostoxx 50 är i år upp med dryga 6 procent.

Obligationsmarknaden signalerar genom uppgången för de långa räntorna att vi står inför en starkare konjunktur. Marknaden tror också att FED kommer att inleda en neddragning av stimulansåtgärderna, i första hand återköpsprogrammen av obligationer under hösten, antagligen efter mötet i FOMC den 17–18 september. Det är sannolikt att FED inleder en reträtt från den stimulativa penningpolitiken under hösten. Återhämtningen är av allt att döma på rätt spår och krisen på den amerikanska bostadsmarknaden är över. För att dra ut på något man under ett drygt halvår förberett marknaden på krävs signaler om att ekonomin trots allt inte är tillräckligt stark för att tåla en neddragning.

Samtidigt har FED och de andra centralbankerna ett starkt intresse av att ränteuppgången inte blir för brant. Centralbankerna har kommunicerat att marknaden är (för) tidigt ute vad gäller att räntorna ska upp på grund av konjunkturskäl. Återhämtningen anses inte tillräckligt stark och långt gången för att centralbankerna ska vara bekväma med att släppa ambitionen om att kontrollera de långa räntorna. Dessutom ligger inflationen i både USA och Europa på omkring 1 procent, alltså en bra bit under målet. Om man antar en realränta på 2 procent, skulle ränteuppgången i stort sett vara över.

Marknaden tycks för tillfället ignorera centralbankirerna och har under sommaren fortsatt att handla upp räntan. Frågan är vem som har rätt rörande var vi befinner oss i konjunkturen. Troligen har marknaden mer rätt än ekonomerna och centralbankirerna, men centralbankerna har oändliga resurser för att tvinga fram sin vilja. Att slå vad mot FED har fler än en gång visat sig vara en förluststrategi. Därför är det tveksamt om de långa räntorna stiger så mycket mer.

Andra faktorer som kan påverka utvecklingen under hösten är den amerikanska budgetprocessen som måste ha godkänts av kongressen den 30 september, och möjligen ännu en parlamentarisk holmgång rörande budgettaket omkring mitten av oktober. Som Winston Churchill konstaterade under andra världskriget gör USA alltid det rätta – efter att man uttömt alternativen. Så sker också denna gång, men innan allt är klart kan marknaden ha fått ett eller annat politiskt skrämskott.

Slutligen har vi situationen i Syrien som ingen vet hur den ska hanteras. Oaktat alla moraliska och humanitära aspekter vore det nog bäst utifrån västvärldens sida att låta saken ha sig gång. Att blanda sig i en konflikt i mellanöstern med religiösa och etniska motsättningar som drivkrafter, har historiskt visat sig praktiskt svårhanterligt och med ett oförutsägbart resultat. Ännu svårare är det om man som den amerikanska administrationen inte har ett tydligt mål. I bästa fall följer den amerikanska kongressen det brittiska parlamentets goda omdöme och exempel och avstyr det hela. Det kommer i så fall att leda till att president Obama blir ordentligt politiskt försvagad, men kanske är det ett relativt sett acceptabelt pris.

För aktiemarknaden och ur investerarens perspektiv är detta faktorer som ökar osäkerheten och det är dessutom svårt att bedöma sannolikheten för att någon av dem inträffar, och konsekvenserna av om något händer. I bästa fall händer ingenting, dvs. budgetfrågorna löser sig och konflikterna i Mellanöstern eskalerar inte utanför sitt närområde. Om alternativet ingenting händer inträffar är det troligt att börsen följer konjunkturen uppåt. För den riskvillige placeraren kan det till och med vara ett tillfälle att öka exponeringen mot aktier.

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto