Home > Månadsrapport: ”Utrymme för uppgång eller tid för åskådarplats”

Månadsrapport: ”Utrymme för uppgång eller tid för åskådarplats”

Tidigare artiklar har diskuterat förutsättningar för hur nationer ska lyckas utveckla ett varaktigt välstånd som omfattar så stor del av befolkningen som möjligt. Vi börjar med en kort repetition. Bland dessa förutsättningar märks inkluderande institutioner, incitament till förändring och ekonomiskt risktagande, kreativ förstörelse samt demokrati. Motsatsen gäller förstås i de länder där utvecklingen är negativ; diktatur, extraherande och exkluderande institutioner.

Centralt för teorin kring varaktig ekonomisk utveckling är sambandet mellan inkluderande ekonomiska och politiska institutioner och skapandet av välstånd. Inkluderande ekonomiska institutioner – som beivrar äganderätt och formar en spelplan som uppmuntrar investeringar i ny teknologi och kunskap – är mer gynnsamma för tillväxt än extraherande institutioner vars struktur är utformad för att omfördela resurser från ett flertal till nytta för ett fåtal och som varken skyddar äganderätt eller förmår skapa ekonomiska incitament.

I stort sett uppfyller OECD-länderna kriterierna för varaktig ekonomisk utveckling och det är också bland dessa länder som levnadsstandarden är högst på planeten. OECD domineras av de gamla stormakterna i Europa och uttryckt i BNP per capita är skillnaderna stora inom gruppen. USA har en BNP per capita på knappt $50 000 medan Greklands BNP per capita ligger på drygt $25 000. Bland dessa länder finns de som utvecklade sina ekonomier tidigt, under perioden fram till mitten av 1900-talet som Storbritannien, Tyskland och USA och länder där utvecklingen i stort sett inträffat efter andra världskriget. De mest framgångsrika av dessa är Japan och Sydkorea.

Vilka andra kriterier och förutsättningar utöver de som nämns inledningsvis finns för att länder ska kunna skapa en gynnsam utveckling? Demokrati och utvecklade institutioner är viktiga komponenter i en utvecklingsprocess men inte drivkrafter i sig. Om man går tillbaka till tiden strax efter andra världskriget var utvecklingsnivån uttryckt i BNP per capita i Sydkorea, Taiwan, Indonesien och Thailand ungefär densamma. I dag är Sydkoreas BNP ungefär $33 000, Taiwans $39 000, Indonesiens $5 000 och Thailands $10 000. Varför utvecklades länderna så olika och vad var det som gjorde att några lyckades så mycket bättre?

Fram till 1997 hade Japan, Sydkorea, Taiwan, Kina, Malaysia, Indonesien och Thailand växt med omkring 7 procent per år i ett kvarts sekel. Ändå var utvecklingen helt olika beroende på vilket land man tittade på. Japan hade vid denna tidpunkt sedan länge blivit en helt utvecklad ekonomi som visade tydliga tecken på de strukturella problem som ofta möter mogna ekonomier som till exempel Italien i Europa. Sydkorea, Taiwan och Kina befann sig i en utvecklingsfas som låg en bra bit efter.

I juli 1997 startade den finansiella krisen i Asien. Sydkorea, Taiwan och Kina klarade sig relativt oskadda ur krisen, eller återhämtade sig snabbt, medan utvecklingen Thailand, Indonesien och Malaysia fullständigt kom av sig. Det som krisen klarlade var att den politik som ländernas regeringar fört hade skapat olika förutsättningar att stå emot krisens effekter. Den visade även hur långsiktig politisk styrning utgjorde skillnaden mellan att lyckas och misslyckas. Utvecklingen varierar förvisso från land till land, men bland de länder som lyckats går det att urskilja gemensamma nämnare. Vi ska nu titta lite närmare på dessa och försöka beskriva historien om hur vissa länder genom målmedvetenhet och tydliga strategier lyckats ta sig från ett jordbrukssamhälle fram till en utvecklad industrination.

Det är flera faktorer som enligt boken – How Asia Works , är helt avgörande för att ta en utvecklingsekonomi från jordbrukssamhället fram till en industrialiserad ekonomi. Det första steget är att maximera avkastningen från jordbruket. I utvecklingsländer finns vanligtvis oändligt med mark som sysselsätter större delen av befolkningen. Eftersom det inte finns några försörjningsalternativ är marginalnyttan av ytterligare en arbetad timme alltid positiv. Det är alltså ekonomiskt rationellt att sysselsätta all ledig arbetskraft i jordbruket. I ett land som befinner sig i ett tidigt utvecklingsskede är typiskt ungefär tre fjärdedelar av befolkningen sysselsatt med jordbruk. När merparten av landets resurser är koncentrerade till jordbruk är satsningar på denna den snabbaste och mest tillgängliga vägen att öka den samlade produktionen.

Problemet med jordbruk i länder som befinner sig i ett förindustriellt utvecklingsskede med stigande befolkning är att om marknadskrafterna tillåts sköta sig själva, tenderar avkastningen från jordbruket att stagnera eller till och med falla. Det sker då efterfrågan på odlingsbar mark ökar snabbare än utbudet, varför jordägarna kan höja sitt arrende. Jordägarna agerar som penningutlånare med höga räntor. Brukarna av jorden tvingas betala en stigande del av sin avkastning i hyra av jorden och kan inte genomföra produktivitetshöjande investeringar som förbättringar av bevattningssystem eller gödningsmedel, vilka skulle ha ökat avkastningen från jordbruket.

I och för sig skulle jordägarna kunna göra investeringarna själva, men för dem är det lättare att öka sina inkomster genom att höja arrenden och när bonden inte längre kan betala, utmäta jord som pantsatts för lån. Detta är ett av de största och svåraste hindren för utvecklingsekonomier. Vid tiden kring andra världskriget var detta scenario legio över hela östra Asien, från Japan och Kina ända ner till Indonesien. Men som vi ska se är det möjligt att förändra genom reformer omfördelning av mark. Den första nationen att genomföra jordreformer i regionen var Japan.

För över tusen år sedan fanns den mest avancerade civilisationen i Kina. På 700- och 800-talen under Tang dynastin, roterades jorden mellan familjerna för att skapa en rättvis fördelning av resurserna. Jorden ägdes av staten, men avkastningen från jordbruket var hög. Japan försökte redan på 700-talet kopiera modellen, mindre framgångsrikt än i Kina. Av olika skäl lyckades eliterna under historiens gång återta ägandet och det var inte förrän i slutet på 1800-talet som en förändring skedde. Denna gång i Japan.

Processen inleddes när Tokugawa-shogunatet störtades och kejsaren återinstallerades som statsöverhuvud i Japan 1868. Även om marken fortfarande formellt ägdes av staten, kontrollerades jordbruket i realiteten av feodalliknande furstar kallade daimyo, som betyder stor jord, där bönderna var livegna. Daimyo kontrollerade även handeln med grödor, vilket innebar att marknaden inte fungerade till böndernas fördel. Den nya regeringen gav daimyo generösa pensioner och gav dem platser i Japans nya parlament, och delade ut jorden till bönderna. De tre första åren efter reformen registrerades 109 millioner lagfarter.

För första gången kunde mark belånas och säljas legalt. Effekten blev dramatisk. Även om jorden beskattades hårt av regeringen ökade avkastningen från jordbruket. Från reformeringen fram till första världskriget fördubblades landets risproduktion. Framgångarna var dock inte helt beständiga. Även om feodalväldet inte återuppstod, urvattnades reformerna successivt och större jordbrukare tog över kontrollen från de mindre i allt högre grad. Omkring 1920 upphörde produktiviteten i jordbruket att växa, alltmedan befolkningen fortsatte att öka. Obalansen och den följande sociala oron beredde sedan vägen för militariseringen av Japan, och en katastrofal utveckling i Asien under det kommande decenniet.

På 1920-talet levde 85 procent av Kinas befolkning på landsbygden. Den förväntade livslängden för jordbruksbefolkningen var 20–25 år. Tre fjärdedelar av jordbrukarna hade mindre än en hektar mark, medan en tiodel av befolkningen ägde sjuttio procent av den odlade marken. I slutet av 1920-talet växte den kommunistiska rörelsen i Kina och under partiets ledning började man expropriera mark från storbönderna, ofta under våldsamma former. Processen avstannade delvis när kriget mot japanerna bröt ut 1937, men fortsatte lokalt under andra världskriget och under inbördeskriget 1946 och fram till dess att kommunisterna erövrat makten 1949.

År 1947 genomförde kommunistpartiet en provisorisk jordreform som formaliserade den expropriering som ändå ägt rum. Jorden fördelades bland bönderna och skatt på jordbruksproduktionen kvantifierades så att bönderna fick behålla inkomstökningar som berodde på förbättring av avkastningen från jorden. Reformen i sig var framgångsrik och Kinas jordbruksproduktion steg med över 50 procent jämfört med situationen innan kriget.

Tyvärr blev de kinesiska böndernas lycka kortvarig. Redan 1956 drev Mao igenom en kollektivisering av jordbruket där hundratals familjer fick se sin jord sammanslagen med andra familjers till statliga produktionsenheter. Detta tillsammans med partiets industriella ambitioner, av Mao kallat ”det stora språnget”, innebar att jordbruksproduktionen i Kina minskade dramatiskt. Uppskattningar ger vid hand att mellan 30 och 40 miljoner eller knappt 10 procent av befolkningen svalt ihjäl. Inte förrän i början av 1980-talet under Deng Xioping tilläts bönder att åter skörda resultatet av sina ansträngningar. Att bönderna åter fick nytta av sitt arbete var också en förutsättning för den tillväxt Kina sedan skulle ha fram till i dag.

Efter kriget i Stilla havet stod USA som segrare. För USA:s del innebar 1945 bara att de direkta vapeninsatserna var över. Som ockupationsmakt i bland annat Japan var man ansvarig för att hantera övergången till en civil japansk administration. Samtidigt såg USA hur de kommunistledda nationerna Kina och Nordkorea, som vid krigsslutet var ockuperat av Sovjet, genomförde jordbruksreformer som var framgångsrika och populära bland befolkningen. USA:s inställning till omfördelning av land var ambivalent. Å ena sidan insåg man nödvändigheten av den, inte minst mot bakgrund av de kommunistiska framgångarna och den amerikanska oron för spridningseffekter, dominoteorin. Å andra sidan fanns motviljan mot statliga ingrepp i äganderätten. Den inneboende konflikten kom aldrig att lösas och fick som en effekt att USA:s politik i området blev inkonsekvent.

Den andra japanska jordreformen genomfördes under amerikanskt överinseende med början 1945 och framåt. De gamla jordägarna ersattes med 30-åriga obligationer som löpte med några procents ränta. Obligationerna blev på grund av inflationen snabbt mer eller mindre värdelösa, men reformen kunde ske utan våld eftersom den var påtvingad japanerna av den amerikanska ockupationsmakten. Reformen omgärdades av en mängd restriktioner rörande överlåtelser som hindrade att de gamla jordägarna återtog marken, vilket skedde efter reformen på 1800-talet.

Vid mitten av 1950-talet var mindre än 10 procent av Japans jordbruksmark arrenden och inflationen hade raderat ut böndernas skulder. Parallellt med reformen avsatte regeringen avsevärda summor till gagn för jordbruket. Man förbättrade infrastrukturen på landsbygden, införde stödåtgärder och subventionerade lån. Detta gav också bra resultat. Från 1955 fram till 1970 steg produktionen från det japanska jordbruket med 3 procent per år. Japan blev självförsörjande på mat och sysselsättningen på landsbygden blomstrade. Reformen, vars inriktning var koncentrerad på produktivitetsförbättringar i jordbruket, banade vägen för efterkrigstidens så kallade japanska under.

Jordbruksreformer genomfördes även i Sydkorea och Taiwan under 1950- och 1960-talen. Av utrymmesskäl kan vi inte utveckla detaljer kring detta här men eftersom Sydkorea och Taiwan till skillnad från Japan aldrig hunnit industrialiseras, vilket Japan gjorde under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, var effekterna av landreformerna och förbättringarna av levnadsvillkoren i Sydkorea och Taiwan snabbare. Båda länderna har i likhet med Japan och Kina industrialiserats och tillhör i dag de asiatiska framgångsekonomierna.

Ett effektivt och framgångsrikt jordbruk, där staten aktivt styr fördelningen av resurserna, stöttar bönderna med krediter, förbättring av infrastruktur och kontroll av marknaden, är första steget för att en nation ska kunna skapa förutsättning för en kommande industrialisering. När ett land blir självförsörjande på mat kan överskotten från jordbruket återinvesteras i annan produktion. När ett land slipper importera mat minskar risken för bytesbalansunderskott och beroende av utländska krediter från till exempel IMF. I Sydostasien, dvs. Indonesien, Malaysia, Filippinerna och Thailand, ägde aldrig några jordreformer rum.

Förutsättningarna för de Sydostasiatiska ekonomierna var vid slutet av andra världskriget ganska likartade. Skillnaderna i dag är stora och förklaras till stor del av frånvaron av reformer i Sydostasien. Som beskrevs inledningsvis är reformering av jordbruket och en maximering av produktiviteten de första av tre viktiga steg i ett lands utveckling mot ett modernt industrisamhälle. Det andra steget är industrialiseringen. Hur man framgångsrikt tar sig dit får vi se nästa månad.

Centralbanker och styrräntor

Efter en lång period av låg aktivitet sänkte ECB lite oväntat sin styrränta från 0,5 till 0,25 procent vid sitt senaste möte den 7 november. De flesta bankekonomer hade gissat att räntan även efter detta möte skulle vara oförändrad. Anledningen till att ECB valde att sänka nu var nya siffror för den europeiska inflationen. Inflationen i Euroland är nu nere på låga 0,7 procent mätt i oktober, från 1,1 procent i september. Fallet på 0,4 procent är både stort och snabbt och visar att aktiviteten i den europeiska ekonomin är låg. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning är risken överhängande för att Europa hamnar i deflation. Tyskland motsatte sig förstås beslutet att sänka men fick inte gehör för det. Med en tillväxttakt i den europeiska ekonomin på 0,3 procent och en arbetslöshet på över 12 procent finns det all anledning för ECB att utnyttja de åtgärder som står till buds. Det borde komma fler stimulanser från ECB och det snarast möjligt. Tyskarnas oro för inflationen ter sig dock alltmer löjlig. Nästa policymöte äger rum den 5 december.

FED konstaterade vid det senaste mötet i Federal Open Market Committee att tillståndet i den amerikanska ekonomin försätter att förbättras, men i ett moderat tempo. Förhållandena på arbetsmarknaden fortsätter att förbättras, men arbetslöshetstalen är fortfarande för höga för att FED ska känna sig bekvämt med att börja neddragningen av de penningpolitiska stimulanserna. Hushållens konsumtion och företagens investeringar fortsätter att öka men utvecklingen på bostadsmarknaden ser ut att ha dämpats något. FED lämnade därför sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent och köpen av stats- och bostadsobligationer fortsätter med oförminskad styrka med köp för $85 mdr per månad. Nästa möte i FOMC äger rum den 17–18 december.

Bank of England lämnade den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter det senaste mötet i the Monetary Policy Committee den 7 november.
Programmet för köp av statsobligationer, som uppgår till totalt £375 mdr, fortsätter och kassaflödet genererat via förfallna obligationer kommer att återinvesteras. Nästa möte i MPC äger rum den 5 december.

Riksbanken behöll styrräntan oförändrad på 1 procent även vid det senaste mötet den 23 oktober. Det får väl sägas vara tur för Riksbanken att ECB:s möte ägde rum först två veckor senare. Annars hade väl kraven på en svensk sänkning av styrräntan nått orkannivå. Nu får i alla fall Riksbanken respit fram till den 16 december, då nästa möte äger rum. I sin presskommuniké kommenterar Riksbanken beslutet att lämna styrräntan oförändrad bland annat motiveras av att inflationen är låg och att reporäntan behöver vara kvar på denna nivå till dess att konjunkturen är starkare och inflationen stiger. Då Riksbankens senaste räntesänkning inträffade i december förra året, samtidigt som inflationen fortsatt falla, kan man ju undra varför Riksbanken inte sänker räntan. En styrränta på 1 procent är ju av allt att döma för hög för att få liv i inflationen. Efter ett år utan resultat borde det stå klart, till och med för ledamöterna i Riksbanken. Nåväl, rätt ska vara rätt. Två ledamöter, Karolina Ekholm och Martin Flodén, reserverade sig mot såväl räntebeslutet som beslutet om räntebanan. Hatten av för dem!

Styrräntor
Styrräntor

Tillväxt och konjunktur

I likhet med IMF väljer EU-kommissionen att revidera ned tillväxttalen i sin nya prognos som kom nu i november. Även om en del politiker i Bryssel, i och med att BNP i eurozonen växte med 0,3 procent i andra kvartalet, anser faran för Europas ekonomi vara över, är detta dessvärre långt ifrån sant. Det är främst Tyskland som växer och de interna obalanserna kvarstår. Enligt EU-kommissionen växer Eurozonen nästa år med 1,1 procent efter att ha fallit med 0,4 procent i år. Tillväxten för 2015 väntas bli 1,7 procent. Inte heller det särskilt imponerande. Men i vanlig ordning blir siffrorna bättre ju längre fram i tiden man tittar, en egenhet som EU-kommissionen inte är ensam om. Tyskland växer med 0,5 procent i år och med 1,7 procent 2014. Det är siffror de andra euroländerna bara kan drömma om. Även om många bedömare anser att Spaniens ekonomi har bottnat, och nu vänder uppåt är takten låg. Spanien tros nästa år växa med 0,5 procent och med 1,7 procent 2015. Den takten är för låg för att ha någon riktig effekt på den höga spanska arbetslösheten. EU-kommissionen tror också att den förblir över 25 procent både nästa år och för 2015.

Problemen för den gemensamma valutan fortsätter alltså. Många har kanske förletts att tro att problemen är över i och med att statsskuldsproblemen blivit mindre akuta. Sedan ECB förra sommaren lovade att göra allt som krävs för att försvara euron, har ett bedrägligt lugn infunnit sig på de finansiella marknaderna. De sparplaner som lanserats av regeringarna har inneburit att flera av krisekonomiernas budgetunderskott minskat ordentligt.

Men som framgår av tabellen är det en bit kvar till EU:s mål på ett underskott om max 3 procent. Balanseringen har till stor del skett genom besparingar i de offentliga finanserna, till priset av rekordarbetslöshet.

Inte ens de optimistiska byråkraterna i Bryssel tror alltså på någon snar förbättring av situationen på den europeiska arbetsmarknaden. Samtidigt ökar statsskulden i de utsatta länderna. Det är nästan bara Tysklands statsskuld som minskar. Frankrike och Spanien närmar sig 100 procent av BNP och Italien är sedan länge redan där.

Förbättringen i de sydeuropeiska finanserna har till stor del skett genom intern devalvering, dvs. lönesänkningar och ökad arbetslöshet. Resultaten syns i den förbättrade bytesbalansen.

Man skulle kunna tro att allt är på rätt väg, men tyvärr finns flera frågetecken. Tyskland sticker ut värst med ett överskott kring 7 procent. Tysklands bytesbalansöverskott uppgår i nominella termer till över $200 mdr, vilket är ungefär detsamma som Kinas överskott. Kina har ju, bland annat av USA, anklagats för att manipulera sin valuta. USA har också framfört synpunkter på det tyska överskottet. Den tyske finansministern, Wolfgang Schäuble, anser inte att detta är ett problem, och menar att det inte finns några obalanser i den tyska ekonomin som behöver åtgärdas.

Som en följd av det tyska bytesbalansöverskottet visar euroområdet samlat också ett överskott mot resten av världen. Rent definitionsmässigt måste över tiden kapitalrörelser över gränserna jämna ut sig. Det gör de normalt också genom att valutan stärks, vilket leder till att exporten fördyras och importen ökar till följd av den förstärkta valutan. Euron förstärktes också helt följdriktigt mot omvärlden fram tills ECB sänkte räntan. Ur ett strikt tyskt perspektiv är problemet naturligtvis mindre. Men eftersom Tyskland inte är ensamt i valutaunionen skapar en stark euro problem för de svagare ekonomierna inom valutasamarbetet. De svagare euroländerna skulle ju gynnas av en svag euro, väsentligt svagare än dagens nivå. Men eftersom en stor del av den sydeuropeiska exporten sker inom EU, påverkas inte den delen av exporten av eurons rörelse.

Detta är ett problem för hela eurozonen, men värst påverkas Sydeuropa. Då dessa ekonomier inte kan devalvera återstår endast intern devalvering, alltså sänka löner etc. Det har skett, men IMF anser att en stor del av effekten är cyklisk. Det skulle betyda att när världsekonomin normaliseras så återkommer underskotten. Det betyder också att behovet av interndevalveringar är ännu större än det som redan genomförts. I ett Europa tyngt av nedskärningar och hög arbetslöshet är det svårt att se nya sparprogram lyckas.

Ingen har svaret på frågan hur Europa ska ta sig ur krisen. Som det ser ut nu har man fastnat i en situation som karaktäriseras av låg tillväxt, obefintlig inflation, en stark valuta och hög arbetslöshet. I en valutaunion är det inte möjligt att anpassa politiken så att den passar alla medlemsländer lika bra. Tyskland borde inse det. Ett alternativ för Tyskland vore att lämna euron och återinföra D-marken. Inte ens det borde vara särskilt lockande för Tyskland. D-marken skulle bli så stark att den skulle äventyra hela den tyska industrin, skapa arbetslöshet och sannolikt även deflation. Tyskland och till viss del Nederländerna motsätter sig alla förändringar som skulle gynna Sydeuropa. Det vore bra för alla inblandade EU-länder om Tyskland övervägde alternativen och valde en mindre egoistisk hållning.

Penningmarknaden

De långa räntorna nådde en topp kring den 10 september, då den långa svenska räntan noterades till 2,74 procent. Därefter har räntan fallit tillbaka, som lägst till 2,26 procent den 30 oktober för att därefter stiga uppemot 2,40 procent. Den svenska långa räntan ligger cirka 60 punkter över den tyska. Med den obefintliga inflationen i åtanke är den svenska långa räntan hög. Det borde finnas utrymme för ett fall på åtminstone 40–50 punkter allt annat lika.

Den korta svenska räntan är nu 1,20 procent (1,29). Euribor, den europeiska 3-månadersräntan, är 0,22 procent (0,19). I Storbritannien är 3-månadersräntan 0,52 procent (0,52). I USA är den korta räntan, 3-månaders treasuries, 0,08 procent (0,05).

Den långa svenska räntan noterades den 12 november till 2,38 procent (1,54). Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 2,80 procent (1,82). Den tyska 10-åringen handlas på 1,79 procent (1,18) och den 10-åriga amerikanska statsobligationen noteras till 2,77 procent (1,75).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor 

Den svenska kronan har försvagats under första delen av november. Mest mot den amerikanska dollarn, emot vilken kronan försvagats 3 procent. Mot euron och det brittiska pundet är försvagningen 0,6 respektive 2,4 procent. En väsentlig del av försvagningen beror på att marknaden förväntar sig en sänkning av den svenska styrräntan i december. Ett brittiskt pund kostar nu 10,55 kr/GBP (10,49 vid årsskiftet). En euro 8,85 kr/euro (8,62) och en amerikansk dollar 6,62 kr/USD (6,52). Samtliga nivåer är högre än vid årsskiftet.

Dollarn är något försvagad mot euron och noteras till 1,34 (1,32).

Aktiemarknaden

Utvecklade ekonomier

Börsen har under den senaste månaden fått ny kraft och fortsatt röra sig uppåt. Av de fyra index på de utvecklade marknaderna som vi följer här har Stockholmsbörsen gått sämst med en uppgång på drygt 1 procent. Sedan S&P 500 bottnade på 1573 (24 juni) steg index till 1709 (2 augusti) för att därefter falla tillbaka till 1630 (27 augusti). Därifrån steg index till 1725 (18 september) för att sedan falla tillbaka mot 1700. Från nivån 1700 har sedan S&P 500 rört sig upp mot 1770, eller plus 3 procent på en månad. Den svenska aktiemarknaden har inte riktigt orkat följa med, utan har stigit med 1 procent upp till nivån 1280, vilken OMX30 nådde redan under september. Däremot har FTSE100 hakat på den amerikanska uppgången och stigit med 3,7 procent under den senaste månaden. Även Eurostoxx50 har följt med upp om än inte lika mycket, drygt 2 procent upp sedan mitten av oktober.

På helårsbasis är OMX 30 upp med 15 procent, S&P 500 upp 24 procent, FTSE 500 upp 14 procent och Eurostoxx 50 upp 15 procent.

Asiatiska marknader

De asiatiska marknaderna tar ingen riktig fart i år, om man undantar Japan, som har stigit med 40 procent i år. Inledningen av september var stark för de asiatiska börserna med uppgångar på 5–8 procent, men därefter föll de tillbaka. Under första halvan av oktober tog börserna ny sats uppåt, men inte lika starkt som i september. Uppgången har sedan kommit av sig och i november har Hong Kong, Kina och Taiwan backat 1–3 procent, medan Japan är upp knappt 2 procent.

På årsbasis är Kina minus 8 procent, Hong Kong plus 1 procent och Taiwan plus 6 procent. Japan är plus 40 procent.

Investeringsimplikationer

Som väntat fick den amerikanska budgetkrisen en lösning, om än bara temporär. Eftersom nya förhandlingar ska äga rum efter nyår lär frågan dyka upp igen och någon riktig politisk lösning kanske inte kommer innan de parlamentariska förhållandena stabiliserats. Det är val till representanthuset nästa höst och efter årets politiska cirkus, regisserad av det republikanska partiet, är det inte omöjligt att demokraterna erövrar majoritet.

Aktiemarknaden har stigit omkring 20 procent i år. Sentimentet bland aktörerna på börsen är ganska obekymrat. Många tror på fortsatt uppgång. Men allmän optimism på aktiemarknaden är ofta ett förebud om en kommande rekyl. Europa kan mycket väl vara på väg mot ett japanskt deflationsscenario. Just den låga inflationen kombinerat med stigande arbetslöshet var skälet till att ECB sänkte räntan tidigare än någon anat. ECB skulle behöva göra mer för att stötta de sydeuropeiska ekonomierna. I nuläget är tillväxttakten för svag för att varaktigt ta Sydeuropa den komplexa problematiken. Mario Draghi har talat om att ECB har fler åtgärder att ta till. En sådan kan vara negativa inlåningsräntor.

Utöver problemen med tillväxten i ekonomin väntar ECB:s test av de europeiska bankerna. Det kan bli den största städningen av bankers balansräkningar någonsin, om det genomförs på allvar. Det är extremt viktigt att spektaklet från 2010 inte upprepas. Då var resultatet av testet att några få grekiska banker var bland de enda som inte passerade nålsögat. Nu är rimligen ambitionsnivån högre och med det borde följa att kravet på friskt ägarkapital till bankerna ökar.

Återhämtningen i den amerikanska ekonomin fortsätter, om än i ett makligt tempo. Den amerikanska ekonomin växte i tredje kvartalet med 2,8 procent på årsbasis, men 0,8 procent förklaras av lageruppbyggnad. Det ökar sannolikheten för en dämpning i fjärde kvartalet. Däremot överraskade jobbsiffran med 204 000 nya jobb i USA under oktober. Detta skulle enligt några bedömare öka risken för att FED inleder en neddragning av stimulanserna redan i december. Vår bedömning är att FED avvaktar och avvaktar tills fler signaler visar att ekonomin befinner sig på solid grund. När FED till sist inleder neddragningen av stimulanserna kommer det att börja med en minskning av stödköpen av stats- och bostadsobligationer, för att så småningom helt upphöra. Det bör resultera i en press uppåt på räntorna både på stats- och företagsobligationer. För aktiemarknadens vidkommande är det antagligen dåliga nyheter och börsen kommer i varje fall initialt att reagera negativt på detta.

Den svenska börsen på helår är upp kring 15 procent och den amerikanska över 20 procent. Man kan undra om det finns utrymme för ytterligare uppgång eller om det är tid att sätta sig på åskådarplats ett litet tag, kanske en bit in i januari? Att ta hem lite vinster nu och avvakta känns faktiskt inte som en alldeles tokig idé för den långsiktiga placeraren.

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto