Home > Månadsrapport Juni: A Splendid Time

Månadsrapport Juni: A Splendid Time

I en artikel i Financial Times (29 mars) insisterade EU-funktionärer på att de spanska bankerna inte behövde kapital från någon av EU:s räddningsfonder. Knappt två månader senare var krisen ett faktum, då den spanska Bankia-gruppen förstatligades. EU godkände under helgen ett krislån till Spanien på det begärda beloppet. När marknaden öppnade på måndagen steg börskurserna på bred front under förmiddagen, men efter lunch dämpades investerarnas entusiasm och kurserna vände åter nedåt.

Därefter vändes blickarna mot Italien, vars höga statsskuld och förmåga att uthålligt hantera denna också börjar ifrågasättas. Den italienska regeringen avfärdade genast frågeställningen med full kraft, men det är precis vad den spanska regering också gjorde när landets kreditvärdighet började ifrågasättas. Spaniens 10-åriga statslån handlas nu kring 7 procent och Italiens strax över 6 procent.

Finanspressen är full av förslag om hur krisen kan övervinnas och hur marknaden kan stabiliseras. De flesta är väl genomtänkta och i många fall också möjliga att genomföra.

I en debattartikel i Financial Times (9 juni) framförde den berömde amerikanske ekonomiprofessorn Nouriel Roubini, även kallad Dr Doom, och den lika berömde brittiske professorn i ekonomisk historia, Niall Ferguson, sitt recept på hur krisen i euroland bör lösas. Professorerna menar att man måste städa upp de europeiska bankernas balansräkningar en gång för alla och genomföra omfattande rekapitalisering.

Vidare föreslår de att en paneuropeisk bankgaranti införs samt att alla banker inom EU underställs en gemensam tillsynsmyndighet och ett gemensamt regelverk. Så långt är det inte svårt att hålla med Roubini och Ferguson. Problemen i euroland är starkt knutna till bankerna och det finansiella systemet. Bara under den senaste månaden har över €700 miljoner lämnat Grekland och Spaniens centralbank uppskattar valutautflödet till över €100 mdr under första kvartalet. Det är inte svårt att förstå anledningen till varför Schweiz största problem är en alltför stark schweizerfranc. Slutligen menar de att gemensamma euroobligationer också bör införas.

Förslagen tillhör de mer realistiska. Det mesta går att genomföra utan att bruka våld på demokratin i Europa och förutom euroobligationer är förslagen inte speciellt kontroversiella.

Sånär som på en detalj. Författarna har också en tydlig uppfattning om vem som ska finansiera det hela, nämligen Tyskland. Tyskland har gynnats av den svaga valutan och skulle ha haft en betydligt mindre gynnsam utveckling om man haft kvar D-marken. Enligt Roubini och Ferguson har Tyskland inte lärt läxan från 1930–talets depression utan är fortfarande fixerade vid den tidigare katastrofen med hyperinflationen som drabbade Tyskland 1923.

Roubini och Ferguson påminner om kraschen i den österrikiska banken Kreditanstalt i Wien 1931 som inledde den andra vågen av finansiellt kaos efter börskraschen i New York 1929 och sedermera beredde väg för Hitlers maktövertag 1933 och ledde Tyskland och Europa till en katastrof. Ett av motiven bakom EU-projektet och den gemensamma valutan var att förhindra en upprepning av katastroferna på 1930-talet, och mot bakgrund av den politiska oron i Europa, vore ett tyskt åtagande för att rädda europrojektet ett sätt att förhindra detta.

Det finns alltså en mångfacetterad logik i att Tyskland måste dra det tyngsta lasset i samband med en gemensam åtgärdsplan för att stabilisera den gemensamma valutan, bankerna och de europeiska statsfinanserna. Frågan är om Tyskland är villigt att betala och om den gemensamma valutan är värd att rädda.

Den första frågan är politisk och synnerligen kontroversiell, i varje fall för Tyskland. I euroland medger inte den statsfinansiella situationen några nya stora åtaganden. Samtliga euroländer är mer eller mindre begränsade av höga statsskulder och budgetunderskott och det är just förmågan att nedbringa dessa som finansmarknaden ifrågasätter.

Ett alternativ till tysk finansiering vore att låta ECB trycka mera pengar och finansiera åtgärderna den vägen, något som Tyskland på goda grunder uttryckt sin tvekan till.

Under alla förhållanden står EU nu inför ett vägskäl. För att förhindra en upptrappning av krisen och ett möjligt sammanbrott av valutasamarbetet måste kraftfulla åtgärder till. Tyskland är förutom ECB det enda land som teoretiskt sett har resurser därtill.

Det går inte en dag utan att representanter från finansbranschen, ekonomer eller politiker uttalar sig i media över de ödesdigra konsekvenser som ett misslyckande att rädda europrojektet skulle innebära.

Även om skillnaderna i sakfrågan är stora, kommer man osökt att tänka på debatten inför den svenska folkomröstningen i eurofrågan 2003. Ja-sidan mobiliserade då företrädare för de stora börsbolagen, makroekonomer, politiker och alla andra förståsigpåare man kunde uppbringa, som hotade väljarna med alla tänkbara olyckor som skulle drabba landet och dess befolkning i händelse av att man inte röstade så som etablissemanget beordrat, nämligen ”ja till euron”. Räntorna skulle stiga, kronan skulle kollapsa och Sverige skulle sjunka ned i något odefinierat träsk av allmänt ekonomiskt elände. Som alla vet hände absolut ingenting. Sverige står utanför valutaunionen och klarar sig utmärkt.

Sanningen är att ingen vet hur stora kostnaderna för att rädda valutasamarbetet blir, men samma ovisshet gäller de ekonomiska konsekvenserna vid ett uppbrott av valutaunionen. Vad man med säkerhet vet är att oavsett om den gemensamma valutan blir kvar i ena eller andra formen, eller om valutasamarbetet definitivt bryts upp, blir de ekonomiska konsekvenserna astronomiska. Banker kommer att gå under och aktieägare, långivare och andra kreditorer kommer att förlora pengar. Men detta kommer att ske oavsett eurons vara eller icke vara.

Om Sydeuropa ska anpassa sig till norra Europa via de strukturella reformer man talar om så måste livsstilen i de berörda länderna förändras dramatiskt. Medborgarna måste bli ”tyskar” eller rent av ”svenskar” i sin arbetsetik, produktivitet och sitt beteende. Man kan begrunda om detta ens är önskvärt. Skillnaderna mellan nord och syd är lika mycket kulturella som ekonomiska. Kultur är svår att förändra. Om de föreslagna åtgärderna genomförs i Sydeuropa kommer länderna där att befinna sig i recession under en generation.

Europrojektet var felkonstruerat redan från början. Kanske vore det en bra idé att medge och acceptera konsekvenserna av detta och låta de länder som saknar förutsättningar att delta i den gemensamma valutan lämna euron under ordnade former. Visst skulle Sydeuropa bli fattigare, men förhoppningsvis lyckligare. Kanske rymmer begreppet livskvalitet ett värde i sig?

Centralbanker och styrräntor

ECB lämnade som väntat styrräntan oförändrad på 1,0 procent vid sitt senaste möte den 6 juni. Inflationen bedöms ha fallit något jämfört med föregående månad och var i maj 2,4 procent (2,6 procent). Tillväxten inom euroområdet var noll under det första kvartalet. ECB bedömer att tillväxten i euroland blir fortsatt svag under 2012 och anger intervallet -0,5 procent – 0,3 procent för området som helhet. För 2013 är ECB:s prognos för tillväxt 0­–2 procent.

Bank of England lämnade likaså den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter mötet i the Monetary Policy Committee den 7 juni.  Programmet för köp av statsobligationer, som uppgår till totalt £325 mdr efter att det utökats med £50 mdr i februari, fortsätter. Inga uppgifter om eventuell utökning av programmet lämnades. Den brittiska styrräntan har nu varit oförändrad sedan maj 2009, då den sänktes med 0,5 procent.

FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 25 april. FED: nästa policymöte äger rum den 19–20 juni. Det finns inga signaler om någon förändring av styrräntan då, men ytterligare kvantitativa åtgärder kan inte uteslutas även om det är mindre troligt just nu.

Den svenska styrräntan lämnades som väntat oförändrad på 1,5 procent vid Riksbankens sammanträde den 18 april. Nästa sammanträde i direktionen äger rum den 3 juli.

Tillväxt och konjunktur

I likhet med förra året finns tecken på att jobbtillväxten i USA saktar av. Enligt mätningen i maj tillkom endast 69 000 nya arbetstillfällen utanför jordbrukssektorn, vilket var ungefär hälften av konsensusprognosen på 150 000. Resultatet blev bland annat att oljepriset sjönk under $100 och gjorde sin lägsta notering sedan januari 2011. Oljepriset har historiskt aldrig varit över $100 lika länge tidigare. Brent olja stod i över $100 under 240 dagar i rad, mellan oktober till maj, jämfört med 170 dagar i rad 2008. Orsakerna till det fallande oljepriset är en kombination av svag efterfrågan, stigande dollar och ett närmast obegränsat utbud från Saudiarabien som lovat att kompensera det bortfall som blockaden av Iran medfört. Men den mest oroande signalen är ändå en svag efterfrågan, som brukar ha ett samband med en svag konjunktur.

Amerikanskt inköpschefsindex sjönk något i maj från 54,8 till 53,5. Tillbakagången är ganska blygsam och signalerar att den amerikanska ekonomin trots allt befinner sig i tillväxt. Arbetslösheten i USA är dock mer eller mindre oförändrad på 8,2 procent.

I Europa finns dock få ljusglimtar. Effekterna av de olika sparprogrammen som nu genomförs över hela kontinenten ger exakt den effekt som förväntats. Efterfrågan faller och med den faller också tillväxten. Arbetslösheten fortsätter att stiga och skillnaderna mellan norra och södra Europa förstärks. Tyskland klarar sig som väntat bäst medan läget i Grekland, Spanien och Italien försämras. Även i Storbritannien är situationen bekymmersam, vilket bland annat visas i den senaste mätningen bland brittiska inköpschefer. Det brittiska inköpschefsindexet redovisade det största fallet någonsin mellan två mätperioder, från 50,2 i april till 45,9 i maj.

Penningmarknaden (15 juni)

De långa räntorna har stigit något under juni. Oron i Sydeuropa fick de långa räntorna att vända upp från första handelsdagen i juni. Tyska och svenska långräntor steg med 30 pkt under de två första veckorna i juni. De amerikanska och brittiska mindre 10 pkt. Det grekiska valet har varit en orsak till nervositeten på marknaden, men även stigande spanska och italienska räntor är källor till oro hos placerarna.

De korta räntorna rör sig mindre. Den korta svenska räntan är nu nere på 2,14 procent (2,64). Euribor 3-månader har under 2012 fallit till följd av ECB:s låneprogram. Från att ha noterats till 1,36 procent vid årsskiftet är den europeiska 3-månadersräntan nu nere i 0,66 procent. I Storbritannien har 3-månadersräntan fallit till 0,95 procent. I USA ligger den korta räntan, 3-månaders treasuries, så gott som stilla på 0,09 procent (0,02).

Den svenska 10-åringen noteras nu till 1,51 procent jämfört med 1,54 vid årsskiftet. Som högst har den svenska långräntan noterats till 2,0 procent kring den 19–20 mars för att därefter falla tillbaka. Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 1,59 procent (1,98). Den tyska 10-åringen handlas nu på 1,38 procent (1,78), och den 10-åriga amerikanska statsobligationen noteras nu till 1,59 procent (1,88).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor (15 juni)

Den svenska kronan har stärkts sedan mitten av maj. Kronan är en liten valuta och brukar försvagas mot de större valutorna under turbulenta marknadsförhållanden, men i eurokrisen söker sig placerarna till trygghet och de ekonomier som fortfarande är stabila och nu tycks den svenska kronan räknas dit. Kronan har stärkts 4 procent från 11,50 i mitten av maj till 10,85 kr/GBP (10,68). Mot euron har kronan stärkts från 9,16 kr/euro (17/5) till 8,84 (8,95). Kronan har också förstärkts mot dollarn under juni och noteras nu till 7 kr/USD, (6,92 vid årsskiftet).

Dollarn har under juni försvagats något mot euron efter att som lägst ha noterats till 1,24. Dollar noteras senast till 1,26 (1,30).

Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Dollar / Euro
Dollar / Euro

Aktiemarknaden (15 juni)

Utvecklade ekonomier

Som framgår av diagrammet nedan står aktiemarknaden lägre i dag än för ett år sedan. Aktiemarknaden toppade i mitten av mars och har sedan fallit tillbaka under april–maj för att återhämta sig något under inledningen av juni. Mönstret från 2011 tycks upprepa sig. Året inleddes med optimistiska tongångar från främst USA, men förhoppningarna om att marknaden bottnat och att återhämtningen i den globala ekonomin är varaktig har ännu en gång förbytts i besvikelse. Återhämtningen är alltjämt svag och problemen i euroland överskuggar det mesta.

Den amerikanska aktiemarknaden är den som utvecklats bäst under 2012. S&P 500 är faktiskt upp med 6,8 procent. Utvecklingen i Europa är däremot svag. OMX 30 är sedan årsskiftet ned 1,1 procent, Eurostoxx 50 har backat 5,8 procent och FTSE 100 har fallit 1,7 procent sedan årsskiftet.

Utvecklade marknader
Utvecklade marknaderyeah much bette

Asiatiska marknader

Asiatiska marknader rör sig sidledes. Frågetecken kring hur Kina ska lyckas landa sin ekonomi bidrar till att de asiatiska marknaderna har svårt att finna någon tydlig riktning. Asien är heller inte tillräckligt stort eller starkt för att inte påverkas av den negativa trenden i Europa. En stor del av den asiatiska exporten går till Europa och en vikande efterfrågan från EU medför att Asien dras med i nedgången. Bäst i år är Hong Kong som stigit 4,3 procent. Kina är svagt ned 1,9 procent medans Japan och Taiwan är upp med en dryg procentenhet.

Asiatiska marknader
Asiatiska marknader

Marknadsvolatilitet

Volatiliteten har fallit tillbaka något under de två första veckorna i juni och ser i varje fall tillfälligtvis ut att normaliseras. Jämfört med det 10-åriga medelvärdet är volatiliteten nu under genomsnittet 22 och noteras till 21. Under året har marknadsvolatiliteten som lägst varit 14,3 (26/3) och som högst 26,7 (1/6).

Marknadsvolatilitet
Marknadsvolatilitet

Investeringsimplikationer

Så hur hanterar då den försiktige investeraren denna besvärliga omvärld och den svårförutsägbara marknadsutvecklingen? EU-ledarna är rimligen medvetna om vad som behöver göras för att stabilisera den gemensamma valutan och kapitalmarknaden i euroland. Roubini och Fergusons förslag om rekapitalisering av bankerna, insättargarantier och euroobligationer vore en bra början men på sikt måste även obalanserna inom unionen hanteras vilket kräver någon form av transfereringsmekanism.

En långsiktig lösning för att hålla samman valutaunionen innebär följande: En gemensam bankunion, en gemensam fiskal union och en gemensam politisk union. Kort sagt ett fullskaligt Europas Förenta Stater. Det krävs ingen djupare politisk insikt för att inse att detta är orealistiskt i ett kortare perspektiv. Som diskuterats tidigare här, kräver den politiska, fiskala och finansiella unionen att en stor del av den nationella suveräniteten frivilligt ges upp. Att övertyga väljarna om detta och samtidigt förklara att det dessutom återstår åratal av åtstramningspolitik ligger knappast inom det möjligas räckhåll.

Valutgången i Grekland innebar väljarnas stöd till det konservativa och EU-vänliga alternativet Ny demokrati. Det förefaller som om Ny demokrati kommer att kunna bilda en koalitionsregering tillsammans med det socialdemokratiska partiet Pasok. En lyckad regeringsbildning skulle ta Grekland ur den omedelbara politiska och ekonomiska krisen och ge landet tid att formulera en ny krisstrategi. Man talar redan om att förhandla om villkoren för EU stödet med bland annat senareläggning av tidsplanen för att nå landets sparåtaganden.

Grekland kommer med största sannolikhet att få fortsatt stöd från EU. Att stoppa stödet till Grekland nu innebär att landet ställer in betalningarna i mitten av juli. Knappast ett gångbart alternativ för någon och därför överlever euron antagligen sommaren.

Men de långa räntorna för spanska och italienska statsobligationer fortsätter att stiga. De professionella investerarna drar sig undan Sydeuropa. Privata investerare kan knappast förväntas sitta stilla i båten och se på. Risken för att de också sakta men säkert tar sina pengar ur de lokala bankerna är uppenbar. Skulle så ske i större skala har vi en så kallad bankrun, något som inte kan uteslutas.

EU har ett nytt toppmöte den 22 juni i Bryssel där Monti, Hollande, Merkel och Raroy ska träffas och diskutera eurokrisen. Enligt obekräftade uppgifter ska en av punkterna på dagordningen vara just bildandet av en bankunion. Skulle detta bli verklighet vore det ett gigantiskt genombrott i krishanteringen. Om bankerna kunde avföras från krisagendan skulle oron på finansmarknaden dämpas betydligt.

Men det återstår flera hinder innan detta kan bli verklighet. Det största är Tysklands motstånd mot att låta krisfonden ESM direkt injicera pengar i bankerna. Tyskland anser att stödpengar till bankerna ska gå som lån till det land där banken har sin hemvist och därifrån till banken i fråga. Problemet med tillvägagångssättet är att landets statskuld ökar, vilket belastar dess redan ansträngda statsfinanser.

Det är nödvändigt att bryta denna destruktiva loop av bankerna och staten. Bankerna är inte längre en nationell angelägenhet utan agerar i högsta grad gränsöverskridande. Det är hög tid att EU inser dessa realiteter och börjar handla därefter. Vi ser med spänning fram mot utfallet från mötet i Bryssel. Investeringsförslaget då? Ta det försiktigt med riskfyllda investeringar tills dimman över Europa lättar!

Anmäl dig till vårt exklusiva nyhetsbrev idag!

Skräddarsydda e-postmeddelanden

Ingen SPAM någonsin!

Alt mynt nyheter

Avprenumerera närsomhelst

Efter registrering kan du även få enstaka specialerbjudanden från oss via e-post. Vi kommer aldrig sälja eller lämna ut dina uppgifter till tredjeparter. Se vår sekretesspolicy här.