Home > Månadsrapport: ”För att börsen ska fortsätta upp krävs att vinstnivåerna ökar”

Månadsrapport: ”För att börsen ska fortsätta upp krävs att vinstnivåerna ökar”

Varför lyckas vissa nationer skapa bestående ekonomisk framgång och välstånd för sina medborgare medan andra misslyckas och stannar kvar i fattigdom? I boken ”Why Nations Fail ” analyserar författarna frågeställningen och formulerar några teorier som ger en trovärdig förklaring till varför det är så.

Boken tar sin början i Nogales, en gränsstad i Arizona mellan USA och Mexico. Endast gränsen skiljer den amerikanska och den mexikanska delen av staden åt. Levnadsstandarden borde rimligen vara densamma, men så är långt ifrån fallet. I den norra delen av Nogales är levnadsstandarden normal, mätt enligt amerikansk standard.

I den södra delen är levnadsstandarden normal mätt efter mexikansk standard. I stadens norra del är medelinkomsten $30 000, de flesta tonåringar går i skolan och deras föräldrar har i hög utsträckning gymnasieutbildning. Trots alla historier om den amerikanska sjukvårdens ineffektivitet fungerar sjukvården väl, och den förväntade medellivslängden är hög. Många av Nogales invånare är pensionärer med tillgång till Medicare, det statligt subventionerade sjukvårdsystemet.

Detta är bara en av de många tjänster som tillhandahålls av staten, och som de flesta betraktar som självklara. Andra allmänt tillgängliga företeelser som staten, eller i vissa fall privata intressenter, tillhandahåller är elektricitet, avloppssystem, telefoner, vägar som förbinder stadens olika delar och sammankopplar den med andra delar av USA. Sist men inte minst tillhandahåller staten lag och ordning. Invånarna i Nogales, Arizona, kan leva sina dagliga liv i trygghet, utan att oroa sig för sitt liv och sin säkerhet, att bli rånade, eller att någon ska beslagta deras egendom, eller något annat som kan riskera deras investeringar i affärsverksamheter eller bostäder. Lika viktigt är det faktum att invånarna i Nogales tar det för givet att staten, trots all ineffektivitet, faktiskt står på deras sida. De kan fritt välja att byta ut en borgmästare eller kongressledamot, och välja den president som ska leda landet. Demokratin som institution är en självklarhet.

På andra sidan gränsen är det annorlunda. Även om Nogales ligger i norra Mexico, där levnadsstandarden är hög jämfört med andra delar av landet, är inkomsterna här ungefär en tredjedel av genomsnittet på den amerikanska sidan. De flesta vuxna saknar gymnasieutbildning och många tonåringar går inte i skolan. Barnadödligheten är hög, och standarden på den offentliga sjukvården är bristfällig. Medellivslängden är lägre än i USA. De har heller inte tillgång till offentlig service av samma kvalitet som grannarna i norr. Vägarna är i dåligt skick, rättssystemet ännu sämre. Brottsligheten är hög, och att driva en privat affärsrörelse är långt ifrån riskfritt. Inte bara på grund av risken för att bli utsatt för rån. Att betala lokala politiker för nödvändiga tillstånd skapar ytterligare hinder som gör att många potentiella entreprenörer avstår från att starta företag – och skapa arbetstillfällen.
I motsats till sina grannar i norr är demokrati en ganska ny företeelse för människorna i Nogales. Fram tills det politiska systemet reformerades år 2000 kontrollerades Nogales, liksom resten av Mexico, av det korrupta Institutionella Revolutionära Partiet. Situationen har alltså förändrats till det bättre, men det tar lång tid att förändra ett samhälle och bygga upp inkluderande offentliga institutioner.

Förklaringen till de milsvida skillnaderna i levnadsförhållanden återfinns i historien och går tillbaka till början av 1500-talet när Spanien inledde kolonisationen av Latinamerika. Den spanska expansionen på kontinenten började med invasionen av Mexico 1519, under ledning av Hernán Cortéz. Femton år senare följde expeditionen till Peru under Fransisco Pizarro, och två år senare, Pedro de Mendozas expedition till Rio de la Plata. Under det kommande århundradet erövrade och koloniserade Spanien större delen av centrala, västra och södra Latinamerika, medan Portugal tog hand om Brasilien på kontinentens östra sida.

Den spanska affärsmodellen byggde på utsugning av de koloniserade områdena. Metodiken som förfinades av Cortéz i Mexico baserades på att det mest effektiva sättet att kuva ursprungsbefolkningen var att fånga deras ledare, beslagta dennes tillgångar, tvinga befolkningen till lydnad samt till att förse erövrarna med mat och andra förnödenheter. Nästa steg blev att installera sig själva som en ny elit över ursprungssamhället, att ta kontroll över befintliga skattesystem och avgifter samt inte minst – slavarbetet.

Spanjorerna erövrade Aztekernas rike 1521, och Cortéz, i egenskap av guvernör för provinsen Nya Spanien, började därefter dela upp den mest värdefulla resursen, ursprungsbefolkningen, genom en institution som kallades encomienda. Encomiendan går tillbaka till 1400-talets Spanien och återerövringen av landets södra delar från morerna som hade slagit sig ned där under 800-talet. Encomiendan innebar att befolkningen tvingades bidra med gåvor och arbetskraft till en så kallad encomendero (kommendant) som i gengäld konverterade dem till kristendomen.

Spanjorerna eftertraktade främst guld och silver. I början av koloniseringen räckte det ofta att stjäla ädelmetallerna från den infödda befolkningen, men efter hand utvidgades verksamheten till gruvdrift. Till gruvdriften behövdes förstas arbetskraft. Encomiendan hade fram till mitten av 1500-talet varit den vanligaste institutionen för kontroll och organisering av arbete, men kom att ersättas av nya utsugande institutioner kallade, reducciones och mitas. År 1545 sökte en man, Diego Gualpa efter ett lokalt tempel högt uppe i Anderna, i det nuvarande Bolivia. Enligt historien kastades Gualpa till marken av en plötslig kastvind och när han öppnade ögonen såg han framför sig ett berg av silver. Spanjorerna döpte berget till El Cerro Rico, den rika kullen. Kring berget växte staden Potosi upp, som kring 1650 hade 160 000 invånare, större än den dåvarande befolkningen i Venedig eller Lissabon.

För att utvinna silvret behövdes arbetskraft. Spanjorerna löste problemet genom att tvångsförflytta delar av befolkningen till nya städer som växte upp runt gruvorna, reducciones, varifrån den nödvändiga arbetskraften tillhandahölls. Dessutom infördes ett system för tvångsarbete kallat, mita. Mita hade funnits i Inkariket, och betyder ”tur” i bemärkelsen ordningsföljd. I Inkariket hade mita-systemet använts för att driva plantage som försörjde templen, aristokratin och armen med mat. Som gentjänst försåg Inkarikets överklass arbetarna med mat och beskydd.

Mita-systemet kom under spanjorerna att bli det mest omfattande systemet för tvångsarbete, med ett upptagningsområde som omfattade så gott som hela Peru och Bolivia. Var sjunde manlig invånare i området tvingades flytta till en reduccione och till arbete i gruvorna i Potosi. Tvångsarbetet i Potosigruvorna kom att vara fram till 1825. Andra institutionaliserade system för utsugning av den inhemska befolkningen under spanjorerna var repartimiento de mercancias, lokalbefolkningen tvingades köpa varor av spanjorerna till av dem fastställda priser, och trajin – som betydde att lokalbefolkningen, istället för häst och vagn, tvingades bära föremål åt sina spanska härskare.

Syftet med alla dessa former av institutionaliserat förtryck var att tvinga ned levnadsnivån för den inhemska befolkningen till ett absolut minimum, och extrahera alla inkomster utöver denna. Detta åstadkoms genom att expropriera den inhemska befolkningens egendom, tvinga dem att arbeta, erbjuda låga löner, införa höga skatter, och tvinga dem att köpa varor de inte ville ha till höga priser. Detta skapade stora förmögenheter till spanjorerna och deras ättlingar, men det gjorde också Latinamerika till världens mest ojämlika kontinent, och ödelade stor del av dess ekonomiska potential.

När Spanien började kolonisera Amerika på 1490-talet var England ingen stormakt i Europa. Landet höll på att återhämta sig från inbördeskriget som rasade i landet mellan 1455–1485, och man saknade möjligheter att konkurrera med Spanien i exploateringen av den nya världen. Inte förrän 1588, då England besegrade den spanska armadan under ett försök av Spanien att invadera England, ändrades maktförhållandena. Engelsmännen fick emellertid nöja sig med det som blivit över – Nordamerika. De första brittiska försöken att starta kolonier gjordes mellan 1585 och 1587 i North Carolina, men dessa misslyckades. År 1607 försökte man igen och skickade tre fartyg mot Virginia, som landade i Chesapeake Bay och uppför en flod som döptes till James efter den dåvarande monarken James I. Den 14 maj 1607 grundades bosättningen Jamestown.

Den brittiska koloniseringen av Nordamerika hade samma intentioner som den spanska i söder, dvs. att berika sig själva genom plundring och utsugning av lokalbefolkningen. Men förutsättningarna i norr var inte desamma som i söder. Det saknades både guld och ädla metaller att plundra. Lokalbefolkningen visade sig svårare att underkuva och de första brittiska kolonisatörerna led av svält, på grund av indianernas ovilja att förse dem med arbetskraft och förnödenheter. Att britterna skulle bidra till sin egen försörjning föll dem aldrig in. En annan viktig skillnad mot förhållandena i Sydamerika var befolkningstätheten. Nordamerika var jämfört med Sydamerika och Mexico glest befolkat, varför bristen på arbetskraft var en komplikation. I Nordamerika var befolkningstätheten under en person per kvadratkilometer, medan den i centrala Mexico och i Peru kunde uppgå till 400 personer per kvadratkilometer, nästan 500 gånger högre.

Engelsmännen tvingades därför i ett tidigt skede av koloniseringen att använda egna arbetare som lockats eller deporterats dit från England. Man försökte använda liknade metoder mot de nyanlända arbetarna som spanjorerna nyttjat i Sydamerika. Men tvångsarbete visade sig fungera dåligt i det nya landet. Trots lagar med dödsstraff för den som avvek från arbetet i de nya bosättningarna, kvarstod svårigheterna att skapa lönsamhet och ekonomisk tillväxt. Det tog engelsmännen ett bra tag att inse att man var tvungna att byta strategi och skapa incitament för en positiv förändring av kolonialekonomin. År 1618 beslutade man ge varje manlig bosättare 50 hektar land och ytterligare 50 hektar för varje medlem och tjänare i hans hushåll som följde med till Virginia. Bosättarna gavs också ägandet till sina hus och löstes från sina kontrakt. År 1619 bildades en generalförsamling där alla vuxna män fick inflytande i lagstiftningen och över de institutioner som styrde kolonin. Detta var början på demokratiseringen av USA och grunden för ett inkluderande samhällssystem.

En allmän demokrati var ännu långt borta. Kvinnor, slavar och egendomslösa saknade rösträtt, men de politiska rättigheterna i Nordamerika var ändå långtgående i jämförelse med omvärlden. Under 1700-talet gjordes otaliga försök att skapa institutioner för att begränsa de allmänna ekonomiska och politiska rättigheterna till förmån för den privilegierade brittiska eliten. Det rådande extraherande systemet fungerade utmärkt för det fåtal individer som var gynnade. Men alla försök att återgå till ett extraherande system misslyckades. Omkring 1720 hade alla de tretton kolonier som skulle bli Förenta Staterna liknande institutionella former för styrningen av statsapparaten. Dessa samlades 1774 för att grunda ”the First Continental Congress”, ett förspel till USA:s självständighetsförklaring, och 1776 förklarade USA sig självständigt från det brittiska styret. Drygt hundra år senare var USA världens ledande industrination och ett land vars levnadsstandard var bland de högsta i världen.

De brittiska och spanska kolonialsystemen var lika i bemärkelsen att båda var utsugande eller extraherande ekonomiska system. I extraherande system önskar den gynnade eliten att systemet ska bevaras. Det saknas för dem naturliga drivkrafter för förändring eller kreativ förstörelse. De fattiga länderna i världen är nästan undantagslöst extraherande ekonomier, i avsaknad av inkluderande institutioner och där en begränsad grupp äger den politiska och ekonomiska makten.

Kreativ förstörelse kan komma genom tillgången på incitament. I demokratiska länder med inkluderande institutioner, som till exempel äganderätten, är incitamentet till förändring eller kreativ förstörelse ofta ekonomiskt motiverad. Det är ekonomiskt intressant att förändra och förändringen kan skada äldre ekonomiska strukturer. I inkluderande demokratiska ekonomier är oftast den kreativa förstörelsen en process som på sikt leder till ökad nytta för hela samhället.

De kursiverade orden är enligt författarna till ”Why Nations Fail” nyckelbegrepp som förklarar varför vissa länder lyckas skapa välstånd medan andra länder misslyckas. Det kan möjligen också vara intressant att använda teorierna på hur vissa av dagens utvecklingsekonomier kommer att lyckas eller misslyckas med att skapa uthållig ekonomisk tillväxt i framtiden. Vi hoppas återkomma till ämnet framöver. Den som inte klarar att vänta till dess, rekommenderas att läsa boken.

Centralbanker och styrräntor

ECB lämnade styrräntan oförändrad på 0,5 procent vid direktionens möte den 1 augusti. ECB noterar att inflationen i euroområdet steg till 1,6 procent i juli efter att ha noterats till 1,4 procent i juni. ECB bedömer att pristrycket i Europa även fortsättningsvis kommer att vara dämpat och att inflationen kommer att falla under de närmast kommande månaderna, bland annat på grund av de höga energipriserna tolv månader tidigare. I linje med detta noterar ECB att aktiviteten på kreditmarknaden också är dämpad, vilket inte är särskilt märkligt med hänsyn till det skick bankerna är i.

ECB konstaterar att Europa befunnit sig i recession under de senaste sex kvartalen, men att det nu finns tecken på att ekonomin sakta återhämtar sig. Arbetslösheten är fortfarande alarmerande hög, men ECB förväntar sig att den europeiska exporten ska öka beroende på en återhämtning i den globala efterfrågan samtidigt som den inhemska efterfrågan i Europa stöds av penningpolitiken och en ökning av realinkomsterna till följd av det låga inflationstrycket. Samtidigt måste balanseringen av euroländernas statsfinanser fortsätta. Detta i sin tur bidrar till att dämpa den ekonomiska aktiviteten. Det är lätt att instämma i den senare slutsatsen, men svårare att se ljuset vad gäller förbättringen i den globala efterfrågan och eventuellt stigande realinkomster.

IMF spår att tillväxten minskar relativt sin prognos i april och vad beträffar reallöneutvecklingen i euroland är väl en ökning av hushållens disponibla inkomst knappast något som går hand i hand med de åtstramningsprogram som fortfarande genomförs i Sydeuropa. Nästa policymöte äger rum den 5 september.

Bank of England lämnade den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter det senaste mötet i the Monetary Policy Committee den 1 augusti. Programmet för köp av statsobligationer, som uppgår till totalt £375 mdr, fortsätter.

Den brittiska centralbanksledningen MPC gav vägledning beträffande varaktigheten för den nuvarande expansiva penningpolitiken. Främst gäller att arbetslösheten inte får vara högre än 7 procent. Så länge arbetslösheten befinner sig över denna nivå kommer räntan inte att höjas och programmet för köp av statsobligationer kommer att fortgå. Kassaflödet genererat via förfallna obligationer kommer också att återinvesteras.

Bank of England meddelade också att lågräntepolitiken och köpen av obligationer förutsätter att inget av följande tre villkor bryts.

  • Att inflationen på 18­­–24 månaders sikt­­­­ – enligt MPC:s bedömning inte överstiger 2-procentsmålet med mer än 0,5 procent.
  • Att inflationsförväntningarna på medellång sikt förblir väl förankrade.
  • Att den finansiella stabiliteten enlig MPC:s bedömning inte äventyras till följd av den förda penningpolitiken.

Nästa möte i MPC äger rum den 5 september.

FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 31 juli. FED bedömer att den amerikanska ekonomin har utvecklats positivt under det första halvåret. Förhållandena på arbetsmarknaden har under de senaste månaderna fortsatt att förbättras, men arbetslösheten är fortfarande alltför hög. Hushållens konsumtion och företagens investeringar har ökat och bostadsmarknaden har stärkts, men räntorna har stigit och åtstramningen i statsfinanserna begränsar tillväxten. Inflationen är något under FED:s långsiktiga mål, delvis beroende på tillfälliga faktorer, medan de långsiktiga inflationsförväntningarna förblir intakta.

FED fortsätter att köpa stats- och bostadsobligationer för $85 mdr i månaden. Dessutom återinvesteras de medel som flyter in genom värdepappersinnehav som förfallit. Syftet med åtgärderna behålla ett nedåtriktat tryck på de långa räntorna samt allmänt underlätta kreditgivningen.

Rörande frågan om hur länge FED kommer att behålla den expansiva penningpolitiken upprepar man de förutsättningar som kommunicerats under våren. Arbetsmarknads- och inflationsmålet står fast och liksom möjligheterna att öka eller minska takten i återköpsprogrammen allteftersom förutsättningarna ändras. Nästa möte i Federal Open Market Committee äger rum den 17–18 september.

Riksbanken behöll styrräntan oförändrad på 1 procent vid det senaste mötet den 2 juli. Riksbanken bedömer att tillväxten i den svenska ekonomin väntas vara lägre än normalt under 2013 för att sedan stiga under 2014 i takt med att efterfrågan i omvärlden tar fart. Även situationen på arbetsmarknaden väntas bli bättre under nästa år.

Riksbanken förefaller helt absorberad av frågan om prisutvecklingen på bostadsmarknaden och hushållens skuldsättning. Om man läser protokollet från det senaste mötet i direktionen kan man konstatera att man ägnar en oproportionerligt stor andel av tiden till funderingar kring bostadspriser och hushållens skuldsättning, alltså frågeställningar kring vilka Riksbanken inte äger något formellt mandat. Eftersom Riksbanken inte har något sysselsättningsmål kan man kanske inte kritisera att Riksbanken inte ägnar så mycket tanke åt detta, men då inflationen är så gott som obefintlig, borde ändå aktiviteten huvudsakligen ägnas åt just frånvaron av inflation i den svenska ekonomin.

I protokollet kan man också läsa att direktionens ledamöter bedömer möjligheterna att påverka bostadspriser och hushållens skuldsättning via styrräntan som begränsade. Denna insikt borde medföra att fokus, i högre grad än för tillfället, riktas mot företeelser man faktiskt kan påverka via penningpolitiken.

Riksbanken anser att den svenska ekonomin är tudelad; en näringslivssektor med svag exportutveckling och låga investeringar samt en hushållssektor med god inkomstutveckling och med hög skuldsättning. Det är lätt att instämma i denna bedömning. Förvisso kan hushållens skuldsättning leda till problem i framtiden i händelse av fallande bostadspriser och en försämring på arbetsmarknaden. Men detta löses inte genom att hålla styrräntan på en ”lagom” nivå. Det bästa sättet att motverka en skuldkris är att stimulera sysselsättningen och stärka hushållens ekonomiska motståndskraft. Detta kan ske genom att sänka räntorna snabbt och få i gång ekonomin. Att vänta med att sänka räntan, att hela tiden avvakta och så småningom genomföra sänkningen av räntan under en längre tid, skapar förväntningar hos hushållen att ett lågt ränteläge är beständigt samtidigt som stimulanseffekterna för sysselsättningen mer eller mindre uteblir.

Den största risken vid ett markant prisfall på bostadsmarknaden är inte prisfallet i sig, utan kombinationen med ökad arbetslöshet och därmed försämrade förutsättningar för hushållen att fullgöra sina betalningsåtaganden. Vi lär få anledning att återkomma till de svenska hushållens skuldsättning. Tveklöst är den hög – frågan är hur och vem som ska hantera problemet.

Direktionen röstade för att behålla styrräntan oförändrad på 1 procent med rösterna 4­­­–2. Två ledamöter, Karolina Ekholm och Martin Flodén reserverade sig mot både räntebeslutet och den så kallade räntebanan.

Nästa penningpolitiska möte hålls den 4 september.

Styrräntor
Styrräntor

Tillväxt och konjunktur

I sin senaste rapport från juli reviderar IMF ned tillväxtprognoserna något. För 2013 bedöms den globala tillväxten landa strax över 3 procent, en nedrevidering med 0,2 procent jämfört med prognosen från april. Enligt IMF motiveras nedjusteringen av vikande efterfrågan och dämpad tillväxttakt i flera av de ledande utvecklingsekonomierna och den svaga utvecklingen i Europa.

Den globala tillväxten utvecklades svagare än väntat under andra halvåret 2012 då ekonomin växte med 2,5 procent till att öka till 2,75 procent under första kvartalet 2013, i stället för att ta ytterligare fart. I flera av utvecklingsekonomierna dämpades tillväxten av infrastrukturella flaskhalsar och andra kapacitetsrelaterade begränsningar, svag extern efterfrågan, låga råvarupriser samt frågor rörande finansiell stabilitet och penningpolitik. I Europa har recessionen varit längre och djupare än väntat, med svag efterfrågan, svagt förtroende och svaga statsfinanser som förstärkt en negativ inverkan på tillväxten tillsammans med effekterna av den statsfinansiella åtstramningen. Även USA utvecklades något svagare än väntat, mycket till följd av förväntningar om statsfinansiell åtstramning som påverkat den privata efterfrågan negativt. I kontrast till detta står Japan, drivet av ökad konsumtion och ökad nettoexport.

Tillväxten i USA väntas bli 1,7 procent under 2013 och 2,7 procent under 2014, en nedjustering med 0,2 procent för båda åren. Prognosen antar att budgetbesparingarna fortsätter under 2014 men att inverkan på den privata sektorn blir begränsad beroende på att återhämtning i bostadssektorn fortsätter och en fortsatt expansiv penningpolitik.

Den japanska ekonomin förväntas växa med 2 procent under 2013 och med 1,2 procent under 2014, en uppjustering med 0,5 procent för 2013 och en nedjustering med 0,3 procent för 2014. Uppjusteringen för innevarande år beror på den nya expansiva penningpolitiken, medan nästa års nedrevidering återspeglar en svagare global utveckling.

Enligt IMF:s prognos kommer Europa att vara kvar i recession under 2013 och ekonomin väntas krympa med minst 0,5 procent för att sedan växa med strax under 1 procent under 2014, en nedrevidering med 0,2 respektive 0,1 procent jämfört med aprilprognosen. Ett av skälen är att implementeringen av de olika reformprogrammen tagit lång tid, ett annat att återhämtningen helt enkelt tagit längre tid än förväntat.

Emerging markets väntas som helhet växa med 5 procent 2013 och med 5,5 procent 2014, vilket är 0,5 procent lägre än prognosen i april. Kina växer med omkring 7,7 procent båda åren. Indien växer med mellan 5,6 och 6,3 procent under 2013–2014, medan Ryssland och Brasilien växer med mellan 2,5 och 3,3 procent under samma period.

IMF BNP-prognos
IMF BNP-prognos

IMF:s rapport presenterades i början av juli och sedan dess har nya siffror kommit från Europa. Enligt BNP-statistik från euroländerna växte ekonomin med 0,3 procent under april–juni. Detta skulle betyda att euroland lämnat recessionen bakom sig efter sex kvartal med fallande tillväxt. Bäst var tillväxten Portugal vars ekonomi växte med hela 1,1 procent. Tyskland och Finland växte med 0,7 procent vardera. Även den franska ekonomin växte med 0,5 procent medan den nederländska krympte med 0,2 procent. Spaniens och Italiens ekonomier krympte med 0,1 respektive 0,2 procent. För Grekland saknas uppgifter.

Uppgifterna har naturligtvis givit råg i ryggen för EU-politikerna, som inte var sena att förklara vändningen som en effekt av den framgångsrika sparpolitiken. Men alla är inte lika imponerade. Det tyska industriförbundet varnade för varaktigheten för den tyska exporten och att investeringstakten är låg och justerade ned sin egen prognos för den tyska ekonomin från 0,8 till 0,5 procent. Andra tyska ekonomer menade att den tyska tillväxten till alltför stor del beror på engångsfaktorer som lageruppbyggnad och att efterfrågan i omvärlden kommer att bli svag nästa år.

Oavsett detta expanderade produktionen inom industrin under andra kvartalet. Aktiviteten inom tillverkningsindustrin är enligt researchföretaget Markit strax över 50, vilket indikerar expansion, och antas öka ytterligare då produktionen i både Spanien och Frankrike väntas växa.

Även om tillväxten var positiv under andra kvartalet biter sig arbetslösheten i euroland fast på 12,1 procent. 25 miljoner européer är fortfarande arbetslösa. En stor risk för Europa vore en ”jobless recovery”, där en viss återhämtning i tillväxten sker som dock är otillräcklig för att återskapa förlorade arbetstillfällen.

Dessutom går saneringen av statsfinanserna trögt. Både Spanien, Belgien och Frankrike ligger efter i sina planer att reducera sina budgetunderskott till EU:s 3-procentmål. Nederländerna har i stort sett inte åstadkommit någon minskning över huvud taget och i Italien har underskottet ökat.

Trots allt tycks det som att krisen i Europa har bottnat. Det är dock väl tidigt att blåsa faran över. Det är för flera länder, främst i Sydeuropa, en oändligt lång väg tillbaka till balans och full sysselsättning.

Penningmarknaden

De korta räntorna ligger i stort sett kvar där de befunnit sig sedan årsskiftet. De längre räntorna rör sig uppåt sedan början av maj. Den korta svenska räntan är nu 1,20 procent (1,29[2]). Euribor, den europeiska 3-månadersräntan, 0,23 procent (0,19). I Storbritannien är 3-månadersräntan 0,51 procent (0,52). I USA är den korta räntan, 3-månaders treasuries, oförändrad på 0,05 procent (0,05).

De långa räntorna fortsätter att stiga. Sedan i slutet av juni har de långa räntorna stigit mellan 10 och 20 punkter. Räknat från maj är uppgången högre, omkring 1 procent. Störst är uppgången i USA där den långa räntan sedan maj stigit 115 punkter och snart närmar sig 3 procent. Den långa svenska räntan noterades den 16 augusti till 2,39 procent (1,54). Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 2,70 procent (1,82). Den tyska 10-åringen handlas på 1,87 procent (1,18), och den 10-åriga amerikanska statsobligationen noteras nu till 2,82 procent (1,75).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor

Den svenska kronan har rört sig ganska lite under sommaren. I förhållande till dollarn rör sig kronan kring 6,50, det brittiska pundet ligger strax över 10 kr och mot euron rör sig kronan runt 8,70. Ett brittiskt pund kostar nu 10,17 kr/GBP (10,49 vid årsskiftet). En euro 8,68 kr/euro (8,62) och en amerikansk dollar 6,50 kr/USD, (6,52).

Dollarn är oförändrad mot euron och noteras till 1,33 (1,32).’

Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Dollar / Euro
Dollar / Euro

Aktiemarknaden

Utvecklade ekonomier

Den nedgång som började på aktiemarknaden under slutet av maj, fortsatte fram till slutet av juni då en ny uppgång tog vid. Den 22 maj stod index för Stockholmsbörsen på 1255. S&P 500 noterades samma dag till 1655, FTSE 100 till 6840 och Eurostoxx 50 till 2835. Därefter föll börserna med 11 procent, med undantag för USA, som endast föll 5 procent fram till den 24 juni då marknaden bottnade. Uppgången därifrån blev fram till den 16 augusti 13 procent för OMX 30, 5 procent för S&P 500, 8 procent för FTSE 100 och knappt 14 procent för Eurostoxx 50. Det betyder att vi i stort sett är tillbaka på de nivåer som rådde under maj. Frågan är vart börsen tar vägen i höst. September och oktober är ju historiskt sett svaga börsmånader. Det återstår alltså att se huruvida historien upprepar sig.

På helårsbasis är OMX 30 upp med 13,6 procent, S&P 500 upp med 16,1 procent, FTSE 500 upp 10,2 procent medan Eurostoxx 50 är upp 8,3 procent.

Utvecklade marknader
Utvecklade marknader

Asiatiska marknader

En utveckling liknande den på den amerikanska och de europeiska aktiemarknaderna kan man se i Asien, kraftiga börsfall från maj fram till slutet av juni, följt av återhämtning. Dock med den skillnaden att de asiatiska marknaderna ännu inte återhämtat hela fallet. Fram till den 25 juni föll Kina med 20 procent, Hong Kong med 15 procent, Japan med 17 procent och Taiwan med 9 procent. Uppgångarna därefter är 15, 13, 5 och 3 procent, det är alltså en bit kvar innan hela fallet återtagits. Kinas svagare tillväxttakt hämmar utvecklingen på de asiatiska marknaderna. Dessutom är efterfrågan från Europa fortfarande svag. Japan går däremot starkt. De kraftiga stimulansåtgärderna, från den japanska centralbanken gynnar exportindustrin som på årsbasis steg med 12 procent i juli. Jämfört med juni månad föll emellertid exporten med 1,8 procent, det första fallet sedan november.

På årsbasis är Kina minus 10,6 procent, Hong Kong minus 0,6 procent och Taiwan plus 2,9 procent. Japan är plus 31 procent.

Asiatiska marknader
Asiatiska marknader

Investeringsimplikationer

Med en tredjedel av året kvar kan vi se tillbaka på ett börsår som så här långt utvecklats positivt. Utvecklingen på de utvecklade marknaderna visar på uppgångar på mellan 10 och 15 procent och där Japan räknat ett år tillbaka är upp med över 50 procent. Om den fina utvecklingen fortsätter återstår att se. Det finns såväl positiva som negativa faktorer som kan påverka marknaden upp eller ned. Att den amerikanska ekonomin fortsätter att återhämta sig är antagligen den faktor som väger tyngst. På risksidan har vi oron för att FED kommer att inleda reträtten från den expansiva penningpolitiken och att utvecklingen i Kina fortsätter att dämpas.

För att börsen ska fortsätta upp krävs förmodligen att vinstnivåerna också ökar. Som det ser ut nu är den amerikanska aktiemarknaden ganska högt värderad. Shillers PE-tal ligger på historiskt höga 23 jämfört med sitt medelvärde på 18,8. Utdelningarna ligger på drygt 2 procent, jämfört med det historiska medelvärdet på 3,3 procent. I början av augusti noterades S&P 500 på över 1700, vilket är all time high.

Aktiemarknaden tittar som bekant aldrig bakåt. Det är bara framtiden som är intressant, och om den vet vi ingenting. Utvecklingen i USA är sannolikt det som har störst inverkan på börsens riktning. En åtstramning från FED som kommer tidigare och/eller i högre takt än väntat, skulle ganska säkert leda till ett börsfall på 10–20 procent. Något som FED med all säkerhet är medvetna om, och varför det inte är troligt att så sker. Däremot kommer man troligen att inleda en neddragning av återköpsprogrammen under hösten, vilket i ett kortare perspektiv kommer att tolkas negativt av marknaden, men under förutsättning att det hålls inom förväntningsramarna inte att kommer leda till något annat än en tillfällig mindre nedgång.

Shiller PE, dividend yield
Shiller PE, dividend yield

Tillväxten i USA blir i år omkring 2 procent för att nästa år i bästa fall stiga till 3 procent. På den positiva sidan finns huspriser, sjunkande arbetslöshet och ett förbättrat förtroende hos de amerikanska hushållen samt en alltjämt expansiv penningpolitik.

På den negativa sidan finns oron för att FED börjar dra ned på stimulansåtgärderna, den låga tillväxten, svag PMI-siffra i maj och svag vinstutveckling bland börsbolagen.

Det finns för tillfället ingen tydlig riktning på börsen. De positiva faktorerna är inte tillräckligt starka för att man ska öka insatserna på börsen. De negativa faktorerna är ännu inte tillräckligt många för att rekommendera försäljning av aktier. I brist på bättre idéer föreslås att man helt enkelt sitter still i båten och njuter av färden under de sista sommardagarna.

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto