Home > Månadsrapport: ”Valet av tillgångar allt viktigare…”

Månadsrapport: ”Valet av tillgångar allt viktigare…”

Cyperns kris är delvis självförvållad. Cypern skapade en affärsmodell under 1980-talet som gjorde landet till en ”offshoreekonomi”, baserad på låga skatter, en allmänt lättsam inställning till beskattning av främmande kapital och så även till pengarnas ursprung. Efter Sovjetunionens fall strömmade nyrika ryssar och deras pengar till ön och skapade en banksektor som innan krisen var åtta gånger landets BNP.

Den uppgörelse som träffades med EU i slutet av mars innebar bland annat att landets näst största bank, Laiki Bank likvideras och att alla banktillgodohavanden över €100 000 sannolikt blir värdelösa. Insättningar under €100 000 förs över till Bank of Cyprus, som rekonstrueras. Många praktiska detaljer återstår men som det ser ut nu riskerar tillgodohavanden över €100 000 att förlora upp till 60 procent.

Orsakerna till bankkrisen är flera men en utlösande faktor är de förluster de cypriotiska bankerna drabbades av i samband med Greklands andra räddningspaket för drygt ett år sedan. Bland EU:s krav för att ge Grekland ytterligare lån ingick bland annat nedskrivningar på de privata innehaven av statsobligationer. De cypriotiska bankerna förlorade €4 mdr i samband med dessa nedskrivningar och Laiki bank var en av de banker som drabbades värst.

Cypern är en lilleputtekonomi. Landets BNP uppgår till endast €23 mdr, varav banksektorn utgör ungefär en femtedel. Den andra större näringsgrenen är turism. Cypern är medlem i EU sedan 2004 och inträdet i eurosamarbetet dateras till 2008. Landets folkmängd är under 1 miljon invånare.

Den uppgörelse som träffades i slutet av mars är unik i EU:s historia av krishantering. Samtidigt följer den det gängse mönstret på så vis att de beslutade åtgärderna inte löser problemen på lång sikt. Med det nya lånet på €10 mdr kommer Cypern för tillfället att undvika en betalningsinställelse. Men genom att slå sönder en av landets viktigaste näringsgrenar undermineras också möjligheterna att kunna återbetala lånet. En allmän bedömning bland ekonomer är att landets BNP kan komma att krympa med upp till 25 procent av BNP bara under de kommande två åren. Detta är så nära man kan komma en garanti för att krisen blossar upp igen.

Vidare har man infört begränsningar för uttag och överföringar från de cypriotiska bankerna. Cyprioterna kan nu bara föra ut högst €5 000 per månad, vilket i praktiken innebär att man nu har två parallella valutor inom eurosystemet. En som är fullt transfererbar och en som inte är det. Rimligen betyder det att en cypriotisk euro inte är lika mycket värd som en icke cypriotisk euro. Kapitalrestriktionerna har naturligtvis förklarats vara temporära, men de kapitalrestriktioner som infördes på Island 2008 är fortfarande i kraft. Om eller när Cypern kan häva restriktionerna vet ingen i dag, men troligen blir det temporära tämligen utdraget.

Så varför väljer EU att blanda in de privata insättarna i hanteringen av den cypriotiska bankkrisen och var det rätt eller fel att göra så? Rent generellt är det rätt att låta insättarna dela konsekvenserna av en konkurs med övriga finansiärer, som obligationsinnehavare och aktieägare. En insättning i en bank innebär en viss risk och det är kreditgivarnas skyldighet att bevaka sina intressen och välja bank efter önskad risknivå. Men fram tills nu har insättarna levt i tron att deras pengar skyddas av staten och att det endast är obligationsinnehavarna och aktieägarna som till äventyrs drabbas i händelse av fallissemang.

Ändå kan man göra några invändningar mot beslutet att blanda in insättarna på det sättet som gjordes på Cypern. Det är knappast någon som tror att insättarna hade drabbats om Deutsche Bank hamnat i svårigheter. Naturligtvis hade tyska staten räddat både insättarna och kanske till och med aktieägarna. I fallet Cypern fanns dessutom andra mer obskyra motiv med. Ingen ömmar särskilt för ryska miljardärer och de brittiska och cypriotiska pensionärerna har svårt att göra sin röst hörd i Bryssel.

På sikt finns dessutom en risk att kapitalet lämnar Sydeuropa. Den försiktige spanjoren med en slant på banken bör rimligen dra slutsatsen att det som hände på Cypern mycket väl kan inträffa även i Spanien. Därför är det troligt att många sydeuropéer börjar se sig om efter banker utanför euroland. Svenska, Brittiska, vilken stabil bank som helst utanför euroland bör vara ett attraktivt alternativ för den som vill skydda sina sparmedel. För inte kan väl politiker i Bryssel råna svenska banker?

Insättare i Europa kan dra ytterligare några slutsatser: Man måste skydda sina pengar, staten är ingen garanti och bankerna är bara så säkra som staten i det land som banken befinner sig i.

Till det yttre kan man betrakta det inträffade som att EU äntligen beslutat bryta det destruktiva sambandet mellan staten och bankerna. Men detta är inte vad som skett på Cypern. Den cypriotiska staten beviljades ett lån på €10 mdr i utbyte mot att man tvingades finansiera ytterligare €7 mdr själva, då summan som ansågs behövas för att hantera bankerna uppgick till drygt €17 mdr. Alltså är man kvar på ruta ett.

Ett bättre sätt att hantera den cypriotiska bankkrisen hade varit att använda den europeiska krisfonden ESM och hantera bankkrisen separerat från staten. Men detta hade krävt att den europeiska bankunion som man beslutade om att skapa vid toppmötet förra sommaren varit på plats. Vilket den givetvis inte är. Sedan EU beslutat om att skapa en bankunion har de norra EU-länderna, främst Tyskland insett att skattebetalarna skulle tvingas garantera projektet och med annalkande val i Tyskland gör Angela Merkel sitt yttersta för att hålla frågan om bankunion så långt ifrån sig som möjligt. Följaktligen ligger en europeisk bankunion långt fram i tiden om den någonsin blir av.

En permanent lösning på bankkrisen i EU vore att ta ett mer definitivt steg mot att varaktigt skilja bankerna från statens och skattebetalarnas omsorg. Banksektorn är i flera EU-länder ohälsosamt stor, i flera fall 4–6 gånger BNP. Skattebetalarna riskerar oförskyllt att hamna i kläm för andras underlåtenhet. Den här skribenten är försiktigt uttryckt skeptisk till statliga regleringar som en patentlösning på allehanda bekymmer. När det gäller bankerna spelar det ingen roll hur mycket man reglerar, då det aldrig är möjligt att reglera bankerna med fullgod verkan. För det första ligger bankerna alltid steget före lagstiftaren. För det andra befolkas bankerna av synnerligen begåvade och kreativa individer. De finner på ena eller andra sättet alltid en väg för att kringgå regler och tillsynsmyndigheter. Så även om man reglerar bankerna in i minsta detalj löser man inte problemet. Staten blir ändå gisslan i regelsystemet och kan knappast undgå ansvar när en bank hamnar i svårigheter. Tillsynsmyndigheten agerar ju som statens förlängda arm och ska garantera att inga olyckor inträffar. När de ändå inträffar förväntar sig bankens kreditgivare att staten ska hålla dem skadeslösa. Staten iklär sig alltså en garanti genom att övervaka systemet.

En bättre modell vore att höja insättarskyddet till en nivå som generöst tillgodoser merparten av medborgarnas och småföretagens behov av skydd, till exempel €500 000. Beloppet kan verka högt, men det är få som egentligen är berörda då merparten av insättarna inte når den föreslagna gränsen. De som har behov av större skydd får helt enkelt använda fler banker. Det är medborgarna som ska skyddas, inte bankerna och deras ägare.

Med detta insättarskydd på plats kan staten ta sin hand från bankerna och överlåta ansvaret för bankernas skötsel dit det hör hemma, nämligen hos aktieägarna och obligationsinnehavarna. I den stund staten utfärdar en begränsad garanti enligt ovan kan en majoritet av medborgarna känna sig lugna för sina besparingar. Man minskar risken för okontrollerbara uttag från banken som tvingar fram betalningsinställelse – befogad eller inte.

I visshet om att staten endast skyddar medborgarnas sparmedel tvingas aktieägare och andra finansiärer ta aktivt ansvar för bankens affärer. Aktieägarna kommer inte att acceptera styrelseledamöter som inte är kvalificerade för att sköta sitt uppdrag, nämligen att tillvarata samtliga ägares intressen. Dagens styrelser i bankerna – som ofta består av representanter för diverse institutionellt kapital, utan kompetens för att förstå finansiella risker, till exempel affärsstrategier baserade på derivat – kommer att vara historia.

Följaktligen kan man argumentera för att regleringar motverkar sitt syfte. I stället för att göra marknaden säkrare, invaggas alla i en falsk tro att ”någon annan” är ansvarig. Om staten avstår från regler och låter marknaden sköta jobbet blir banksystemet självreglerande, alternativt går det under.

Skulle politikerna ändå tycka att regleringar är att föredra framför att delegera ansvaret till bankernas huvudmän är det inte fler regler som är lösningen. Alternativet är i så fall att förstatliga banksektorn. Men då sitter man ändå kvar med problemet, låt vara med lite högre grad av rådighet.

Tveklöst kommer euron att överleva krisen på Cypern. Den politiska viljan i Bryssel för att bevara valutasamarbetet kan inte underskattas. Inget kan rubba Bryssels tro på att man är på rätt väg. Det behövs bara ytterligare ett nytt sparprogram så är man i hamn. Men eurosamarbetet börjar alltmer likna ett olyckligt äktenskap där parterna bara stannar kvar på grund av obehaget en skilsmässa innebär. Efter fem år frestas man att dra slutsatsen att just sparande inte är lösningen på svårigheterna i Europa. Speciellt inte om både norra och södra Europa ska spara samtidigt.

En sak hade varit om den efterfrågan som genom åtstramningarna försvunnit i södra europa kompenserats av ökad efterfrågan från länderna i norra Europa. I så fall hade det funnits möjligheter till ekonomisk balans. Så är det tyvärr inte. Antingen måste länderna i norra Europa bli mera som länderna i södra europa eller tvärtom, Sydeuropéerna måste bli Nordeuropéer. Det andra alternativet är naturligtvis favorit i Bryssel. Man tror på fullt allvar att det är möjligt att göra tyskar av fransmän, spanjorer och greker. Men eftersom detta är ren utopi är bara en tidsfråga innan något land lämnar euron.

Så när blir det ekonomiskt rationellt för ett land att lämna det europeiska valutasamarbetet? Frånsett politiska aspekter så snart landets privata och offentliga skuldsättning når en uthållig nivå samtidigt som landets statsfinanser befinner sig i primärbalans. Primärbalans uppnås när statens intäkter räcker till alla utgifter med undantag för räntebetalningar och amorteringar. När man når dit är man inte längre beroende av kreditgivarna för att försörja sina utgifter. Landet har uttryckt i företagsekonomiska termer ett positivt rörelseresultat.

I Sydeuropas länder har sparandet haft det goda med sig att man i flera fall uppfyller villkoret om att intäkterna täcker utgifterna innan räntebetalningar. Som framgår av diagrammen förbättras de Sydeuropeiska ländernas budget- siffror snabbt, även om de inte alla gånger uppfyller EU:s krav. De Sydeuropeiska ländernas statsfinanser är snart i sådant skick att de klarar att betala löner, pensioner, sjukvård m.m. med de skatteintäkter de får in. I den situationen kan det vara helt rationellt att lämna euron och återinföra en lokal valuta.

Primärbalans
Primärbalans

När landet väl lämnat valutasamarbetet införs den lokala valutan initialt i förhållande till euron 1:1. Eftersom den lokala valutan är flytande devalveras den snabbt mot euron, kanske med 50 procent. Därefter förbättras konkurrenskraften i förhållande till omvärlden snabbt. Naturligtvis uppträder en mängd negativa konsekvenser i samband med utträdet såsom konkurser och avstängning från den internationella kapitalmarknaden. Men detta är temporärt. Väl ute ur valutasamarbetet återhämtar sig ekonomin snabbt och efter något årtionde har landet återvunnit omvärldens förtroende. Men framför allt skulle landet och dess medborgare återfå ekonomiskt självstyre, till skillnad mot i dag. Det främsta hindret för att förändra valutasamarbetet och möjliggöra utträde är inte längre ekonomiskt utan politiskt. Eftersom den ekonomiska situationen talar för en förändring är det bara en tidsfråga innan de politiska förutsättningarna kommer ifatt verkligheten.

Centralbanker och styrräntor

Den stora policyförändringen bland centralbankerna gjordes av Bank of Japan i början av april. Den japanska centralbanken har startat vad som av allt att döma är en revolution inom penningpolitiken. BoJ har beslutat att dubbla penningmängden fram till mars 2015, från Y135tn (trillioner) till Y270tn. Ökningen motsvarar ungefär $140 000 mdr.

Japans ekonomi är unik. Japans BNP, summan av varor och tjänster som produceras i landet, är i nominella tal inte högre i dag än för 20 år sedan. Alla volymökningar i den japanska produktionen har motverkats av fallande priser. Detta trots att Japan haft extremt låga räntor under så gott som hela perioden.

Expansionen av den japanska centralbankens balansräkning blir cirka 1 procent per månad jämfört med FED, som för närvarande expandrar sin balansräkning med 0,5 procent per månad. Det gör den japanska centralbankens penningpolitik till den mest expansiva i världen. Syftet med den expansiva penningpolitiken är att bryta deflationen genom att låta BoJ köpa japanska statsobligationer. Målet är att skapa inflation på 2 procent samt få i gång tillväxt vilket skulle öka statsintäkterna och därmed förmågan att hantera statsskulden på över 200 procent av BNP.

När den japanska centralbanken tillkännagav sitt beslut föll yenen mot dollarn och euron med 3 procent. Den 10-åriga japanska statsobligationen föll till 0,45 procent, den lägsta nivån någonsin. Börsen fortsatte upp. Bara i år har den japanska aktiemarknaden stigit med 24 procent, efter att ha stigit med 19 procent förra året.

Den japanska centralbankens ändrade strategi innebär även att man bryter den självständighet som de flesta centralbanker anses ha. Tyska Bundesbanks chef Jens Weidmann uttryckte redan i januari sin oro över att Bank of Japan var på väg att överge sin autonomi. Den brittiske finansministern George Osbourne har däremot offentligt ställt frågan hur den brittiska centralbanken kunde förmås öka sina stimulansåtgärder genom att ta efter de okonventionella metoder som FED använder – nämligen att man åtar sig att hålla räntorna låga så länge arbetslösheten är hög – samtidigt som målet om monetär aktivism kombinerat med statsfinansiell stabilitet inte äventyras.

Det återstår att se hur det japanska experimentet lyckas. Under alla förhållanden har den nya japanska penningpolitiken förändrat spelreglerna för världens penningpolitik.

ECB behöll styrräntan oförändrad på 0,75 procent vid direktionens möte den 4 april. ECB noterar att inflationen i euroområdet föll till 1,7 procent i mars efter att ha noterats till 1,8 procent i februari. ECB bedömer att inflationstrycket i euroland förblir dämpat.

Även tillväxttakten i euroland är dämpad. ECB konstaterar att tillväxten under fjärde kvartalet 2012 var -0,6 procent och att orsaken är svag efterfrågan. ECB upprepar sin bedömning att ekonomin i Europa vänder uppåt under andra halvan av året. Grunden för denna förhoppning är att global efterfrågan ökar, vilket förväntas gynna exporten, samt att den förda penningpolitiken ska leda till förbättrad lokal efterfrågan.

ECB borde sänka räntan omgående. Euroland behöver all stimulans man kan få och även om en räntesänkning inte omedelbart slår igenom i företagskrediterna finns det inga rimliga motiv till att hålla en högre ränta än nödvändigt. Men utvecklingen i Europa, eller snarare bristen på sådan ökar trycket på ECB att sänka räntan. Gissningsvis sker detta innan sommaren.

Nästa policymöte är den 2 maj.

Bank of England lämnade den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter det senaste mötet i the Monetary Policy Committee den 4 april.

Programmet för köp av statsobligationer som uppgår till totalt £375 mdr fortsätter. Nästa möte i MPC äger rum den 9 maj.

FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 19–20 mars. Nästa möte i Federal Open Market Committee sker den 30 april–1 maj.

Riksbanken behöll styrräntan oförändrad på 1 procent vid det senaste mötet den 16 april. Riksbanken bedömer att den svenska ekonomin fortsätter att återhämta sig och att stämningsläget bland företagen och hushållen förbättras gradvis. Inflationen bedöms låg, 0,1 procent 2013 och kommer enligt Riksbanken att stiga till 1,4 procent nästa år. Detta är väsentligt under inflationsmålet på 2 procent. Samtidigt är arbetslösheten hög. Andra centralbanker har gått längre i räntesänkningarna och ligger mellan 0–0,75 procent. Mot bakgrund av detta borde Riksbanken förstås sänka räntan, förslagsvis med 25 punkter per gång vid nästkommande två möten, så att man når 0,5 procent i höst.

Men Riksbanken kan av allt att döma inte släppa tanken på bostadspriserna och risken för en eventuell bubbla på bostadsmarknaden. Det är en märklig inställning. Lars E.O. Svensson ledamot i direktionen har nu beslutat att lämna sitt uppdrag. Svensson har länge talat för döva öron om behovet av att ta högre hänsyn till situationen på arbetsmarknaden men har inte fått gehör för sina synpunkter. Risken för att Stefan Ingves höjer räntan mer och tidigare än nödvändigt har tyvärr ökat i och med att Svensson lämnar.

Styrräntor
Styrräntor

Tillväxt och konjunktur

Tillväxten i världsekonomin vägrar att ta riktig fart. I IMF:s senaste prognos över tillväxtutsikterna i ekonomin ser vi i stället en liten nedjustering av de redan svaga tillväxttalen. Den globala tillväxten justeras ned med 0,2 procent och samma sak gäller för USA och euroområdet. Tillväxten för världen uppskattas bli 3,3 procent under 2013 och 4 procent för 2014. Den amerikanska ekonomin växer enligt IMF med 1,9 procent 2013 och med 3 procent nästa år. Motsvarande tal för euroland är -0,3 procent i år och 1,1 procent 2014. Förutsatt att inga nya olyckshändelser som ny eurokris eller amerikanska budgetproblem inträffar.

IMF Prognos
IMF Prognos

Återhämtningen i de länder där man över huvud taget kan tala om återhämtning går sakta. Frånsett Kina är den amerikanska ekonomin den av de större ekonomierna som utvecklas bäst. Bostadssektorn har stabiliserats även om prisnivåerna förblir dämpade, och efterfrågan i den privata sektorn har förbättrats. Men arbetsmarknaden fortsätter att utvecklas svagt. I mars skapades 88 000 nya arbetstillfällen i USA vilket var ungefär hälften av den förväntade nivån. Arbetslösheten sjönk visserligen från 7,7 till 7,6 procent, men andelen amerikaner som står till arbetsmarknadens förfogande är den lägsta sedan 1979, vilket betyder att många helt enkelt inte ser någon mening med att söka jobb då man bedömer chansen att få något som obefintlig.

Det finns trots allt några ljusglimtar. Jobbsiffror för januari reviderar upp antalet nya jobb från 119 000 till 148 000 och för februari revideras antalet nya jobb upp från 236 000 till 268 000. Det kan vara värt att notera att de redovisade talen inte är påverkade av tvångsbesparingarna som trädde i kraft under mars. Effekten av dessa är knappast positiv för återhämtningen i den amerikanska ekonomin och det lär visa sig under våren och sommaren hur stor denna blir.

Den kinesiska ekonomin växer inte längre med tvåsiffriga tal. Ett faktum som finansmarknaden tycks ha svårt att förlika sig med. Den kinesiska aktiemarknaden är minus 7 procent i år och humöret på Hong Kong börsen är i botten. Ändå växer Kinas ekonomi med 7–8 procent i år. Den lägre tillväxten förklaras av att den kinesiska ekonomin förändras – i positiv riktning.

Tidigare har tillväxten i Kina varit driven av investeringar. Under första kvartalet i år bidrog konsumtionen, om än på låg nivå, mer till tillväxten än investeringar. Dessutom har service under de tre senaste kvartalen betytt mer för BNP-tillväxten än industriproduktionen. Kinas president Xi Jinping har sagt att den ultrahöga tillväxttakten inte längre är möjlig, eller ens önskvärd. Detta är inget tecken på att Kina befinner sig på tillbakagång. Tvärtom håller Kina på att ta steget in i framtiden och in i en normalisering av ekonomin. Kina är en ekonomi i utveckling – inte längre en utvecklingsekonomi.

I Europa dröjer återhämtningen ett tag till. Tillväxten i de europeiska länderna blir svag eller negativ under 2013 för att i bästa fall vända uppåt under 2014. Tyskland, som under normala förhållanden borde ha en tillväxt på kanske 3 procent, växer med 0,6 procent i år och med 1,5 procent nästa år. I Frankrike, Italien och Spanien blir tillväxten negativ i år, -1,6 till -0,1 procent i år, för att återvända till positiv tillväxt på strax under 1 procent 2014.

Utvecklingen på den europeiska arbetsmarknaden är svag. Grekland toppar med en arbetslöshet på 27 procent följt av Spanien med 26 procent, Italien 12 procent och Frankrike 11 procent. Den spanska centralbanken bedömer för övrigt att den spanska arbetslösheten fortsätter över 27 procent i år och att krisen på fastighetsmarknaden inte är över. Samtidigt tror Bank of Spain att ekonomin bottnar under senare delen av 2013 men att återhämtningen inte minst på arbetsmarknaden kommer att ta lång tid. Bank of Spain bedömer att arbetslösheten under 2014 sjunker till strax under 27 procent vilket innebär femte året i rad med en arbetslöshet på över 20 procent i Spanien.

I Tyskland uppgår arbetslösheten till 7 procent, även det ganska högt sett över tiden. Sparåtgärderna fortsätter alltså att dela Europa och det finns få tecken på att EU har någon avsikt att lägga om kursen.

Kanske kan nya forskningsrön få EU att tänka om? I den uppmärksammade boken från 2010, ”This time is different”, av Harvard-professorerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, presenterades bland annat tesen om att ett lands ekonomiska tillväxt har ett samband med nivån på statsskulden. Reinhart och Rogoff visade att normal tillväxt ligger kring 3–4 procent per år men att den i länder vars statsskuld överstiger 90 procent minskar signifikant eller blir negativ.

Idén om sambandet mellan nivån på statsskulden och tillväxten fick en enorm genomslagskraft bland ekonomer, centralbankirer och tyvärr även politiker. Reinhart och Rogoffs idé om statsskuldens storlek och tillväxttakten i ekonomin är en väsentlig del av det intellektuella fundamentet för den åtstramningspolitik som praktiseras av de flesta utvecklade länder.

I en artikel i Financial Times den 18/4 ifrågasätts nu Reinhart och Rogoffs slutsatser. Forskarna Robert Pollin, Michael Ash och Thomas Herndon från University of Massachusetts Amherst, har gått igenom metodiken i Reinhart och Rogoffs forskning och drar slutsatsen att den statistik som använts delvis är felaktig och irrelevant. Genom att justera data kommer Pollin, Ash och Herndon fram till att sambandet mellan statsskuld och tillväxt inte föreligger på det sätt som tidigare antagits. Enligt de statistiska resultaten kan man inte belägga att tillväxten skulle påverkas negativt av statsskulden storlek. Det existerar ingen strukturell gräns vid en statsskuld på 90 procent och det finns inga entydiga bevis om något annat samband heller.

USA har med bred marginal passerat 90 procents-gränsen vad gäller statlig skuldsättning och ändå är räntenivån på historiskt låg nivå. Andra exempel från perioden efter andra världskriget, då både USA och Storbritannien hade höga skulder, visar inte heller de på att tillväxten skulle påverkas av nivån på statsskulden specifikt. De nya forskningsrönen kommer troligtvis inte att påverka beslutsfattarna i Bryssel. Reinhart och Rogoffs teori passar EU-politikerna som hand i handske. Att bryta ett vinnande koncept är ju sällan särskilt tilltalande. Diskussionen kommer med största säkerhet att fortsätta. Vi återkommer säkert till ämnet om statsskulder och tillväxt längre fram.

Penningmarknaden (19 april)

De korta räntorna ligger i stort sett stilla sedan årsskiftet. Den korta svenska räntan är nu nere på 1,24 procent (1,29). Euribor, den europeiska 3-månadersräntan 0,21 procent (0,19). I Storbritannien är 3-månadersräntan 0,50 procent (0,52). I USA är den korta räntan, 3-månaders treasuries, 0,05 procent (0,05).

Samma utveckling gäller generellt också för de långa räntorna. Efter en stigning i början av året med ungefär 30 punkter fram till mitten av februari, har de långa räntorna fallit tillbaka till strax under de nivåer som gällde kring årsskiftet. Den svenska 10-åringen noteras nu till 1,53 procent jämfört med 1,54 vid årsskiftet. Som högst har den svenska långräntan noterats till 2,13 procent den 13 februari för att därefter falla tillbaka. Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 1,67 procent (1,82). Den tyska 10-åringen handlas på 1,25 procent (1,18), och den 10-åriga amerikanska statsobligationen noteras nu till 1,70 procent (1,75).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor (19 april)

Den svenska kronan har sedan mitten av mars försvagats, mest mot det brittiska pundet (5 procent). Mot dollarn och euron är försvagningen mindre; 2,6 respektive 2,8 procent.

Ett brittiskt pund kostar nu 9,99 kr/GBP (10,49 vid årsskiftet). En euro 8,62 kr/euro (8,62) och en amerikansk dollar 6,52 kr/USD, (6,52).

Dollarn har försvagats något mot euron och noteras till 1,31 (1,32).

Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Kronans utveckling mot GBP, Euro & USD
Dollar / Euro
Dollar / Euro

Aktiemarknaden (19 april)

Utvecklade ekonomier

Den negativa utveckling som började på Stockholmsbörsen och även andra europeiska börser i mitten av mars har fortsatt in i april. OMX 30 noterade en topp den 14 mars på 1221, en uppgång på 11 procent sedan årets början. Därefter har OMX 30 fallit tillbaka 6 procent. En del av tillbakagången förklaras av att utdelningarna, cirka 2,5 procent så här långt, men trenden är ändå negativ. De andra europeiska börserna har en liknande utveckling med en topp den 14 mars för att därefter falla tillbaka; FTSE med cirka 4 procent och Eurostoxx med drygt 6 procent.

Den amerikanska aktiemarknaden följer inte utvecklingen i Europa. Den amerikanska börsen har generellt haft en starkare utveckling. S&P 500 noterade all time high den 11 april på 1593. Skillnaden jämfört med Europa förklaras av att USA kommit längre i sin återhämtningsprocess. Tillväxten är högre och arbetslösheten lägre än i Europa och dessutom är det amerikanska banksystemet i bättre skick än det europeiska, även om kreditgivningen till företag fortfarande inte fungerar normalt.

På helårsbasis är OMX 30 upp med 3,9 procent, S&P 500 upp med 9 procent, FTSE 500 plus 6,6 procent medan Eurostoxx 50 är på minus 2,3 procent.

Utvecklade marknader
Utvecklade marknader

Asiatiska marknader

Den japanska börsen fortsätter att rusa uppåt efter det att Bank of Japan förklarat att man tänker dubbla penningmängden och skapa 2 procents inflation. Hittills har Nikkei 225 stigit med 28 procent och sannolikheten att uppgången fortsätter är hög. Uppgången är imponerande, men i ett historiskt perspektiv befinner sig den japanska börsen på samma nivå som på hösten 2005, dvs. kring 13 000. Den förra ”toppen” inträffade sommaren 2007 då index nådde 18 000. Detta var ändå bara knappt hälften av all time high som inträffade kring årsskiftet 1989–1990 då Nikkei toppade på över 38 000. Dit är det ännu en bit kvar.

Övriga asiatiska aktiemarknader har inte följt med Japan uppåt. Marknadssentimentet i Kina är fortfarande negativt. Marknaden är fixerad vid att tillväxten i Kina så sakta normaliseras. Kinas ekonomi växer nu med en årstakt på 7–8 procent medan aktiemarknaden fortfarande lever i +10 procent-världen. På sikt är det goda nyheter att tillväxttakten dämpas. Tillväxten på över 10 procent var till väsentlig del en effekt av investeringar, framför allt i infrastruktur. Detta minskar nu sakta och den kinesiska regeringen önskar successivt styra över ekonomin mot konsumtion. Det är långt kvar tills det skiftet är fullt ut genomfört, men när aktiemarknaden väl inser att ett land med över 1 miljard människor växer med 7 procent per år kommer priserna på kinesiska aktier att stiga. Kanske sker detta inte i morgon men att vara lång Kina bör vara en bra strategi på några års sikt.

På årsbasis är Kina minus 7 procent, Hong Kong minus 3 procent och Taiwan plus 3 procent. Japan är plus 28 procent.

Asiatiska marknader
Asiatiska marknader

Marknadsvolatilitet

Volatiliteten steg under förra veckan under oron på aktiemarknaden. Från att ha rört sig mellan 12 och13 steg volatiliteten i slutet av veckan upp mot 18. Detta är en historiskt sett normal nivå. Det 10-åriga medelvärdet är 21. Under det senaste året har marknadsvolatiliteten som högst varit 26,7 (2012-06-01).

Marknadsvolatilitet
Marknadsvolatilitet

Investeringsimplikationer

Hur ska man investera i ett osäkert makroekonomiskt klimat? Humöret på aktiemarknaden är inte lika uppåt som det var för någon månad sedan. Risken för en upprepning av mönstret från 2010 och 2011 är inte försumbar. Året börjar optimistiskt med bra statistik och ökande förhoppningar om att återhämtningen i ekonomin ska ta ordentlig fart. Men framåt vårkanten i april någon gång börjar tillväxttalen revideras nedåt, arbetslöshetsstatistiken är inte lika positiv som väntat och inköpschefsindexen är inte lika positiva som i januari. Börsen börjar röra sig sidledes eller nedåt. Vi känner igen mönstret.

Vi tror inte på en repris 2013. Framför allt den amerikanska ekonomin är i bättre skick än tidigare år. Husmarknaden förefaller ha vänt och stabiliserats och humöret hos de amerikanska hushållen är ganska positivt givet förutsättningarna. Kina växer med 7–8 procent och då landet är en av världens största ekonomier betyder det en hel del även för resten av världsekonomin.

Penningpolitiken kommer att vara extremt ackommoderande även under 2013 och sannolikt in i nästa år. Japans kursomläggning i penningpolitiken kommer också att påverka andra centralbanker. FED har tydligt förklarat vad som gäller avseende en förestående amerikansk räntehöjning. Arbetslösheten ska ned till 6,5 procent och inflationsmålet på 2 procent är inte hugget i sten. Risken för inflation skjuts på framtiden. Dessutom är det ett sekundärt problem så länge arbetslösheten är förhöjd. Detta talar för att räntorna generellt sett förblir låga.

Under dessa marknadsförutsättningar blir valet av tillgångar allt viktigare. Det blir också viktigt att välja enskilda aktier i den mån man har möjlighet till detta. Oavsett hur konjunkturen utvecklas finns alltid företag som förmår leverera starka kassaflöden. Detta kommer inte att ändras. Även valet av marknad kan komma att spela roll. Kina har en tillväxt på 7 procent och Europa befinner sig i recession. För en långsiktig investerare har detta betydelse.

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto