Home > Marknaden väntar sig svar i September…

Marknaden väntar sig svar i September…

Det finns en mängd obesvarade frågor som marknaden väntar sig få svar på under September månad. Hur kommer ECB-mötet den 6 September att påverka spreaden mellan italienska och spanska obligationer å ena sidan och tyska å den andra? Kommer den tyska författningsdomstolen den 12:e September att slå fast att ESM är förenlig med konstitutionen eller inte? Och vad kan vi egentligen vänta oss av finansministermötet den 14 September och eurogruppens möte den 15 September? Detta är bara ett axplock av vad marknaden förväntar sig svar på.

De senaste månadernas positiva börsutveckling kan te sig märklig med tanke på de utmaningar som världsekonomin står inför.  En hälsosam rapportperiod och expansionistiska uttalanden från ECB:s Mario Draghi har lockat fram ljuset i slutet av tunneln. Och ljuset blev knappast svagare av rapporterna från tyska ”Der Spiegel” om att ECB förbereder sig för att sätta ett räntetak för spanska och italienska skuldpapper (och därmed öppna för fullskalig monetärisering av skulden). Just denna typ av rykten har en förmåga att gå hem hos investerarkollektivet, åtminstone initialt. Att ECB skulle ”cappa” räntan för utsatta länder är något som antagligen stötts och blötts bakom lyckta dörrar åtskilliga gånger vid det här laget. Det finns dock en rad skäl som gör en manöver av detta slag nästintill omöjlig i dagsläget. För det första är frågan om det ligger inom ramen för ECB:s mandat. För det andra är det vanskligt att ta sig an en ekonomisk börda utan övre gräns- ingen vet hur stor den slutliga notan skulle komma att bli. För det tredje är det svårt att få med tyska Bundesbank (och det inflationsskygga tyska folket) på det tåget.

Förutom den politiska viljan att genomföra svåra beslut, krävs också att dessa lösningar är praktiskt genomförbara. Och ju mer man räknar på de underliggande problemen, desto mer ohållbar ter sig situationen. Frågan vi ställer oss är inte längre huruvida Tyskland kommer att vilja lösa ut resten av Europa. Den korrekta frågan att ställa är; har tyskland råd att betala även om de så beslutade. Frågan är befogad. Tysklands solidariska inställning kan medföra att landet når en skuld i förhållande till BNP motsvarande de kritiska 90-100 procent under de kommande åren. Europas ekonomiska ryggrad tål inga häftiga utsvävningar. En potentiell recession lurar runt hörnet. Och matematiken går inte längre ihop.

Under det kommande året kommer Spanien och Italien tillsammans att behöva i runda slängar mellan 700 och 1000 miljarder Euro för att säkra sin finansiering. Mot detta finns en relativt obetydlig mängd pengar kvar i EFSF. I ESM finns mer pengar att tillgå, den motsvarar 700 miljarder Euro. Av dessa 700 miljarder skall dock just problemtyngda Italien och nödlånsaktuella Spanien stå för dryga 200 miljarder Euro. Som vi sagt tidigare – matematiken går inte ihop.

Trots allsköns knep och knåp från europeiska politiker är det underliggande problemet i allra högsta grad levande: de europeiska länderna har dragit på sig för stora skulder. Stora delar av Europa har levt över sina tillgångar under lång tid. Skulderna är av sådan dignitet att de inte går att ”dribbla bort”. Trots finurliga akronymer som ESFS, ESM, LTRO1 och LTRO2 är problembilden intakt. Trots en svällande balansräkning bestående av skräp hos ECB och tecken på vissa eftergifter från kassakossorna Tyskland, Nederländerna och Finland har ingenting förändrats. Man löser inte skuldkriser genom att flytta runt skulderna. Man kan förvisso lyckas skjuta det värsta scenariot på framtiden, men på sikt kommer den underliggande ekonomiska verkligheten alltid ikapp.

Att flytta runt skulder i systemet är för övrigt ett väl beprövat koncept. Paradexemplet är den amerikanska finanskrisen 2008, där de amerikanska husägarnas skulder, via det finansiella systemet, gick in i den amerikanska statens balansräkning. Skulderna har inte minskat eller betalats av. De är i allra högsta grad en tickande bomb, men numera i en ny skepnad. Samma innehåll, ny förpackning.

Vän av ordning kan hävda att stater har mer fördelaktiga alternativ att hantera sin skuldsättning än enskilda medborgare.  Det är riktigt. Överbelånade stater har tre huvudsakliga vägar att välja mellan. Man kan välja att inflatera bort skulden, man kan devalvera, eller monetärisera sina skulder. Både amerikanska FED och europeiska ECB kan välja att bemöta skuldkrisen på någon av dessa sätt. Men oavsett vilken väg man väljer kommer processen att bli smärtsam, långdragen och politiskt laddad. Och i slutändan kommer någon att få betala notan, oavsett tillvägagångssätt. En lågoddsare är att det blir skattebetalarna i respektive region.

Den besvärliga makroekonomiska bilden medför att världens politiska ledare alltjämt står inför en mängd svåra beslut. I USA väntar val (6:e november 2012) och spelet kring ”fiscal cliff”-dilemmat pågår alltjämt. Väljer man att dra åt svångremmen och genomföra skattehöjningar (med allt vad det innebär för utebliven tillväxt) eller väljer man istället kraftiga budgetunderskott och en alltmer ohållbar (resultat- och) balansräkning? Alltmer pekar på att Europas draglok tyskland går mot recession (och en laddad valkampanj), och belastar ett redan ekonomiskt ansträngt Sydeuropa. Spanien är en ”accident waiting to happen”, nästan lika illa som Grekland var för två-tre år sedan. Italiens problem kommer att komma fram alltmer i dagsljuset om tysk ekonomi får grus i maskineriet. Och i skymundan aspirerar Frankrike alltmer på en plats bland de problemdrabbade länderna. Kommer akronymen PIIGS att utökas med ett F under 2013? Och hur går det med resten av Europa? Belgien, Österrike och ett flertal östeuropeiska länder med peggade valutakurser och ansenliga lån i utländsk valuta utgör ”bubblare” i sammanhanget. En bubblare av rang är i vanlig ordning Japan. Världens största statsskuld och en ofördelaktig demografisk mix har skapat en av världens största ekonomiska krutdurkar. Landet har mirakulöst nog lyckats skjuta problemen framför sig under lång tid men frågan är inte om Japan kommer att falla. Frågan är när och hur mycket. Och hur står det egentligen till med Kina?

Västvärldens politiska ledare har en mängd problem att ta itu med, och detta kommer att manifesteras i Europa under innevarande månad.

När Angela Merkel häromdagen uppmanade till att ”noga väga varje ord innan det yttras” var det en tydlig passning till de öppet euroskeptiska i allmänhet och till tyska bundesbank i synnerhet. Buba-chefen Jens Weidman har varit mycket frispråkig och liknat de räddningspaket som plöjs ned vid knarkmissbruk, där gamla skulder löses genom att skapa nya än större skulder. Han påpekar också att övriga europeiska stater riskerar att bli stödknarkare om ECB genomför sina stödköp av statspapper. Det är inte första gången som en företrädare för Bundesbank levererar en obehaglig sanning som retar Europas ledargarnityr, och belyser kollisionskursen mellan Bundesbank och ECB.  En kollisionskurs som redan resulterat i tyska missnöjesavgångar ur ECB (Jurgen Stark).

Bundesbanks utspel utgör en frisk fläkt i det politiska federalistbefrämjande rävspel som omgärdar Euron. Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker har ju öppet erkänt att han ofta ljugit och att han är för hemliga debatter som hålls bakom lyckta dörrar utan insyn från allmänheten. Men så är ju också Juncker en av dem som har mest att förlora på eurons sammanbrott. Tillsammans med ministerrådets ordförande Herman van Rompuy och kommissionens ordförande Manuel Barroso och ECB:s Mario Draghi har han en betydande makt över Europas ekonomiska öde. De nyttjar denna makt för att knuffa Europa vidare mot ökad finanspolitisk integration och ökad överstatlighet. En makt som för belackarna kan te sig svår att motivera med tanke på att endast en av dessa fyra makthavare är vald i en demokratisk process. Och det är just detta som argument som spätt på missnöjet i den allmänna opinionen i Tyskland, Nederländerna och Finland på sistone. Och det är inte bara folket som är missnöjt med EU-garnityret. Finlands utrikesminister Errki Tuomioja yttrade nyligen lakoniskt: ”Jag litar inte på de här människorna”.

Och det är sannerligen inget imponerande track record som Europas politiska ledare och myndigheter har att luta sig tillbaka mot. Varken Grekland, Irland, Portugal eller Spanien skulle någonsin behöva nödlån hävdades in i det sista. Europeiska bankmyndigheten genomförde ett stresstest av europas banker – där fransk-belgiska storbanken Dexia klarade det så kallade stresstestet med bravur. Marknaden fick utstå hätska angrepp från EU-trogna politiker som hävdade att investerarkollektivet inte förstod någonting. Men där Europas ledande politiker lovat tunt har marknaden med sin obarmhärtiga precision (manifesterad via euron och cents) dissekerat fram bristerna i resonemanget.

Ett antal statsnödlån, några fördragsöverträdelser, blankningsförbud och en bankkollaps (Dexia) senare ter sig EU-politikernas löften inte längre lika trovärdiga eller välmenande. Och marknaden fick, till skillnad från Europas politiska elit, rätt på i princip samtliga punkter.

Vi hävdar ingalunda att marknaden alltid har rätt. Däremot hävdar vi att marknaden har en demokratisk funktion att fylla. I en värld där oliktänkande regelmässigt beläggs med munkavle kan det ibland vara sunt att det finns en kraft som agerar rationellt och ifrågasätter makten, med euro och cent som vapen. I en värld där avståndet mellan folkets vilja och maktens agenda ökar obehindrat för var dag är det viktigt att någon ifrågasätter överheten och värnar demokratin. Paradoxalt nog har denna roll ofrivilligt hamnat hos marknaden.

Vi vet av erfarenhet att när politiska ledare hävdar en sak men siffrorna säger något annat så är det siffrorna som i slutändan oftast får rätt. När matematiken inte går ihop är den gyllene regeln att en dålig ekonomi i princip alltid är sämre än man initialt befarat.

Det ser illa ut för Europa. Såväl ekonomin som ledarskapet vacklar. Vi tror att det blir sämre innan det kan komma att bli bättre.

Men vi hoppas innerligt att vi har fel…

Begränsat specialerbjudande - 0% Provision & 0% Stämpelskatt på ALLA Lager!
Prisbelönad plattform - köp fysisk tillgång eller handel med hävstång
11 betalningsmetoder, inklusive PayPal
Öppna mitt konto