Home > Månadsrapport: ”Dimman över kanalen lättar…”

Månadsrapport: ”Dimman över kanalen lättar…”

Det som ingen trodde skulle hända inträffade. Silvio Berlusconi gjorde comeback, och hans mitten-högerkoalition fick cirka 30 procent av rösterna i underhuset och senaten, medan Pier Luigis Bersanis mitten-vänsterkoalition endast fick någon procentenhet mer. Den opportunistiske före detta komikern, Beppe Grillos parti, Rörelsen 5 Stjärnor, som gått till val på missnöjet med korruptionen i italiensk politik, arbetslösheten och åtstramningspolitiken, fick 25 procent av rösterna. Det gör hans parti till Italiens största eftersom de andra alternativen är koalitioner. Den sittande regeringschefen Mario Monti fick omkring 10 procent av rösterna i båda kamrarna. Milano-börsens reaktion under tisdagen då valresultatet tillkännagavs blev ett fall på 5 procent.

Valresultatet medger inte att något parti eller någon koalition kan bilda regering utan stöd från någon av de andra. Beppe Grillo har tagit avstånd från att medverka till en koalition med någon av de andra, och hans målsättning tycks vara att tvinga fram ett nyval. Under tiden står alltså Italien utan regering. Detta är i och för sig allvarligt, men inte den katastrof som medierna försöker ge intryck av. Valet i Italien är trots allt demokratin i arbete. Ibland blir det stökigt, men det ligger i den demokratiska processens natur. Grekland hade en liknande problematik förra året, men lyckades ändå till sist lösa en regeringsbildning.

Det italienska valresultatet kan tolkas på flera sätt. Det mest troliga är att italienarna röstade mot korruptionen i det politiska etablissemanget generellt, men även mot skattehöjningar och åtstramningar. Att Mario Monti, som inte är folkvald och betraktas som en representant för EU, bara fick knappt 10 procent av rösterna, får nog tolkas som en god portion EU-skepsis bland väljarna. Italienarna uttrycker genom sättet att rösta ett missnöje med de så kallade strukturreformer som genomförts under Montis teknokratregering.

Detta leder till frågan om vad begreppet reformer egentligen betyder. Financial Times mycket läsvärde kolumnist Wolfgang Münchau ägnade sin senaste kolumn åt att utveckla begreppet reformer och dess innebörd. Münchau växte upp i Tyskland på 1960-talet och minns hur landets dåvarande förbundskansler, Willy Brandt, alltid talade om reformer. Då stod begreppet för ökade rättigheter för arbetare, högre löner och förbättrade välfärdssystem. I Münchaus värld, och också denne skribents, som för övrigt växte upp under Olof Palme-eran, är det nog så man i första hand tolkar innebörden av ordet reformer.

Sedan kom 1980-talet och Margret Thatcher, som omdefinierade begreppet till att bli synonymt med privatiseringar och avregleringar och minskade fackliga rättigheter, och det är så innebörden av ordet reformer definieras i dag.

Visst kan reformer vara både nyttiga och ekonomiskt sett både nödvändiga och samhällsekonomiskt lönsamma. Liberaliseringar av en reglerad sektor i ekonomin kan mycket väl vara nödvändiga för att öka möjligheten för ungdomar att få tillträde till arbetsmarknaden.

I den ekonomiska debatten finns ett vagt antagande om att det existerar ett samband mellan reformer och ekonomisk framgång, mätt som BNP per capita. Enligt Münchau är detta fel. Han exemplifierar med Frankrike som är en hårt reglerad ekonomi men vars BNP per capita överstiger den avreglerade brittiska ekonomin. Detta betyder inte att den franska ekonomin inte behöver reformeras, det gör den, men det visar att sambanden mellan ekonomisk framgång och reformering av ekonomin är betydligt mer nyanserad än EU:s reformivrare vill ge sken av.

I EU:s begreppsvärld har distinktionen mellan reformer och åtstramningar (social nedrustning) suddats ut. Åtstramningar och reformer är inte samma sak. De är varandras motsatser. Strukturreformer kräver ofta en initial kostnad, eller investering om man så vill, för att senare skörda den ekonomiska nyttan av förändringen. En avreglering av en sektor på arbetsmarknaden kan initialt leda till arbetslöshet, varvid det är nödvändigt att samhället hanterar de individer som drabbas. På kort sikt uppstår alltså en kostnad men på längre sikt leder reformen till att arbetsmarknaden fungerar bättre, med ett positivt resultat för samhällsekonomin som helhet.

Åtstramnings- och sparpaket leder i motsatt riktning. Skattehöjningar och nedskärningar i välfärdssystemen gör att ekonomin blir svagare på kort sikt och möjligen också på längre sikt. Som exempel kan man ta Spanien och Grekland där ungdomsarbetslösheten är över 50 procent och där det är hög sannolikhet för att många av de som drabbats aldrig kommer att få ett normalt jobb. De ekonomiska skadeverkningarna av detta kan mycket väl bli permanenta och lämna sociala spår i Europa som inte försvinner på generationer.

Det är ingen tvekan om att ekonomierna i Sydeuropa var och är i behov av reformer. Men det hade varit bättre att göra ”riktiga reformer” först, och sedan, när ekonomin tillåter, konsolidera statsfinanserna. När man gör tvärtom, som nu, sparar först och höjer skatterna, riskerar man att hamna i en negativ spiral som förskingrar eventuell politisk trovärdighet och försvårar eller omöjliggör reformer. Det är nog detta de italienska väljarna egentligen gav uttryckt för när de gick till valurnorna.

Centralbanker och styrräntor

ECB behöll styrräntan oförändrad på 0,75 procent vid direktionens möte den 7 februari. ECB konstaterar att inflationen fallit ytterligare och att den kommer att understiga 2-procentmålet under de närmaste månaderna. Vidare noterar ECB att inflationstrycket bör vara begränsat.

ECB uppmärksammar i sin kommentar till policybeslutet att tillväxten i euroområdet var negativ -0,1 procent, under tredje kvartalet 2012 och att så också var fallet under andra kvartalet -0,2 procent. ECB medger också att tillgängliga data indikerar svag utveckling även under det fjärde kvartalet och en bit inpå 2013. Som om detta skulle vara oväntat. Men under senare delen av 2013 spår ECB att tillväxten vänder uppåt, tack vare den ackommoderande penningpolitiken, en förbättring av sentimentet på de finansiella marknaderna, minskad fragmentering och att exportindustrin gynnas av en ökad global efterfrågan.

ECB noterar att det finns en fortsatt risk på nedsidan för ekonomin inom euroområdet. Riskerna relaterar till svagare inhemsk efterfrågan och export, att implementeringen av ”strukturreformer” tar längre tid än väntat, samt att geopolitiska frågor och obalanser i de utvecklade ekonomierna kan ha negativa effekter på utvecklingen på råvarumarknaderna och de finansiella marknaderna. Allt formulerat på den vanliga lagom diffusa EU-prosan.

Mario Draghi avslutar med att konstatera att strukturreformer och fiskal anpassning kompletterar varandra, och förbättrar utsikterna för jobbskapande, ekonomisk tillväxt och hållbar skuldsättning. De italienska väljarna tycks inte vara av samma uppfattning. ECB håller nästa policymöte den 7 mars.

Bank of England lämnade den brittiska styrräntan oförändrad på 0,5 procent efter det senaste mötet i the Monetary Policy Committee den 7 februari. MPC bedömer att den brittiska ekonomin fortsätter att sakta återhämta sig. Inflationen är alltjämt över målet på 2 procent, snarare beroende på administrativa beslut, till exempel höjda avgifter på universiteten, och energiskatter än marknadskrafter. Inflationen förväntas ligga kvar över 2 procent under de närmaste åren, men BoE lär inte göra några större försök att dämpa inflationen via räntehöjningar eftersom det skulle äventyra den sköra brittiska ekonomin. Tvärtom signalerar MPC att man inte är främmande för ytterligare stimulansåtgärder om situationen så kräver. Nästa möte i MPC äger rum den 7 mars.

FED lämnade sin styrränta oförändrad på 0–0,25 procent vid sitt sammanträde den 30 januari. FED bedömer i sin press-release att aktiviteten i den amerikanska ekonomin pausat de senaste månaderna, till stor del beroende på väderfaktorer, bland annat effekterna av orkanen Sandy som drabbade New York-området i oktober. Trots att sysselsättningen ökat är arbetslösheten fortfarande på förhöjda nivåer. Hushållens konsumtion och företagens investeringar ökar och bostadssektorn fortsätter att förbättras.

FED fortsätter att såväl köpa säkerställda bostadsobligationer för $40 mdr per månad som att köpa statsobligationer för $45 mdr per månad, det så kallade kvantitativa åtgärdsprogrammet. Utöver detta kommer man att återinvestera medel som inflyter från förfallna obligationer, även dessa i olika typer av bostadsobligationer. En bieffekt av detta är att USA nu de facto förstatligat bostadsfinansieringssektorn. En inte helt önskad utvecklig, men antagligen nödvändig i brist på alternativ. Ännu är inte ekonomin i sådant skick att FED anser sig ha råd med några åtgärder som stramar åt kreditgivningen och äventyrar den trots allt bräckliga återhämtningen.

Inflationen bedöms ligga under målet på 2 procent och de långsiktiga inflationsutsikterna är stabila. FED anser mot bakgrund av sitt mandat om prisstabilitet och maximal sysselsättning att den starkt ackommoderande penningpolitiken kommer att vara tillämplig under en ansenlig tidrymd efter det att de kvantitativa åtgärderna avslutats och ekonomin stärkts. Den låga Federal Funds-räntan på 0–0,25 procent kommer att behållas så länge som arbetslösheten är över 6,5 procent, inflationsmålet på 1–2 års sikt inte överstiger 0,5 procent och de långsiktiga inflationsförväntningarna förblir inom ramen för målet.

En intressant iakttagelse är att FED nu börjat diskutera frågan om att dra bort stimulansåtgärderna. Visserligen menar FED att det ännu är för tidigt att dra undan de pågående lättnaderna i penningpolitiken. Men Fed avslutar sin press release med följande: ”För att fastställa hur länge man ska vidmakthålla en starkt ackommoderande stans i penningpolitiken, kommer man även att beakta annan information, inklusive ytterligare mått på tillståndet på arbetsmarknaden, indikatorer för inflationstryck och inflationsförväntningar samt tolkningar av finansiell utveckling. När kommittén beslutar att börja dra tillbaka stimulansåtgärder, kommer man att söka en balanserad hållning, konsistent med de långsiktiga målen om maximal sysselsättning och inflation om max 2 procent”. Nästa möte i Federal Open Market Committee sker den 19–20 mars.

Riksbanken behöll styrräntan oförändrad på 1,0 procent vid det senaste mötet den 13 februari. Riksbanken utvecklar inte några direkt nya motiv till sitt beslut, men två ledamöter förordade en räntesänkning, Karolina Ekholm med 0,25 procent och Lars E. O. Svensson med 0,5 procent. Dessutom ansåg båda ledamöterna att räntebanan borde vara lägre. Nästa penningpolitiska möte hålls den 13 april.

Styrräntor september 2012
Styrräntor september 2012

Tillväxt och konjunktur

IMF:s senaste konjunkturprognos från januari skiljer sig inte speciellt mycket från föregående prognos. Det som skiljer är mindre nedjusteringar jämfört med prognosen från oktober. Den globala tillväxten väntas för 2013 bli 3,5 procent och 4,1 procent för 2014, en nedjustering med 0,1 procent för båda åren. För de utvecklade ekonomierna spår IMF att ekonomin växer med blygsamma 1,4 procent 2013 och 2,2 procent 2014, även det något lägre jämfört med oktoberprognosen.

Återhämtningen i den amerikanska ekonomin fortsätter, men i ett tempo som knappast kommer att ge Europa någon välbehövlig draghjälp. IMF tror att USA:s BNP växer med 2 procent i år och med 3 procent 2014. Detta förutsatt att kongressen finner en lösning på budgetproblemen. I skrivande stund talar allt för att man inte finner en politisk lösning och att de automatiska budgetbesparingarna träder i kraft.

Euro-området kommer inte heller i år att nå en positiv tillväxt. För euroland som helhet väntas tillväxten bli -0,2 procent för innevarande år och 1,0 procent 2014. Storbritanniens BNP kommer enlig IMF att bli positiv, 1,0 procent 2013 och 1,9 procent 2014. Recessionen i Europa slår nu också mot Tyskland, vars ekonomi väntas växa med endast 0,6 procent i år för att sedan öka till 1,4 procent 2014. Kommentarer känns överflödiga.

Den som tycker det känns deprimerande redan nu kan hoppa direkt till nästa stycke. Eländet i Sydeuropa trotsar beskrivning. Spanien, Italien, Portugal och Grekland kommer också 2013 att ha negativa tillväxttal, vilket för att förtydliga betyder att den totala ekonomin krymper. I Greklands fall för sjätte året i rad och för Spanien femte året i rad. Sedan krisen började 2008 har Greklands ekonomi minskat med 23 procent, Italiens och Portugals ekonomier med 8 procent och Spaniens med 6 procent! Under normala förhållanden växer en utvecklad ekonomi med 2–3 procent per år, vilket under 5 år innebär en total tillväxt på 10–15 procent. I Greklands fall förutspår IMF dessutom fortsatt kontraktion också 2014. Spanien väntas vända till positiv tillväxt 2014, men å andra sidan är det i sammanhanget långt fram i tiden och förutsätter att inga oförutsedda olyckshändelser inträffar. Ingen borde förvånas över att italienarna proteströstade i valet.

För att finna hopp krävs att man byter fokus till utvecklingsekonomierna. Brasilien, Ryssland, Indien och Kina väntas samtliga få tillväxttal som de utvecklade ekonomierna bara kan drömma om. Ryssland är egentligen ingen utvecklingsekonomi längre, vilket siffrorna också antyder. Rysslands BNP kommer att växa med 3,7 respektive 3,8 procent 2013 och 2014. Ryssland har fastnat i en råvaruekonomi som är så gott som helt beroende av olja och gasproduktion. Tillsammans med karaktäristika som hög korruption utgör landet nu ett klassiskt exempel på råvaruekonomins dilemma, dvs. oförmågan att skapa förädlingsvärden bortom den rena råvaruproduktionen.

Förhoppningsvis går Brasilien en annan väg. Brasilien har inte kommit lika långt som Ryssland vad avse själva utvinningen av oljan, men gör stora investeringar via det statliga oljebolaget Petrobras, som kontrollerar oljeutvinningen i landet. Brasilien är jämfört med andra demokratier i västvärlden en ekonomi som är starkt reglerad av staten. På gott och ont. På plussidan är förstås att oljeinkomsterna kommer fler människor till del, förutsatt att staten gör rätt prioriteringar. Den negativa aspekten är att det tar lång tid, och många menar att den Brasilianska oljeproduktionen lämnar mycket i övrigt att önska vad gäller effektivitet. Brasiliens ekonomi kommer enligt prognosen att växa med 3,5 procent 2013 och 4 procent 2014.

Indien och Kina är de större utvecklingsekonomier som växer snabbast. Indien är ännu många år efter Kina rent utvecklingsmässigt. Indiens BNP per capita uppgår till 22 000 kr, vilket är mindre än hälften av Kinas. Indiens ekonomi väntas enligt IMF växa med 5,9 procent i år och 6,4 procent nästa år. Kinas utveckling är beroende av fortsatta strukturreformer och en rebalansering av ekonomin mot privat konsumtion.

World Output
World Output

Penningmarknaden (22 februari)

Under januari har de långa räntorna stigit i både Sverige, USA, Tyskland och Storbritannien. De korta räntorna har rört sig mindre men befinner sig fortfarande på låga nivåer. De långa räntornas stigning beror på det starka sentimentet på aktiemarknaden och omallokering av kapital från obligationer till aktier. Inflationsförväntningarna är fortfarande dämpade på båda sidor om Atlanten.

Den korta svenska räntan är nu nere på 1,20 procent (1,29). Euribor, den europeiska 3-månadersräntan är nere i 0,22 procent (0,19). I Storbritannien är 3-månadersräntan på 0,51 procent (0,52). I USA har den korta räntan, 3-månaders treasuries, stigit något till 0,13 procent (0,05).

Den svenska 10-åringen noteras nu till 2,01 procent efter en snabb stigning med knappt 50 punkter under januari–februari (1,54). Den brittiska 10-årsobligationen noteras nu till 2,12 procent efter en liknande stigning (1,82). Den tyska 10-åringen handlas på 1,51procent (1,18), och den 10-åriga amerikanska statsobligationen noteras nu till 1,94 procent (1,75).

Korta och långa räntor
Korta och långa räntor

Valutor (22 februari)

Den svenska kronan har fortsatt att stärkas under januari–februari. Frånvaron av räntesänkningar från Riksbanken i kombination med jämförelsevis starka statsfinanser har lett till att kronan snart måste betraktas som hårdvaluta. Ett brittiskt pund kostar nu 9,77 kr/GBP (10,49 vid årsskiftet). En euro 8,46 kr/euro (8,62) och en amerikansk dollar 6,39 kr/USD (6,52).

Dollarn ligger sedan årsskiftet oförändrad mot euron och noteras för närvarande till 1,32 (1,32).

Kronans utveckling mot GDP, EUR, USD
Kronans utveckling mot GDP, EUR, USD
Dollar / Euro
Dollar / Euro

Aktiemarknaden (22 februari)

Utvecklade ekonomier

Aktiemarknaden fortsätter stiga i den uppåtgående trend som inleddes i juni förra året. Den som prickade botten rätt på Stockholmsbörsen förra året har kunnat glädjas åt en uppgång på 27 procent. En liknande utveckling gäller generellt för i stort sett hela aktiemarknaden.

Sedan årsskiftet har Stockholmsbörsen stigit med 9,1 procent, amerikanska S&P 500 med 6,3 procent, London FTSE 100 har stigit 7,4 procent medan Eurostoxx 50 är i det närmaste oförändrad -0,2 procent.

Utvecklade marknader
Utvecklade marknader

Asiatiska marknader

Sedan regeringsskiftet i december förra året har den japanska aktiemarknaden varit den klart starkaste marknaden i Asien. Den nya japanska regeringen har mer eller mindre uppdragit åt Bank of Japan att genom massiva köp av japanska statsobligationer försvaga yenen. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Från början av december när den japanska yenen stod i 82 har dollarn stigit 13 procent till 93 yen/dollar. Samtidigt har den japanska aktiemarknaden rusat från 9 500 till knappt 11 400, en uppgång på 20 procent. Kinas och Hong Kongs aktiemarknader har stått stilla mätt från årsskiftet. Hang Seng China Enterprise index är ned 1 procent medan Hang Seng är svagt positiv, 0,6 procent. Taiwan noterar en ökning på 3,2 procent.

Asiatiska marknader
Asiatiska marknader

Marknadsvolatilitet

Volatiliteten är fortsatt låg på den amerikanska börsen. Från runt 20 under de sista handelsdagarna förra året är volatiliteten nere på låga 14. Medelvärdet för de senaste 10 åren är 22. Under de senaste tolv månaderna har marknadsvolatiliteten som högst varit 26,7 (1/6). Låg volatilitet har historiskt sett ett samband med god avkastning på aktiemarknaden.

Marknadsvolatilitet
Marknadsvolatilitet

Investeringsbedömning

Är det italienska valresultatet och marknadens reaktion på detta inledningen på en ny period av oro på de finansiella marknaderna eller fortsätter börsfesten? Italien är ett osäkert kort. Landet har en lång historia av politisk turbulens och har haft 39 premiärministrar sedan 1946. Ändå lyckas Italien alltid klara sig på något vis och så sker nog också denna gång. Men fram tills den politiska situationen klarnar i Italien kan osäkerheten skapa oro på marknaden.

Samtidigt tycks det i skrivande stund som att det automatiska åtstramningspaketet (sequestration) nu träder i kraft. Enligt FED:s ordförande Ben Bernake blir effekten en minskning av BNP med 0,6 procent under 2013, förutsatt att det genomförs fullt ut. Totalt ska $1 200 mdr sparas ur statsfinanserna under tio år. Störst nedskärningar sker inom försvaret, $492 mdr, följt av allmänna statliga utgifter, $322 mdr, $123 mdr från Medicare (sjukvård för äldre), $216 mdr i beräknade lägre ränteutgifter samt $48 mdr från subventioner, till exempel jordbruk, mediciner och daghem. Marknaden har så här långt inte låtit sig störas av det faktum att de amerikanska budgetfrågorna inte nått någon lösning. Det kan tolkas som att marknaden efter alla turer kring frågan helt enkelt struntar i den, eftersom man inser att besparingar kommer i den ena eller andra formen hur som helst, och därmed redan prisat in det. Eller så har man förträngt problemen fram till dess de blir verklighet. I så fall kommer reaktionen senare, kanske redan under den kommande veckan.

Det som talar för en fortsatt uppgång är att återhämtningen i den amerikanska ekonomin fortsätter. De amerikanska villapriserna steg med 0,9 procent i januari och försäljningen av nya egnahem steg till den högsta nivån sedan juli 2008 samtidigt som andelen osålda hus sjönk till den lägsta nivån sedan april 2005. Dessutom fortsätter den amerikanska ekonomin att skapa nya jobb, även om arbetslösheten steg i januari med 0,1 procent till 7,9 procent.  Som beskrivits under stycket Centralbanker har FED tydliggjort hur man ser på lågräntepolitiken, stimulansåtgärderna och hur långt man är beredd att gå för att så långt som möjligt stödja återhämtningsprocessen i USA. Som framgår är det mycket långt.

Vi tror att det ska till mer än ett rörigt italiensk val för att åstadkomma en djupare och längre sättning på aktiemarknaden. Men kanske ska man avvakta med nya investeringar till dess att ”dimman över kanalen” lättar, som en engelsman skulle ha sagt.

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto